Fångad, blod sugen av en kille, o rymmer på en dag`? fan också..

Skriven av Rose, 14 år från ....

jag är 17 år och bor ensam, alltså ingen mamma eller pappa, eller någon syster/bror. jag var helt ensam. Min familj drunknade i en bilolycka för längesedan. och på något konstigt sätt hade jag överlevt, ingen vet hur. jag va nog 4år då. och mindes inget. men dom hittade mig vid vatten kanten. inte kunde jag simma så långt så hur kunde jag då vara där?knappast hade jag flygt ditt, inte häller kunde någon ha räddat mig..eller? jaja skit i de, den frågan har ställts för många gånger nu. ingen vet. konstigt....men jag hade fått ungefär ett par 100tusen av bla bla bla någon sorts sverige grej. inte fan vet jag? jag är bara ett dumt barn. jag var tvungen att laga mat själv. men jag kunde verkligen inte laga mat. ni skulle bara veta. men en tant längre ner vid gatan kommer ibland hem till mig o lagar min mat. hon är som en mamma för mig. en gammal mamma som jag bara träffar någon timme på kvällen. hon tar inte betalt men hon ser alltid till att jag har sakerna hemma som hon behöver till att laga maten. anars får jag gå ner på torget som bara ligger 60meter ner för mitt hus. hon är sträng men snäll. jag är så ensam. till o med i skolan. nej förresten är jag inte ensam där. mina mobbar kompisar är där o gör sitt jobb, jo att mobba mig. men jag sa alltid något elakt mot dom men dom bara fortsatte, ingen vågade göra något åt de, varken lärare eller elever. den enda personen någonsin som hade varit snäll mot mig (förutom tanten de räknar INTE) är min bästis hon heter; Mia, och har rött kort hår, och ett par harry-potter glas ögon. som jag små retar henne för. oj just de. själv heter jag Rosie. jag hade långt svart hår som var i en häftig punk-aktig frisyr. gråa ögon, stora vackra läppar, och ett snyggt format ansikte. ja ni undrar säkert hur de kan komma sig att en snygg tjej är mobbad. jo de är just varför jag är mobbad. jag är snygg. dom valde mig som mobb-offer för att jag var snygg och självsäker. men jag skulle aldrig bli rädd för dom som mobbade mig. ALDRIG. fan tänkte jag, klockan är 8. 30, måste iväg! NU! vi började nämligen klockan 10 i dag. de gör vi alltid på tisdagar. så jag sprang ut ur mitt rum, ner för trapporna. och snabbt slet jag på mig min faktiskt ur snygga jacka. och mina hög-klackade skor. vilket var läskigt snygga. vilken tur att jag hade tänkt så mycket när jag satte på mig sminket innan för jag skulle knappast ha tid me de nu. jag krafsade snabbt ihop lite grejer jag behöver till skolan i min väska. o tog upp min stora dyra väska som jag hade fått av Mia året innan. och så slet jag upp dörren och smällde igen den när jag väll var ute. och sen så låste jag dörren så klart. Mia hade inte dykt upp än. konstigt tänkte jag. hon stod alltid utan för min dörr klockan 9.35. jag slet snabbt upp mobilen så att jag var säker på att klockan var 9.35. och de var den. jaja tänkte jag, mia kanske bara är sjuk. men hon sickar ju alltid ett sms. ifall så kollade jag sms:en inga sms alls? konstigt. jag ringde henne istället. men ingen svarade. konstigare sa jag högt för mig själv. FAN! jag börjar prata med mig själv nu.. jag hann inte oroa mig mer för jag måste verkligen till skolan nu. så jag började jogga iväg. efter ungefär 5 fotbolls planer som jag säkert hade joggat i samman-lagt sträcka. så orkade jag inte mer. jag bara fall ihop. med ett skrik. jag låg ner på grus vägen. fan sa jag. i skogen brukar inte många gå. så jag skulle nog ligga här en stund. men så kom jag på mobilen. och kravlade mig närmare den. då upptäckte jag smärtan i benet. aj morrade jag när jag vände blicken mot mitt ben som var helt täckt med blod. jävlars med blod sa jag tyst. de kan man lugnt säga, hörde jag en röst säga. en manlig röst va de nog. jag kollade upp o där stod en kille jag aldrig förr hade sett. han hade blont kort hår som stod åt alla håll o kanter. wow de var verkligen snyggt. pojken hade ett snyggt film-stjäne-ansikte. o ett leende mun. o han var verkligen lång. kanske 1.87.? han bara stod där o flinade. så blev verkligen arg att han inte hjälpte mig så jag sa: Ska du inte hjälpa mig upp eller något sånt? han bara log mot mig o sa: ouh kanske sötnos beror på om du är åk sjuk för om du spyr i min bil... när han pratade så la jag märket till hans hugg-tänder. va? tänkte jag såg jag verkligen rätt var de vampyr tänder?jag blev genast rädd.. nej du kan ringa en ambulans förresten pep jag. han log o sa: sötnos var inte rädd, vampyrer kan känna av rädsla. jag blev alldels stel. NEJ SKREK JAG! de finns INTE VAMPYRER!!! jag är INTE galen!!! han log ännu ett bredare flin så han visade alla sina tänder. efter 10sekunder när jag hade ''lungnat'' mig LITE. så sa han: du är nog lite galen iallafall. men vampyrer finns sötnos. ditt blod luktar konstigt. jag avbröt han med att säga: OM DU SÅ MYCKET SOM RÖR MITT LILLA BLOD SÅ SÄTTER JAG EN PÅLE I HJÄRTAT PÅ DIG! sa jag hotfullt. men han bara log o sa; om man sätter en påle i hjärtat på en vampyr så dör man inte. inte solljus eller något av de ni säger är sant. bara de där med blodet sa han. och la han till. vampyrer går inte att döda, dom dör inte ålder alltså vi åldras inte. och våra reflexer är ovanligt bra. rör du lite på benet kan jag känna de på en halv sekund. och automatiskt stoppa de om jag vill sa han med ett belåttet flin.jag gav han en vass blick o sa: vad vill du vampyr pojke? han skrattade o sa: för de första lille tjej så är jag flera hundra år och för de andra så är jag här för jag letade efter dig. ditt blod luktar ju konstigt. inte normalt. lite sötare sa han. jag blev genast arg o sa: MITT BLOD ÄR INTE KONSTIGT! o lämna mig ifred! han sa en aning besvärat: jag tänker inte lämna dig jag ska hämta dig. DU ÄR MIN NU. jag kände tårarna rinna ner för mina kinder o så sa jag: jag kommer aldrig följa med dig! han såg roat på mig o sa: jag är starkare än dig sötnos. kom nu här sa han o lyfte upp mig i sina starka armar. jag skriker om du inte släpper mig. han suckade o sa: okej såhär gör vi: du följer med mig du rymmer INTE alltså. och då överlever din vän Mia. okej sa jag snabbt. han sa sedan: människa varför inte bara säga nej o låta mia dödas? jag svarade: om jag sa nej skulle du bara ta mig utan att göra mig en tjänst och jag kan inte låta dig döda mia. han log o sa: smart flicka. sedan började han gå mot en svart bil. o han lyfte in mig o sa: dags att under söka dig. efter han sa de blev allt svart....jag vaknade i ett hus i en soffa. ojj jag låg i en mjuk soffa. FAN! bara bh o trosor? han skulle få igen tänkte jag. o jag började kolla omkring. då dök han plötsligt upp. han sa: god kväll människa. jag svarade: hur dök du bara upp så där på en halv sekund? han svarade: vampyr. okej muttrade jag. han satte sig på soff-kanten o smekte mig på kinden. jag skulle just ge han en örfil men hans hand flög upp o fångade min arm. fan också sa jag. han log o sa: var de din mäster plan? japp sa jag. han suckade. och så böjde han undan min haka så min hals blotades. han la sig på mig o bet i min hals. jag skrek till. men så försvann smärtan utan gud de va så skönt. bättre än allt. jag stönade. jag skulle kunna ligga här för alltid tänkte jag. hmm... vilken njutning. men så försvann njutningen lika snabt som den kom. jag tittade upp mot han. han slickade av sina läppar från mitt blod o log. sen sa han: japp, de var därför ditt blod luktade så konstigt. de är underbart. jag mumlade något i stil me; igen.. han bara log o sa: nej lille vän. du kan dö om jag tar allt ditt lille blod sa han. nej då jag är tuffare än du tror, mumlade jag. de va som om en dimma låg för mina tankar. han låg fortfarande på mig. men så sa han: senare sötnos. och kysste mig. de va då jag blev rasande! VAD TÄNKTE JAG PÅ!? låta den blod sugaren ta mitt blod? fan häller. så skulle jag slå till han så hårt jag kunde men så fångade han min hand halvägs fram. så tittade han upp o sa: lär du dig aldrig? tydligen inte sa jag argt. varför slå mig sa han. MEN JAG VET INTE ENS VAD DU HETER O DU SÖG MITT BLOD OCH NU LIGGER JAG HALV NAKEN UNDER DIG! han svarade med att:en vanlig vampyr skulle ha slagit dig vi de här laget. men jag är ju tydligen för snäll för sånt märket jag. just nu bestämer jag. och förresten heter jag: Johnny. okej pep jag. jag var rädd. i vanliga fall skulle man ha borde ha brutit nacken av dig.. oj.... !! han suckade o sa: vampyrer känner av rädsla. jag svarade: VADÅ! de är normalt att vara rädd för dig.... jaha sa han. ..vem är du frågade jag efter en stund av kyssar. de tog en stund innan han svarade: nej. du behöver inte veta vem. okej morrade jag då gör vi de på ditt sätt sa jag. innan han han hejda mig. så hade jag skärt en liten skråma i min hals med hjälp av min nagel. han såg på mig o skrattade: jag kan kontrollera mig själv. jag log mot han o sa: givet vis. -.-'' men så tryckte jag halsen mot hans mun. och han bet genast. ouh va skönt. hmm mumlade jag. han drog sig låss efter 10sekunder. han morrade o sa: jag borde ha knäckt nacken av dig! du har kontroll över en vampyr! va fan?de du gjorde va inget bra tjejen fattar du? han höjde handen o gav mig en örfil. o jag skrek till. bedövad av blodförlust och smärta. han mummlde förlåt så mycket. förlåt.. jag blev bara så arg.. ska aldrig göra så igen.. han rörde mig där han hade slagit mig o edens försvann smärtan. va i .. sa jag, han log o svarade: jag helade dig. och jag är vampyrernas prins. jag blev stel. o sa vaaah? ojj gud.. förlåt tror jag.. nej svarade han du är min människa jag ska inte slå dig. ''din'' vadå muttrade jag. ja svarade han. jag har valt dig. jaha sa jag. om jag ska tillhöra dig så kan du vara MIN vampyr istället. han bara skrattade. o så sa han: kanske de. han hoppade ur soffan och sa: kom nu! vi ska till mitt hus. utan att tveka sa jag: kommer du skada mig igen så nej jag följer inte med! han suckade o vände sig mot mig och gick fram o så sa han: jag ska skydda dig med mitt liv. jag får INTE skada dig eller tillåta att någon gör de. okej sa jag. men varför är du så villig att lämna allt sa han överrakst. jag svarade med att säga: de va du som räddade mig i bil olyckan eller hur? han blev alldeles tyst. men sedan sa han: ja, din far va en vampyr min bästa vän. men din mor va en människa. de va nog därför ditt blod smakade så underbart. okejj viskade jag. men varför lämna detta ställe utan några av dina små strider? sa han roat. jag svarade med att fnysa o säga: detta är helvetet, inga vänner bara en, resten mobbar mig...han blev tyst. men hans ögon blixtrade verkligen. han sa: jag ska vrida nacken av dom sa han o gick mot dörren. nej sa jag tyst. nej du får inte upprepade jag. han stannade o vände sig om o så sa han: du är min, du är kunglig nu, du är miiiiin flicka. min flickvän... han blev tyst. japp men de ger dig ingen rätt att döda som sa jag mjukt. han muttrade okej nu åker vi då. nej sa jag. jag sätter nog på mig mina kläder. han flinade o skakade på huvet. du ser mycket bättre ut så där. jag himlade med ögonen. o gick med honom utan mina kläder fan han fick mig att glömma... och så hoppade vi in i jeepen. o så sa jag: kör mig så långt från detta helvetshållet som du kan! och min lilla resa började nu. men var defenitivt inte slut.