En ridskolehäst är jag och en ridskolehäst ska jag dö som

Skriven av Saga , 12 år.

Jag visste inte vad som väntades när jag traskade in i min nya spilta.
Spiltan var trång, jag kunde inte vända mig om utan jag fick lov att backa ut. Grimman skavde vid mina öron och plankorna var så ojämna att jag fick ont i hovarna. En gång hade jag varit en mycket vacker D-ponny. Jag hade en alldeles svart och blänkande hårrem, starka svarta hovar, ädelt huvud, vackra ögon och fina öron. Mina ögon hade alltid glimmat av glädje och lycka.
Spiltans vägga var tråkigt nog svarta och väggen framför mig var alldels vit. Så vit att jag blev alldeles snurrig och yr. Lamporna i det dammiga taket (En sak som var bra, dammet och spindelnäten fångade upp flugfäna) var starka och lyste alltid, till och med under natten. På dom ojämna plankorna på betonggolvet fanns det ett tunnt lager av spån. Min grimma var av nylon med frasande kanter som skavde överallt.
Med halvslutna ögon stod jag och dåsade i det hemska stallet. Jag visste inte vad som skulle hända härnäst men jag orkade inte stressa upp mig. Plötsligt kom någon gående ─ antagligen en liten ung flicka, eftersolm stegen var lätta och ivriga. Skulle en liten, lätt och mjukhänt flicka rida mig? Pojkar var alltid så bråkiga, alla pojkar som ridit mig innan hade alltid slått och dragit i min känsliga mun.
”Va? Ska jag rida den där?” hörde jag hur någon utbrast.
Mina ljudkänsliga öron vändes bakåt och jag lyssnade noggrannt. Flickan lät inte glad. En kvart senare hade någon sadlat och tränsat mig utan att inte ens ta ett tag med ryktborsten på min kropp eller klappat mig. Nervöst fnyste jag och backade ut ur spiltan eftersom någon drog i tyglarna. Då såg jag henne. Flickan som skulle rida mig var en flicka med lockigt och blont hår, blåa vassa ögon. Hon var smal och såg ganska lätt ut. Men hennes ansikte såg väldigt elakt ut, så elakt att jag vände öronen bakåt. Hon ledde ut mig ur stallet. Det verkade vara kväll för det var mörkt ute. Det tog ett tag innan mina ögon kunde vänja sig vid mörkret efter att jag stått i det starka ljuset inomhus.
”Då ska vi se hur du klarar av Raket, Ina” sa en barsk röst.
Flickan bredvid mig sträckte på sig och sa bestämt: ”Jag rider bäst på hela ridskolan. Såklart jag lyckas rida Raket!”

Efter att jag lydigt traskat in genom ridhusets portar och ställt mig alldeles stilla på medellinjen försökte flickan sitta upp på mig. Hon stack in sin stövelspets vid min armhåla ─ Oh vad det gjorde ont! Jag dansade i sidled och reste mig lätt. Hon hoppade bakåt och ryckte mig hårt i munnen. Jag landade på marken igen med alla fyra och slokade med hela kroppen.
”Ta pallen istället” sa någon.
En fyrkantig sockerbit sattes brevid mig och flickan satt upp. Hon dunsade hårt ner i sadeln. Jag bockade för att visa mitt missnöje. Hon svarade med att drämma till mig med spöt. Jag stegrade mig, jag hade aldrig stegrat mig så högt i hela mitt liv! En sekund kändes det som om jag skulle falla bakåt med den fastklamrande flickan på ryggen men då fick jag balans igen och landade i sågspånet.
”Jävla häst!” muttrade hon.
Jag hatade henne. Hon dunsade ner varje gång hon skulle rida lätt och ryckte mig i tyglarna. Ridläraren satte upp ett hinder på en meter. Jag kände hur hon sträckte på sig och plockade med tyglarna på ett malligt sätt.
”Dingo och Ellinor kommer i höger galopp på det här hindret. Sedan kommer Raket och Ina.”
Jag såg hur Dingo satte fart med en lycklig Ellinor i sadeln. Ellinor stod i lätt sits och dunsade inte det minsta. Hennes händer var blickstilla. Över hindret drog hon fram händerna över halsen så Dingo fick sträcka ut. Oh, vad jag var avundsjuk! Varför kunde inte jag få en sådan bra ryttare på ryggen? Plötsligt smackade flickan på min rygg och slog mig med spöt. Med en gäll gnäggning tyngde jag på bakbenen och satte fart. Jag skulle få hoppa, det jag var allra bäst på! Hon bara satt ner i sadeln och åkte med. Jag visste var hindret var och jag visste hur jag skulle hoppa det. Två meter framför insåg jag plötsligt att kanske inte flickan ville hoppa. Jag försökte stanna men jag brakade bara in i hindret. Flickan skrek och slungades ur min sadel och rakt ner i sågspånet. Jag backade snabbt och började galoppera runt som en vilding men alla hade bara ögon för flickan. Hon låg alldeles stilla på marken med vitt ansikte.
”Ptrooo, Raaaaket, saaakta aaaav!” röt ridläraren. Jag saktade genast av och kom travande mot henne, buffade på hennes mage och gnäggade lågt. Flickan kom envist gående mot mig och höjde handen för ett slag. Jag backade snabbt och reste mig upp, fäktade med mina starka framben. Min högra hov kolliderade med hennes panna och hon flög ner i sågspånet igen. Jag slutade fäkta med frambenen och återfick mitt lugn. Någon tog tag i mig och ledde iväg mig. Det var Ellinor.
”Du är så fin Raket, du ville ju bara hoppa. Ina rider så dåligt, hon visade inte vad du skulle göra. Om jag vore häst skulle jag också gjort som du gjorde” viskade hon, ”Du dödade henne men det var hennes fel. Du är så underbar Raket, jag önskar jag kunde rida dig någon gång.” Hon tystnade och trädde tyglarna runt min hals. ”Och jag kan rida dig” avslutade hon med en bestämt min och hoppade smidigt upp på min rygg. I samlad trav travade vi två ut från ridskoleanläggningen till en vacker terrängbana.
”Du kan hoppa. Hoppa bara så fint du kan, jag ska hjälpa dig” viskade hon. Även om jag inte riktigt förstod hennes språk förstod jag henne. Hon skulle hoppa med mig och hon skulle hjälpa mig in i det sista.
Hon gjorde galoppskänkeln på mig och jag for framåt. Hon ställde sig upp i lätt sits och smekte min dyblöta hals. ”Såja, Raket. Såja.” Hon rätade upp sig lite och styrde mig mot en inbjudande pullmangrav. Jag tog ett stort språng över den. Vilken känsla! Hon följde mjukt med, även i landningen. Jag galopperade vidare och var nyfiken på vad hon skulle styra mig på. Hon vände mig i en lång U-sväng och vi hoppade en spets. Fem galoppsprång och så flög jag över en grav. Hon saktade av mig och klappade mig på halsen.
”Jag rider tillbaks med dig nu. Du är underbar, du skulle kunna gå hur långt som helst!” berömde hon. Jag travade tillbaks till ridskolan där en ambulans stod parkerad. Ellinor hoppade av mig och ledde in mig i stallet.
”Här är han. Jag ville bara rida honom en gång, förlåt” sa hon snabbt och lämnade mig till ridläraren. Hon ryckte mig framåt. En man med vit rock som stank död tryckte något kallt mot min panna. Ett ljudligt pang hördes och allting gick så snabbt att jag inte uppfattade någonting. Jag föll ner på betonggolvet utan själ. För min själ hade redan flytt från min kropp.