Svikaren

Skriven av Samanta, 14 år från CENSUR.

-Hallå!Juliane!
Jag vände mig om och såg mina vänner,Kim och Miriam,dyka upp.
.Hej,sa jag.
Vi gick genom korridoren,mot matteklassrummet,där vi som vanligt skulle sucka över Brobergs jobbiga gnäll och skicka lappar till varandra.
Kim pladdrade på om att Sacke i 7B var sååå fett assnygg och Miriam var inte sen att hänga på.Och hans nötbruna ögon var så himla underbara och visst är han snygg det Juliane?Ni skulle passa skiiiitbra ihop!Han är typ KÄR i dig!
Det var vardagsmat att höra för mig.Trots att jag ville skrika att jag inte vill ha Sacke,att den person jag var kär i inte skulle gå att bli ihop med.
Emilie.
Där var hon,på andra sidan skolgården.Det lockiga bruna håret var uppsatt i en hästsvans och hon stod och pratade med en av tvillingarna,jag såg inte om det var Nadja eller Jennie.
-Alltså,Sacke är sååå snygg och han har så gullig humor!Hallå lyssnar du?JULIANEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!
-Jag är inte intresserad av honom!fräser jag och sticker iväg till Brobergs klassrum.

Ja,jag är lesbisk.Jag ville inte erkänna det för mig själv från början,jag menar alla skämtar om bög och lebb och sånt,de verkar nästan hata homosexuella.Det kändes pinsamt också,det verkade inte...normalt?Eller vad man nu sa?När jag till sist insåg att det inte gick att göra något åt det försökte jag hålla det hemligt,och det gör jag ännu.
Nu kom Emelie och satte sig.Jag stirrade på henne hela lektionen,Broberg märkte inte nåt ju,han bara pladdrade på.
Plötsligt hörde jag några fnissa i klassrummet.Jag är en sådan som alltid tror att de fnissar åt mig,och vände mig om.Men det var inte inbillning,det var åt mig de fnissade åt.De som fnissat var Mia och Oskar och nu tittade de konstigt på mig.Sedan såg någonting som liknade en lapp skickas runt.Till sist damp den ner på min bänk.

Juliane=LEBB
stod det.Hur visste de?

När jag kom ut var det några nior som stod och glodde.
-Tjenare,Juliane,sa en av de.Eller ska jag kalla dig Lebben?
Jag låtsades inte om de.
-Lebben,lebben,halvsjöng de,och jag rusade till matsalen.

På maten kom Kim och Miriam fram till mig.
-Är du homo?!Varför har du inte sagt något?utbrast Miriam.
-J...jag kunde inte.Jag ville inte bli kallad för lebb eller få huvudet nedstoppat i toan.
Jag kunde inte möta deras blickar.
-Lugn,Juliane,sa Kim och la konstigt nog sin arm om dig.Det är det jag gillar med de.De kan prata hur mycket skräp som helst,men de är bra på att trösta och man vet var man har de.
-Vem sa föresten att jag var lesbisk?
De undviker mina blickar.
-Det var...
Just då kommer Emelie fram till vårt bord.
-Tjenare lebben,sa hon elakt.Ska du hångla med din kärlek?
Kim och Miriam tittar på Emelie,sen på mig och sen på en mattant som lägger upp slemmig sås.
Då fattar jag det var Emelie.
Jag var kär i henne.Och hon svek.
-Vem är du föresten kär i?säger hon och lägger huvudet på sned,på det sättet jag älskar.
Plötsligt är det dödstyst i matsalen.
Min röst sviker mig nästan,men jag lyckades klämma fram:
-Dig.
Hon står och gapar,och jag slänger min mat rätt i ansiktet på henne och rusar ut från skolan.

Nästa dag sitter jag på tåget.Till Stockholm,men sen?Norrland kanske.
Där kan jag frysa ihjäl.

2 veckor senare står det i tidningen:
`Juliane Ekström,13, som försvann förra veckan från sin stad,har hittats liggande i koma strax utanför Gällivare.Läkarna säger att chansen att hon vaknar är mycket liten,och flickan hon var kär i,Emelie,har hittats död i sin säng.Det låg ett brev på hennes mage,där det stog:
`Jag har förenats med Juliane...`