En Historia

Skriven av Annie K, 13 år från Skurup.

Ebba gick snabbt och oroande genom korridorerna. Elever som satt på sidorna på antingen golvet eller bänkarna pratade på, lyssnade på musik eller bråkade. Ebba såg sig omkring hela tiden för att inte råka på dem andra. Med dem andra menade hon Amelia, Mira, Anna och Emily. Hon tyckte inte om dem, hon hatade faktiskt dem. Ända sen hon började på gymnasiumet så har dem inte låtit henne vara ifred. Hon svängde höger till deras korridor och såg dem plötsligt sitta utanför klassrummet tillsammans med halva andra klassen. Det fanns en till sväng som hon kunde svänga in på för att hon inte skulle möta dem, och den svängen ledde till toaletterna. Hon svängde och som tur så hann dem inte se henne. Det fanns ungefär 3 dörrar på varje sida om korridoren som ledde intill små smutsiga toaletter. Hon brukade ta den längst in på höger sida för att komma bort från utgången till skolkorridoren så långt som möjligt. Alltid så var det något äckligt på toaletten, antingen så hade någon glömt att spola, dragit ut massa toalettpapper på golvet eller så hade någon spottat massa tuggummi i vasken. Hon brukade sitta där inne ända tills lektionerna började igen. Nu skulle hon få sitta här i ungefär 10 minuter. Hon brukade antingen spela på sin mobil eller bara sitta och vila. Nu hade hon inte lust att spela på sin mobil eller vila, hon hade så ont i magen. Det var inte som att hon var hungrig eller något sådant utan det var en klump. En klump som satt mitt i magen och gjorde henne ont varendaste dag, förutom på lördagar. Då kunde hon känna sig lugn. Hon vet inte varför klumpen är där men hon får den bara när hon är i skolan eller när hon tänker på skolan, hon hatade klumpen. Hon tittade på sitt armbandsur och såg att det var en minut tills lektionen började. Varje gång hon skulle gå ut ur toaletten för att gå på lektionen så kändes det som att klumpen slog det hårdaste den kunde inuti hennes mage. Då får hon så ont att hon nästan håller på att kräka.



Det ringer ut och Ebba går ut med dem andra ur klassrummet. Hon försöker alltid komma först så att hon hinner bort från korridoren till hennes skåp innan dem andra kommer. Denna gång kommer hon inte först, utan sist. Hon känner hur klumpen i magen spänner sig och gör sig redo för ett slag av den. Hon visste vad som väntade henne. Dom andra stog någonstans och väntade på henne. Hon gick ut ur klassrummet och tittade sig omkring, ingen syn av dem. Hon fortsatte snabbt igenom korridoren och svängde vänster in på den andra korridoren för att sedan svänga in till skåpen. Det var hemskt att gå bland skåpen, tyckte hon. Det var som en stor labyrint av skåp överallt, som på ett bibliotek. Men det värsta av allt var att hennes skåp inte låg så långt bort från Amelias och Miras. Hon visste att dem stog och väntade på henne där, det brukar dom göra. Men hon kan inte gå därifrån utan sin jacka, där hennes nycklar är, som låg i skåpet. Ebba svängde in på sin sida av skåpen och klumpen slog det hårdaste slaget den kunde i hennes mage. Dom stog där, som vanligt, och väntade på henne. Först låtsades dem som om dem inte märkte henne och pratade med varandra vid sina skåp. Ebba gick sakta till sitt skåp och öppnade det. Hon kände tårarna komma, men hon höll dem tillbaka. Hon stog så nära skåpet som hon kunde och höll skåpdörren öppet framför sitt huvud så att hon inte kunde se dem, och så att dem inte kunde se henne. Klumpen i magen fortsatte att slå medans hon tog ut sin jacka och satte på sig den. Istället för att göra det så snabbt hon kunde, så gjorde hon det så sakta och tyst hon kunde, i tanke på att dem kanske faktiskt inte märkte att hon var där då. Hon märkte att dem hade slutat prata och att hon kände något stå bakom henne. Sakta vände hon sig om och såg dem alla fyra stå runt om henne.

”Hej Ebba-Blebba.” sa Amelia elakt. Ebba kände nu hur tårarna försökte komma fram igen. Och klumpen slog ännu hårdare och snabbare. Amelia tog ett steg närmre Ebba och granskade hennes kläder. ”Varför har du så fula kläder igen?” sa hon. ”Lärde du dig inte efter förra gången, eller?” Ebba kunde inte förstå det. Hon har ju exakt samma tröja som Amelia hade förra veckan. Hon har försökt att klä sig likadant som dem, men dem blir aldrig nöjda. Ebba förblev tyst, och rädd. Just då så märkte Ebba att alla fyra hade händerna bakom ryggen, dem försökte gömma något. Hon blev ännu räddare. Räddare för vad som skulle hända härnäst. I nästa sekund så hade alla fyra tagit fram händerna från ryggen och Ebba såg dom hålla i stora tjocka tuschpennor, såna som man använde för att rita på tavlan med. Amelia hade en svart, Mira en blå, Anna en röd och Emily en grön. ”Vad ska ni göra med dom?” sa Ebba tyst och osäkert. Hon visste redan vad dom skulle göra med tuschpennorna. Men hon frågade ändå. ”Dom ska vi använda på dig!” sa Amelia och skrattade. ”Håll henne!”

Anna och Emily tog tag i Ebbas båda armar och Amelia och Mira flög fram och började rita på henne, det var svårt för dom, för Ebba försökte ta sig loss och rörde hela tiden på sig. ”Men sluta då!” skrek hon. ”Sluta!” Amelia, Mira och Emily bara skrattade, men inte Anna. Anna skrattade aldrig, hon log inte ens. Hon såg bara ledsen ut och det såg till och med ut som att hon tyckte synd om Ebba, men ändå var hon elak mot henne och gjorde som Amelia sa. Ebba var helt blå och svart och baktill var hon och också grön, för det hade Emily sett till att hon blev. Dom ritade till och med på hennes kläder. Dom här kläderna hade hon fått av sin familj i födelsedagspresent. Tårarna rann ner från hennes kinder nu och hon skrek att dom skulle sluta, fastän att det var lönlöst. ”Men rita på henne då!” skrek Mira till Anna. Och Anna väntade först en stund men började sakta att rita sträck på hennes tröjrygg. ”Sätt henne mot skåpen och håll henne stilla!” sa Amelia. Anna och Emily fortsatte att hålla hennes armar, medans Mira puttade henne in i skåpen med ryggen mot Amelia. Hon kunde inte röra sig alls nu knappt, för alla tre höll både hennes armar och ben tryckta mot skåpen och medans dom gjorde det, så såg Ebba att Amelia skrev något på hennes rygg. ”Släpp mig!” skrek Ebba, med en gråtfylld röst. ” Okej.” sa Mira och alla tre släppte henne. Alla fyra backade, kastade bort pennorna på Ebba och sprang iväg skrattandes.



Ebba grät, hon grät som hon aldrig gjort förr. Hennes kläder var inte vita och rosa längre, dom var svarta, gröna, röda och blåa. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte gå hem, för då skulle alla ha undrat vad som hade hänt henne. Hon minns fortfarande hur alla elever skrattat och pekat på henne när hon sprungit gråtandes igenom korridorerna. Det var inte en endaste som frågade vad som hänt eller varför hon är ledsen, utan det enda dom gjorde var att retas. Ebba hade gått in i skogen. Hon började springa, så snabbt hon kunde. I slutet av skogen, fanns det en järnväg. Hon torkade bort tårar och snor från ansiktet. Hon hade kommit på en lösning. En lösning på allt. Hon kände en sorts glädje komma, medans hon sprang. Inte en riktig glädje, en falsk glädje. Hon visste att den var falsk, för hon var inte glad, hon var förstörd. Det var inte långt kvar till järnvägen och nu log hon nästan. Hon kunde se järnvägen nu och ringklockan började ringa, för det kom ett tåg. Järnvägsspåret ledde ut till en mini bro över en gata, hon sprang ut på den. Hon skrattade. Äntligen skulle hon bli fri. Fri från allt. Det skulle gå så snabbt, hon skulle inte känna det. Hon tänkte på mamma och pappa, om dom skulle sakna henne. Hon fick lite skuldkänslor, men det här handlade inte om dom, det handlade om henne och att hon inte orkade mer. Långt där framme kunde hon se tågljuset, det var nära. Men just då hörde hon någon bakom sig. ”Gör det inte, Ebba!” Det var Anna. Ebba blev chockad. Men känslan av att någon brydde sig spred sig i hela hennes kropp. Och att det var just Anna. Ebba började känna glädje, men denna gången var det riktig glädje och inte falsk. Hon hade vänt sig om från tåget och kollade på Anna. ”Gå bort från rälset, Ebba!” skrek Anna. Ebba hade glömt bort tåget, och när hon vände sig om, såg hon att tåget var väldigt nära, ungefär 25 meter ifrån. En panik spred sig. Hon ville inte dö längre, vad skulle hon göra? Hon försökte springa bort från rälset. Hon förbannade sig själv för att hon gått så långt in på bron. Plötsligt råkade hon snubbla, hon snubblade åt sidan. Ebba försökte återfå balansen men lyckades inte, hon ramlade över räcket och ner på gatan. Det var inget kort fall, bron var hög och hon föll hårt på marken. ”Ebba!” skrek Anna och rusade ner från gräskullen ner till vägen. Ebba rörde sig inte, hon var medvetslös.



Ebba öppnade ögonen. Hon låg i en säng i ett vitt rum. Mamma och pappa stog bredvid sängen. Hon hade ont i sin ena arm och i huvudet. ”Hur mår du gumman?” det var hennes mamma som sa det. ”Vad har hänt?” sa Ebba. ”Var är jag?”

”Du är på sjukhuset.” sa pappa. ”Din arm är bruten och du har fått hjärnblödning.” Just då öppnades dörren och Anna, Emily, Mira och Amalia kom in. Ebba blev genast arg. ”Vad gör dom här?” sa hon.

”Vi kom för att se hur du mår.” sa Anna. ”Förlåt.”

”Ja, förlåt, Ebba.” sa Emily. Ebba tittade på dom. Det såg verkligen ut som om dom var ledsna. Men det berörde henne inte. Inte alls.

”Jag lovar att vi aldrig gör så igen!” sa Mira. ”Snälla, förlåt oss.” När hon hörde Mira säga det, lättades lite av hennes ilska, men inte helt. Amalia hade fortfarande inte sagt nåt. Hon kollade på henne och det gjorde dom andra också. Amalia tittade lite surt men sa också något till slut. ”Förlåt.”