Som en vacker blomma man går förbi varje dag

Hon tittade upp i mörkret. Hon såg ingenting.
En kyla spred sig runt omkring henne där hon satt på en lika kall botten.
Hon visste inte vad den var botten till, bara att det inte var ett trevligt ställe.
Flickan tog sig upp på fötter. Det kändes som en självklarhet.
Hennes ögon vande sig sakta vid mörkret och hon kunde snart se siluetterna av sina egna händer som hon hade utsträckta framför sig.
De bara fötterna trevade sig sakta fram över den fortfarande okända bottnen.
Plötsligt hörde hon en röst, en svag viskning som kom med en lika plötslig vind. Orden var omöjliga att urskilja. Som om dem var på ett annat språk. Ändå fick de henne att rysa och skaka av rädsla.
Flickan bröt ihop och slängde sig förtvivlat ned mot marken.
Hon skrek. Hon föll. Under henne fanns inte längre någon botten.
Åter kom rösten som omfamnade henne med sin kraftiga vind.
Hon såg bilder för sitt inre. Det var en liten flicka. På något sätt kände hon igen henne. Som en vacker blomma man går förbi varje dag men ändå inte kan sätta namn på, och det gjorde henne förvirrad.
Den vackra blomman hängde med ena handen lös i luften och försökte klamra sig fast vid det höga tornets kant.
”Hjälp mig…” viskade hon med tårfyllda ögon.
”Jag kan inte. Jag…” Det var då flickan tappade greppet.
Hon slog upp sina ögon. Hon kände att någonting hade krossats inom henne, och plötsligt kände hon igen den vackra blomman hon hade gått förbi varje dag. Det var hennes syster.
Hon slog i marken.
En flicka ligger i sin säng. Så panikslagen och rädd, helt omedveten om att det hela bara är en dröm.