Biten Av BC

Skriven av WoodWoolfT, 12 år från linköping.

Jag tryckte mig hårt mot trädstammen, blundade och fokuserade på gamla minnen. Minnen jag aldrig ville glömma.
Jag såg pappa. Han stog i smedjan och svingade hammaren upp och ner över det heta järnet. Jag satt en bit bort under ett bord och fumlade med en dolk, med blå egg. Jag fick inte använda vapen än, Och jag trodde inte någonsin att jag skulle få det heller.
Jag var ju trots allt bara en flicka. Men det var svårt att låta bli att röra vid dom.
Jag försökte av alla krafter att inte släppa minnet. Det var bättre än ingenting.
Tillslut jag lät minnet gå och lyssnade. Jag öppnade ögonen och lät blicken vandra fritt.
Himlen var korpsvart, och täckt av mörka moln. Jag litade på att månen skulle visa mig vägen, även om jag önskade att det var en månfri natt. Det var fullmåne. Löven yrde i den allt mer tilltagende vinden. Snart blåste det så hårt att tillochmed träden gav vika.
Jag lade undan mina mörka lockar från ansiktet och kurrade ihop mig och sökte skydd bakom trädets massiva rötter.
Jag var 16 och jagad av sånt som du aldrig skulle kunna tro om jag berättade det för dig.
Men det är sant. Och jag visste attt dom aldrig skulle sluta jaga mig. Någonsin. Dom skulle fotsätta tills jag antingen var död eller som dom. Tänk om jag bara hunnit spendera lite mer tid med min bror. Han föddes 2 dagar innan dom fann mig. Dom slaktade byn, även ifall far och de andra stridsdugliga lyckades hugga ner några av dom. Men dom i min by var bara människor. Och ingen överlevde, utom jag.
Jag väcktes ur mina ångestfulla tankar av ett högt ylande, och så ett till som på svar till det första. Det lät som om det bara var några fjärdningsvägar här ifrån. Dom var ifatt mig.
Mina ögon vidgades och jag for upp som ett skott. Utan att tänka började jag springa öster ut. Bort från monsterna.
Jag sprang fort. Som om jag hade självaste dödens blodhundar efter mig. Vilket som jag senare insåg var en väldigt exakt liknelse.
Jag försökte hitta en väg. Eller åtminståne en stig jag kunde följa. Men jag fann inget. Jag började få slut på krafter och känsel i tårna.
Kvistar och höga buskar rev mig i ansiktet. och jag kände hur byxorna trasades sönder av taggbuskarna på marken.
Jag lät bli att tilla bakåt. Jag visste redan vad jag snart skulle få se.
En gnista av hopp tändes i mig, när jag skymtade en väg eld långt där framme. En väg eld betyde att det måste vara en väg och att det måste vara någon som vaktar elden.
Jag tog längre språng höll armarna för ansiktet när buskaget var för tätt. Jag fick alltid en smula panik då. Att om jag fastnade i snåret skulle dom hinna i kapp mig när jag hade ryggen mot. Att inte kunna försvara sig måste vara det plågsammaste sättet att dö på.
Jag tittade bakåt och plumsade rakt mer Sunkna Träsket. Jag sträckte mig bort mot den leriga kanten där jag ramlat i. Men fick inget bra grepp för att kunna dra mig upp. Paniken blomstarde upp som en snödroppe på våren, och tog över alla sinnen. Jag tänkte inte på nått annat än att kunna ta mig upp. NU!
Jag började gå mot motsatta kanten. Mina steg var plågsamt långsamma, och jag fick använda amarna för att trycka mig framåt.
Då höra jag tunga andetag som inte var mina. Jag hann inte vända mig bakåt förens den satte tänderna i min axel och drog mig bort därifrån. Jag såg en man andra sida vägen, bortanför träsket. Jag fösökte ropa men det snördes åt i strupen varje gång jag försökte. Det kom bara ett ynkligt pip ut ur min mun.
Varulven morrade dovt och drog mig upp på sin rygg. Precis när vi nästan rundat några träd som skulle skymma oss från ovälkomna åskådare, såg den gamle väg eldsvaktaren in i mina ögon. Han blev rädd och förvånad. Det såg jag. Men det var för sent att göra något åt det nu. Han bara såg hjälplöst efter mig och Varulven.
Varulven hoppade från sten block till sten block, tog väldiga språng över fällde stammar och bäckar. Förmodligen bara för att jag inte skulle kunna hoppa ner från honom.

Efter några timmar stannade han framför en stor ek. Jag insåg att det var samm träd som jag kurrat ihop mig vid förut.
Han lade fösiktigt ner mig med ryggen mot trädet. Molnen skymde månen
Jag såg var att han krymte till normal längd och fövandlades till människa. Jag var yr. Det ländes som om världen snurrade.
Han var vackraren än någon man jag någonsin sett. Han hade Svart rufsigt hår och smal men atletisk kropp. Han lutade sig över mig och mumlade ord till mig med en lugnoch föförisk röst. Jag slappnade av och han smekte min kind. Han kysste mig om och om igen. Hans ande dräkt luktade förvånansvärt gott, med tanke på att den luktade hjort och galt. Det lockade mig.
Månen skymdes inte längre av moln och han backade några steg. Han gick fram till mig. Lockade att skifta form med honom.
Han lyckades.
Det kändes konstigt. Att vara i en annan kropp altså. Någonting tryckte i hennes huvud. Hon gav efter för det. Och hans tankar smälte ihop med hennes. Han hetter Aron Rohan, men att han kallades Blaek. Jag sa att jag hette Kahlan Keeper. Han blev glad av någon konstig anleding.
Jag hade Ljusgrå päls med en lång rand längs ryggaden och ända ut på svansen. Han hade helt svart päls och hans ögon var bärnstensfärgade, precis som mina var. Det var därför han kallades Blaek. Han sa att jag snart också skulle få ett namn, som passade min min päls. Ett namn ingen någonsin haft. För alla i hans, eller våran flock numera, hade olika pälsar och namn som passade till dom. Special gjorda liksom.
Han sa att jag var hans för alltid och strök med sitt stora huvud mot mitt lite mindre och brummade nöjt, som om han precis hade gjort något han var väldigt stolt över.
Vi började gå mot resten av flocken.
Under våra år som vi spenderade tillsammans, för vi var förstås odödliga, var vi sällat i männsiko form. Varulvar kan byta form när som helst, bara att vi är starkast vi fullmånen.

Jag heter Rayl Wrife , efter min vita päls och rand.
Och jag älskar Blaek Core.
Eller BC.