Är du rädd för mörkret, min vän?

Skriven av Deprimerad.

Jag vaknade och spärrade upp ögonen. Synen blev en svart display med neongröna siffror som talade om för mig att klockan var 08.55.
08.55? Och vilken dag var det?
Lördag, tror jag. Om det är söndag så bannar jag mig själv, tänkte jag surt och satte mig klarvaket upp i sängen.
─ Huh?
Min fråga ekade i det tomma, vita sovrummet.
Vart är jag?
I samma stund så spatserade min kompis Lina in i sovrummet och hon såg glad och överraskad ut på en och samma gång.
─ Men godmorgon! skrattade hon. Har du sovit gott?
─ Mm, muttrade jag och kastade benen över sängkanten och gled ner från stegen som ledde upp mot våningssängen. Jag lånar toaletten.
─ Visst.
Innan jag gick ut ur rummet och ut i en pytteliten hall så såg jag hur Lina flinade och hon bet på ett grönt, surt äpple.
Hade hon verkligen mascara på ögonfransarna? Knappast. Inte den Lina jag känner använder mascara sådär i onödan.
Linas storasyster, Isabelle, var alltid lika sur och grinig när man gick igenom hennes sovrum när man skulle till toaletten och runt nio på morgonen kan man knappast räkna med att en sådan morgontrött människa som Isabelle var vaken vid den tiden.
Jag öppnade Isabelles sovrumsdörr och möttes av svarta tapeter, svarta plankor av trä och en illaluktande stank från hennes säng.
Vad har hon gjort? Isabelle som är så noggrann och mån om allt och alla! Jösses, vilket jäkla bombnedslag!
─ Gå din väg, Lina, muttrade Isabelle som hade tryckt sitt ansikte mot kudden och den svarta kudden såg blöt ut. Gå din väg!
─ Det är jag, Isa, sa jag lugnt, förde min långa lugg åt sidan och spärrade förvånat upp ögonen när hon slet av sig täcket och gick dramatiskt nerför trappan.
─ Snacka om småungar som inte kan lära sig någonting! vrålade hon och sedan drämde hon igen dörren till deras föräldrars sovrum som stod på vid gavel.
─ Isabelle! ropade hennes föräldrar förtvivlat.
Jösses, nu måste de väl ändå få spader och ha alla kossor hemma? tänkte jag finurligt när jag kastade på mig mina svarta tights och jag tänkte förfölja Isabelle och se vart hon var påväg.
─ Isa! ropade Linas och Isabelles mamma, Ronja, förtvivlat och sedan sjönk hon ihop på heltäckningsmattan i hallen innan jag försvann snabbt mot dörren.
─ Och vart har du tänkt dig att gå, Sabina? sa Kevin, deras pappa, lågt och han satte foten för dörröppningen.
─ Akta! sa jag högt, körde in armbågen i Kevins sida och bad honom att maka på sig. Akta på dig, Kevin, sa jag!
Kevin vek sig dubbelt och kräktes på det ljusa golvet och sedan kom Lina dundrandes nerför trappan med samma fråga i munnen: ─ Vart har Isabelle tagit vägen?
─ Isabelle! ropade de tre i kör och jag cyklade efter Isabelle på Linas skrotiga, röda Yamaha-cykel.
─ Isabelle, stanna! vrålade jag och jag ven förbi henne vid en korsning och jag blockerade hennes väg. Och vart har du tagit din kos?
─ Bort, mumlade hon. Bort, bara bort. Bort från allt. Bort från dig, bort från mamma och pappa, bort från Lina. Avskyvärda människor.
Jag la en tröstande hand runt hennes axlar, kastade Linas cykel åt sidan ─ även om Tianna Blomkvist som bor granne med Isabelles och Linas familj skrek åt oss att stanna ─ och följde med Isabelle tills vi kom till den folktomma, nyöppnade perrongen.
─ Här slutar vår historia, sa Isabelle och jag iakttog de isblåa ögonen under den kolsvarta luggen.
─ Hur menar du? undrade jag och jag hörde hur ett tåg tjöt avlägset.
─ Ett... två... tre..., sa Isabelle och sedan höll hon min hand hårt och jag kunde känna hur hon sögs iväg av ett enormt tryck och sedan försvann även jag längst med tågets sida.

Vi var borta.

Isabelle. Om du ser mig nu, så vill jag fråga dig en sak. En väldigt viktig sak.

Är du rädd för mörkret, min vän?