Min resa till Afrika.

Skriven av Linnea Gottfridsson, 13 år från Alingsås.

Jag har alltid velat förstå hur det skulle bli om vi aldrig hade åkt till Afrika den där gången. Vad skulle ha hänt om inte pappa hade tvingat med mig på safarituren? Från början hade jag hade jag varit emot det till 100 % men ändrade mig efter att pappa mutade mig med att åka på Justin Timberlake konserten med Malin när vi kom hem. Jag hade alltid älskat Justins musik och önskat mig biljetter till hans konserter i typ evigheter.
Vi åkte i flygplanet i 15 timmar (om man inte räknar med mellanlandningarna) och jag var ganska så slö när vi kom fram. Jag var även tvungen att tjata ganska så mycket på pappa om att gå minst 5 meter framför mig. Han hade nämligen envisats med att ha sina jättetöntiga gröna kamouflagefärgade safarikläder på sig. Och jag kan säga dig att det blev inte direkt bättre när en kille i ungefär samma kläder som pappa stod vid utgången med en skylt som det stod ”The Olsson family” på. ”Pappa, ska vi åka med honom till hotellet?” frågade jag oroligt. ”Men Jessica, svarade pappa, vi ska inte bo på hotell. Vi ska ju campa har jag ju sagt”! ”VA? Sa jag, Jag trodde att du skämtade.” Men pappa bara skrattade åt mig och började prata med mannen på swahili. Jag hade alltid varit avundsjuk på pappa för det, jag menar, för att han kunde ett språk som varken jag eller min 4 åriga lillasyster Cassandra kunde. Pappa tecknade åt mig att jag skulle följa med honom till en liten minibuss som stod längst bort på parkeringen. Jag suckade frustrerat och följde motvilligt efter. Om det skulle komma en god fe nu och ge mig en önskning så skulle jag med glädje önska att jag skulle få åka hem igen.
Inne i minibussen så kan man inte direkt säga att det var fräscht. Det låg gamla bananskal på golvet och det stank värre än på soptippen vid våran skola och killen som körde verkade inte ha gått en vidare bra körkorts utbildning. Men pappa verkade inte bry sig ett dugg om allt detta utan satt och kollade ut genom fönstret. ”Är det inte vackert här, Jess?” frågade han mig men jag brydde mig inte om att svara utan satt och lyssnade på min IPOD som jag fick i julklapp. Justin Timberlakes senaste singel dånade i mina öron medans jag försökte att glömma bort allting om Afrikaresan och började fantisera om att jag satt där hemma på min säng. Men mina funderingar avbröts utav att minibussen tvärstannade framför en äng omgiven av djungel.

Den första natten var helt fruktansvärd. Myggor bet en oavbrutet och man hörde hemska ljud utanför tältet.Om pappa inte hade varit där så tror jag nog att jag hade svimmat av skräck. jag hoppade säkert en meter upp i luften när jag hörde något som lät som ett rytande lejon inifrån djungeln.


Den morgonen så var jag inte på mitt bästa humör kan jag säga. Myggbetten kliade så att jag trodde att jag skulle bli tokig och jag var så trött så att jag trodde att jag skulle dö där mitt ute i djungeln. Men jag hade såklart turen att överleva hela första veckan i djungeln även om att jag flera gånger var helt säker på att jag redan var död och hade hamnat i helvetet. Det allra värsta var att vi inte hade någon toalett utan att vi var tvungna att gå på toa mitt ute i djungeln. Jag vet inte vad det är men ända sedan första dagen här så har jag tyckt att det har varit något konstigt med den där djungeln. På natten så hör jag dom mest hemskaste ljuden därifrån

När jag gick och lade mig den sjunde kvällen efter att vi reste till Afrika så kände jag med en gång att någonting var fel. Kanske var det helt enkelt så att jag bara inbillade mig men jag hade en konstig känsla som omgav mig totalt hela kvällen.
Mitt i natten när det var som mörkast så vaknade jag utav att jag hörde ett ljud utanför. Jag låg så stilla jag kunde och lyssnade ut i mörkret. Även fast jag var så rädd så gick det inte att undvika, jag var helt enkelt tvungen att gå på toa. Jag tände min ficklampa och började vandra ut i djungeln. Det tog inte lång tid innan jag började höra tunga steg bakom mig. Jag var så rädd så att jag kunde känna hur blodet frös till is i min kropp och varje hjärtslag var en ansträngning. Stegen bakom mig blev allt snabbare och jag skrek till det högsta jag kunde när jag hörde en högljudd rytning som verkade säga ”Kom allesammans, var inte blyga det är bara att hugga in, hon är färsk”. Jag sprang det snabbaste jag kunde men det var inte snabb nog. Lejonen var precis bakom mig och framför skymtade jag ett stup som kom allt närmare. Bättre att dö av fallet än att bli uppäten levande var den sista tanken jag hann tänka innan jag slängde mig ut ifrån stupet. Känslan var obeskrivlig. Det kändes som att flyga fram genom vinden och inte alls som att falla hundratals meter ner i en avgrund. När jag väl öppnade ögonen så kunde jag inte tro vad jag såg. Jag föll inte alls jag flög fram över Afrikas djungel. Men än mer förvånad blev jag när jag kollade upp. För flygandes ovanför mig och hållandes i min tröja så flög (ni kommer aldrig att tro mig) STÅLMANNEN!


När sjukvårdarna hittade mig avsvimmad på sjukhusets uppfart så kunde dom inte förstå hur jag kunde komma så lindrigt undan. Jag behövde bara sy två stygn i armen och tejpa en reva i pannan annars så var jag helt oskadd. Det kom aldrig för mig att berätta för någon vad som egentligen hände ,jag menar, vem skulle tro mig.