Den gamla mannens hemlighet

Skriven av Matilda, 12 år från Falerum.

Den starka doften av rök spred sig sakta genom byn. Man hörde skrik och barn som grät. Var man än såg sprang vättskrämda människor som bärde på barn, smycken och djur. Alla var på väg mot den norra porten som turligt nog inte bran än. Mitt i alltihopa hade en liten pojke förtvivlat ropat på sin mamma. Men hon svarade eller kom inte. Ingen tog någon notis om honom och en piga slog omkull honom men fortsatte springa. Hon hade inte sett honom. Den lilla pojken började gråta. En man med krokig rygg och långt vitt skägg hasade fram till honom.
- Hur gick det lilla vän?
Hans ord dränktes i skriken av de panikslagna människorna som omillt knuffade sig förbi dom.
- Jag vill till mamma! Snyfftade pojken och såg upp med tårdränkta ögon på den gamle mannen. Mannen granskade hans ansikte.
- Kom, sa han.
Pojken reste sig på darriga ben och var nära att bli ner knuffad av en kraftig man som grymtade elakt åt honom. Pojken började gråta ännu mera.
- Kom nu lille vän, din mamma väntar säkert vid porten ska du se. Den gamle mannen räckte fram en darrande hand. Pojken tog imot den och dom gick snabbt mot porten. Elden hade snart kommit dit. Tillsammans med hundratalls andra människor gick dom genom porten och mötes av tusentals männoskor. Nästan alla grät och dom såg en man hålla sin döda fru i famnen och deras tre barn tittade på med tårdränkta ögon.
Var är mamma snyfftade pojken och såg sig omkring. Den gamle mannen log sorgset mot honom.
- Nej! Skrek pojken och slet sig ur mannens grepp. Han hittade en grotta och kröp i hop där. Han darrade och han hade gråtigt så mycket att alla tårar var slut.
Den gamle mannen kom plötsligt in klivande i grottan och såg medlidsamt på pojken. Han la ner en ryggsäck på grottgolvet.
-Alvin... började han.
- Hur vet du mitt namn? Avbröt pojken förvånat. Mannen log.
- För att jag är du.
Mannens ord ekade i grottan.
-Va? Pojken hade satt sig upp och stirrade på den gamle mannen.
-Du förstår jag är du om ca 60 år. Om jag inte hade räddat dig så skulle jag inte existera.
- Då vet du var min mamma är? Sa pojken och ett ljus av hopp tändes i hans klarblå ögon.
Mannen skakade sorgset på huvudet.
-Tyvärr, sa han.
Pojken snyfftade.
- Vad kommer att hända med mig nu då? sa han och tittade med fruktan på sig själv.
-Byn kommer att byggas upp igen, förklarade mannen.
-Du kommer få jobb som dräng på en gård. Byn kommer att brinna upp igen. Då ska du rädda en liten stackars pojke som ropar på sin mamma och som ser ut som du.
Pojken försökte smällta allt som mannen sagt.
-Men... började han, men mannen var borta.
Och mannen hade rätt. Byn byggdes upp han blev dräng och levde hela sitt liv i byn. Under sitt liv träffade han en liten pojke som såg precis ut som han i sin barndom...