Stickade strumpor

Skriven av Emma, 13 år från Hjärtum.

"Liiiselotte!" Min mamma ropar från övervåningen. "Jag kommer!" ropar jag tillbaka och springer uppför trappan. Där sitter mamma i soffan tillsammans med en massa gamla fotoalbum. Hon håller antagligen på att rensa ut. "Vill du spara någon av dem här albumen?" frågar mamma. "Visst, det vill jag nog, men kan vi ta det sedan? Jag måste iväg till bion!" suckar jag. "Okej, men kan du inte ta på dig lite mer smink eller något då?" Mamma tycker jag är för blek och att ´lite smink aldrig skadat någon´ men hon har en sorlig framtid för mig - jag ska bli modell i England. Men det är tyvärr inte direkt vad jag vill. Jag vill spela fotboll och umgås med kompisar. Inte träna för att bli någon modell. Nu kanske jag borde berätta lite om mig själv? Jag heter Liselotte men alla (utom mamma och mormor) kallar mig Lotta. Jag är 13 år. Mitt största intresse är fotboll. Min ficka vibrererar. Ett sms från Elin. ´var är du ngnstans?´ "Mamma jag MÅSTE rusa, nu!" Jag springer nerför trappan, tar min jacka och mina skor och rusar iväg. Jag hinner precis fram till bion några kvarter hemifrån. "Vart har du varit någonstans? Vi har fått låta folk gå om oss flera gånger!" ´Vi´ är alltså Elin, min bästa vän, och Freja, Lisa, Marcus, Ove och Emilio. När vi så äntligen kommer fram för att köpa våra biljetter går sanningen upp för mig - jag glömde pengarna! Jag blir långsamt röd i ansiktet. Som tur är ser Marcus mig och skyndar att betala för mig också! "Tack, jag betalar tillbaka någon annan gång!" viskar jag när vi går in mot biosalongen. "Det behövs inte" viskar Marcus. Men nu hade den stackarn inga pengar att köpa godis för, tack vare mig! Jag hamnade mellan Marcus och Elin, som bara hade ögon för ove bredvid henne. Dem är nämligen tillsammans, och är som värsta kärleksparet, bara håller på och pussas hela tiden! Iallafall, filmen började och allt gick bra. Mitt i filmen puttade Marcus till mig lite och viskade "du har ocks...", resten dränktes i ljudet från filmen. Fem minuter senare puttar han på mig igen. "Du har också stickade ..." men även denna gången är ljudet på bioduken så högt att jag inte hör mer än det där. Vad hade jag på mig som var stickat? Hmm ... Just det ja, mina stickade strumpor! Jag känner hur ansiktet långsamt blir rött igen och pulsen stiger, då jag känner Marcus hand i min! Pulsen stiger och hotar att explodera känns det som! När filmen är slut tar han tyvärr åt sig handen igen, och hela gänget stormar ut från bion. "Visst var filmen bra!" utbrister Freja. Alla nickar instämmande. Elin och Ove går och håller varann i handen och ser jättekära. Så även Lisa och Emilio, och Freja som stötte på sin kille i biomörkret, som hade gått på filmen med sin storasyrra. Alltså var det bara jag och Marcus kvar. Vi gick och kallpratade lite, om hur filmen varit ch så, när jag kom på att han hade försökt säga något till mig därinne. "Vad var det du försökte säga därinne förut?" frågar jag nyfiket. "Neeh, det var inget", slingrade sig Marcus, uppenbarligen generad. "Men säg, snälla?" försöker jag. "Om du ger mig en kyss" säger Marcus då. "Okej!" säger jag. Jag ser hur han blundar, jag blundar också, och låter våra läppar möta varann. Vi stannade, och stog säkert så i kanske tre, fyra sekunder. "Du har också stickade strumpor" säger Marcus sedan. Och det var det mest romantiska jag någonsin hört!