Ökenäventyret!

Skriven av Sarah, 12 år från Malmö.

- Sahara, vakna! kamelerna väntar på oss. Jag sträckte på mina ömma ben och gnuggade ur sömnen från mina trötta ögon. Jag kände mig som en björn som precis hade vaknat upp efter en lång vinter i ide. Jag sparkade bort dunfliten så att den hamnade några meter bort. Sarah stod lutad över mig och ruskade mina axlar.
- Kom nu! upprepade hon. Far så åt oss att hämta vatten nere i byn. Sarah hade samlat ihop allt sitt svarta hår i en fläta, och sedan knutit remsor av kamelskinn runt pannan. Resten av kroppen var inlindad i en beige klänning med slitna fållar. På fötterna hade Sarah ett par enkla träskor. Jag slet av mig mitt nattlinne och kastade det på sovsäcken, nattlinnet var kallt och kyligt och gjort av halm.
- Far blir rasande om vi inte lyder honom, varnade Sarah. Hon hade tagit bort kamelremsorna från pannan. Hennes ansikte hade blivit alldeles brunt av stressen. Jag grimaserade åt henne och drog en beige kjol och en t-shirt med fransar över huvudet. Fransarna vajade fram och tillbaka när jag gick. Jag struntade i att ta på mig några skor, sanden var ändå otroligt mjuk under fötterna. Kamelerna stod utanför hyddan och väntade på oss. Sarah strök deras mjuka skinn och spände fast vattenkrukorna på kamelerna. Det var en varm och skön dag, sanden virvlade kring våra svettiga kroppar. Sådana här dagar brukar det ofta vara risk för sandstorm. Jag har varit med om flera sandstormar flera gånger, men aldrig någon särskilt stor. Jag tog tag i min kamels mjuka hals och hivade upp mig på kamelens rygg. Första gången jag red en kamel var när jag fick följa med mor ner till närmaste by för att sälja mat till marknaden.
- Har far berättat att det finns risk för sandstormar? frågade Sarah oroligt. Jag nickade till svar. Jag är inte rädd för särskilt många saker i öknen, det finns förstås stor risk för sandstormar, men jag har aldrig träffat på någon som är särskilt förödande. Också har vi ju förstås djinnerna. Ett sorts spöke som lever på att lura till sig unga flickor. Djinner är alltid kortväxta och brukar oftast synas till strax efter att en sandstorm har härjat. Min farbror brukar berätta historien om hur han flydde från en djinn, den hände här i trakten faktiskt. Fast jag är inte så säker på att jag tror på det.
- Det börjar yra sand! ropade Sarah. Vi borde vända. Hon hade fullständigt rätt, sanden hade börjat sprida sig i luften och bildade orofyllda sandmoln som skymde våran syn. Sanden började virvla omkring mer och mer och bildade stora dammoln som steg upp mot mig och Sarah. Då förstod jag att vi hade sprungit rakt på en sandstorm. Kamelerna fick förstås panik och började rusa omkring bland dammolnen. Sanden stack oss i ögonen och jag fick ta tag i kamelens pucklar för att inte ramla ner. Jag kunde inte höra Sarahs röst på grund av sandstormen. Jag antar att hon skrek. Sanden yrade mer och mer, och kamelerna försökte förtvivlat att kasta av mig och Sarah. Ännu ett sandmoln steg emot oss, den här gången ett moln som var större än de andra. Sanden stack oss i ögonen och jag tappade greppet om pucklarna. Jag kände en oerhörd smärta i benet och kände hur sanden brände under mig. Jag kunde inte ens urskilja Sarah längre. Jag försökte skrika men jag var nära att kvävas av sanden. Det sista jag såg var ett blekt ansikte som stirrade upp mot mig. En djinn.

När jag vaknade upp så låg jag framför en stor och sprakande brasa. Mina händer och fötter var fastkedjade i någonting och mina kläder hade försvunnit. Djinnen stod framför mig och spelade på sin blanksvarta violin. Hans händer var alldeles benvita och hans benknotor blottades. Jag ryste, djinnen var otroligt kort och hans tänder otroligt vassa.
- Seså, flickan min! väste djinnen. Du ska inte ätas än. Först ska du gödas, ja först ska du gödas. Det var då jag upptäckte att det fanns flera djinner i rummet.
- Vart är Sarah? stammade jag. Jag var livrädd över att djinnerna hade gjort någonting med henne.
- Den andra flickan? Frågade djinnen. Ja, hon hänger där uppe. Han pekade upp mot taket där Sarahs nakna kropp hängde. Hennes toviga hår var alldeles blodigt och det droppade blod nerför henne hennes uppskurna mage.
- Vad har ni gjort med henne? Vrålade jag. Det kanske inte var det bästa tillfället för att reta upp en djinn, men ilskan över att han hade dödat min enda syster var för stor för att jag skulle kunna hålla tyst. Jag snyftade tyst för mig själv.
- Du stannar här! Vrålade djinnen. Han knäppte med fingrarna och allt som var kvar av honom var ett dammigt rökmoln. Jag var fast, här bland en djinn, jag visste att jag inte skulle kunna fly, djinnen hade mig i ett hjärngrepp och han tänkte inte släppa det för att låta mig fly.


Det hade gått 4 timmar sedan djinnen hade kidnappat mig. Jag låg fortfarande bunden framför brasan och djinnen hade passat på att proppa i mig massor av mat. Nyckeln till mina handbojor vaktades av en blodtörstig hund som inte skulle dra sig för att dödad.
- Kom, hunden! Försökte jag förtvivlat. Snälla, ge mig nyckeln. Allt jag fick tillbaka var ett hemskt morrande från hundens sida. Han blottade sina tänder och rusade fram till mig. Nyckeln blänkte mellan hans blodfärgade tänder. Jag ryste. Hunden morrade så mycket att det stänkte rött saliv över min kropp. Jag försökte att sträcka mig efter nyckeln men allt jag fick tillbaka var ett blixtsnabbt hugg i vänstra handen. Smärtan pulserade runt i hela handen och spred sig till hela kroppen. Blodet rann ner på mina nakna knän och hunden slickade nonchalant bort blodet.
Medans hunden slickade bort mitt blod så såg jag min chans att rymma. Jag undvek att möta hundens blick och slet åt mig nyckeln som hunden hade lagt bredvid sin vänstra tass. Jag väntade tills hunden hade slickat upp mitt blod och låste upp handklovarna. Till min stora lycka så funkade det. Jag låg nyckeln på marken där jag hade suttit och rusade ut ur grottan. Jag kunde höra hunden flåsa mig i hårt i nacken. Jag rusade förbi grottan medans sanden yrde runt mig. Jag fick massor av sand i håret men jag struntade idet. Jag struntade i sanden som rann ner i mina trötta ögon, allt jag ville var att komma undan hunden som hela tiden låg tätt bakom mig. Kamelen stod fortfarande kvar på samma ställe som före den hemska sandstormen. Jag tog tag i kamelens hals och hivade mig upp. Hunden skällde argt bakom mig. Jag sparkade kamelen i sidan och den satta genast fart. Kamelen rusade så snabbt att sanden yrde omkring mig. Hunden hade stannat och slutat skälla. Allt som hördes var trampandet från kamelens fötter som hördes när han rusade genom sanden. Jag hade klarat mig undan djinnen men Sarah hade blivit dens offer. Jag skulle aldrig se henne igen och allt var den förbannande sandstormens fel. Jag red upprört på kamelens rygg mot solnedgången.
Farväl, Sarah, viskade jag för mig själv. Farväl!