Försvann från jordens röda himmel

Skriven av Emma, 12 år från Mölndal.

Stunden är inne. Jag orkar inte vänta länge till. Jag vill dö, för det är ändå meningslöst att leva. Jorden kommer att förstöras, och det är alla människors fel! Folk slutade aldrig att köra bil och sparade aldrig på energin. Det står i alla tidningar.
Just idag, sista dagen, är alla tidningar gratis eftersom det är det sista exemplaret. Sista dagen på jorden! Egentligen är jag inte alls rädd, och varför vet jag faktiskt inte.
Vår tvååriga syster Nina dog redan igår. Hon klarade inte värmen. Egentligen kommer inte jorden att förstöras helt förrän om några veckor, men värmen kommer att döda oss allihop redan idag. Sedan år 2006, känns som evigheter sedan, har värmen bara stigit och stigit märkbart och snart smälter väl min penna som jag håller i. Det värsta är att jag inte riktigt vet när på dagen jag kommer att dö, men jag kommer att bli väl förberedd.
Just nu sitter hela familjen i soffan och bara kramar varandra. Jag mamma och pappa. Vi hade en hund förut, men den dog förra veckan. Det är så hett! Gatan utanför har smält, däcken på vår och andras bilar och cyklar har spruckit och alla växter har vissnat för länge sedan. Det går nog inte att beskriva den känslan mer. Jag kan snart inte andas.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Detta var en del av min dagbok, som jag skrev precis innan jag dog. Där tar allt slut, så nu får jag ta över:
Hela min familj satt där när pappa plötsligt gled ner på golvet. Han hade svimmat och jag och mamma släpade oss fram till honom. Han var alldeles blek i ansiktet och såg ut som ett spöke. Termometen utanför dörren visade då 80°C, men därefter slutade den att fungera. Jag suckade så tungt jag kunde och la mig ner. Det kändes som om lungorna krympte när de inte fick tillräckligt med kall luft. Hjärtat dunkade som om det snart skulle sprängas...
Plötsligt lyfte mamma upp mig i armhålorna och kramade mig. Jag ville säga åt henne att släppa ner mig, men lät bli. Istället stönade jag fram:
– Mamma, det ... Det är så varmt!
– Jag vet, gumman, viskade mamma hest.
Hennes röst lät tillvriden och konstig.
Helt plötsligt gurglade hon till, och lossade sitt grepp om mig. Som i ultrarapid singlade hennes kropp till marken. När ingen höll i mig föll också min otroligt svaga kropp ihop. Jag tänkte inte på någonting i den stunden. Jag ville bara försvinna och min kropp var så tung som om en elefant hade stått på mig. Min syrebrist gjorde mig yr. Och helt plötsligt försvann hettan. Det blev otroligt kallt och jag föll och föll. Försvann från jordens yta.

Sedan satt jag helt plötsligt här och vad detta land kallas vet jag inte. Jag brukar kalla det för döden, men sedan tyckte jag det lät för allvarligt så jag tänkte på Astrid Lindgrens Nangijala.
Hur som helst, här har jag det bra och jag har skaffat mig nya vänner. Jag saknar inte ett dugg min bostad på jorden, vars himmel en dag blev röd.