Havet

I drömmen drömmer hon om fasor
hennes liv är värre än så
en mardröm på ett skepp sliter henne i trasor
om saker hon inte förmår
ännu en man har gått hädan
men ingen bryr sig för äran
att finnas dess skatt
och få ett gott skratt

Skeppen bryter vågornas svallande
vågskum mot däcken kommer trallande
en sång från havets djup
sjungen under sjömännens sup
vågorna växer och tornar upp sig
forsar över däck och in i mig
makten över de sju haven
en ensam kvinna har
omgiven av vatten
räknar hon sina dar
i dess mjuka sömn hon förbannar de män
som bedragit och sedan längtat hem
ner till havet hon sänker deras skepp
ingen barmhärtighet visar hon för deras skräck
då vinden mojnar och skeppen går i hamn
kvinnorna tackar henne, men tar henne ej i sin famn
den hon älskar dömd är
den hon hatar glömd är
om natten hon en fara blir
om dagen hon en dröm förblir
ingen uttalar hennes namn utan förakt
alla talar om henne med makt
skeppen aldrig dolda blir
inte för kvinnan som skänkt de sina liv