Verklighetsrätten

Skriven av Simon Bjurdell, 15 år från Tidaholm.

Hammare ekade i rättsalen. Domarna harklade sig. Dagens mål var Dante J. Antropomorf, som nervöst korsade fingrarna där han satt på den åtalades bänk.
"Herr Antropomorf," yttrade sig nummer 1, "ni är härmed anklagad för verklighetsförändring i strid med fysikens, logikens och naturens lagar, samt för att ha manipulerat den mänskliga persifikationsförmågan. Är dessa anklagelser sanna?"
"Ja, ers nåd." Sa Dante. Till skillnad från vad många människor trodde, så kunde man faktiskt bryta mot de vetenskapliga lagarna. Men i likhet med alla andra lagar fick man inte det.
"Åklagaren, ni har ordet." Sa nummer 3.
"Tack, ers nåd." Åklagaren reste sig. "Under de senaste decennierna har den åtalade förvirrat miljontals människors psyken med ett flertal manifestationer, kända som "Bigfoot", "Loch Ness-odjuret" och ett så kallat "UFO". Detta brott..."
"Tjena!" Ekade en röst från bortre änden av salen. Det var Dantes försvarsadvokat, som kom springande med ett smil på läparna. Dante suckade.
"Ni är sen, herr Elementarus." Sa Nummer 2.
"Jag vet," sa Dantes försvar lättsamt, "men alltså, men min kompis hade en svensexa och..."
"Så VÄLDIGT intressant, men det är ju inte därför vi är här nu, eller hur?"
"Nä just det, förlåt." Sa Elementarus och satte sig ner, fortfarande smilande.
"Som jag tänkte säga," återtog åklagaren, "detta brott är, enligt stycke 47842, paragraf 76,052, straffbart med existensisolering..."
"Protest!" Sa plötsligt Dantes försvar. Hela salen stirrade på honom.
"Ja?" Sa nummer 1.
"Öh... alltså... man ska ha något att komma med när man protesterar, va?"
"Det stämmer." Sa nummer 1 stelt. "Protesten avslås."
"Existensisolering i en evighet." Avslutade åklagaren bittert.
"Om inte försvaret har något att framlägga, förstås?" Sa nummer 3.
"Just det!" Sa försvaret och gav åklagarsidan en "sug på den"-min. "Det finns faktiskt förmildrande omständigheter. Håller inte ers nåd med om att verkligheten blir lite trist ibland?"
Dante gömde ansiktet i händerna.
"Nej." Sa nummer 1 iskallt. "Men ni menar alltså att att verkligheten ska få manipuleras efter vem som helsts behag?"
"Öh... nej." Sa försvaret försiktigt. "Jag menar bara... alla gillar ju olösta mysterier, så..."
"Protest!" Skrek åklagaren, som inte kunde hålla sig längre. " Ers nåd... ni måste ju se det lika klart som jag att den här karln är fullkomligt inkompetent!"
"Inkompetent?" Försvarsadvokaten reste sig. "Vadå, kallar du mig inkompetent? DU kan vara inkompetent!"
"Ni hör ju själva!" Skrek åklagaren. "Han använder juridiskt ogiltiga, rent urlöjliga argument!"
"Jaså, jag var iallafall tillräckligt kompetent för att få diplom i juridik!"
"Du måste ha fuskat!"
"Ordning!" Mullrade nummer 1 och slog med hammaren, men för en gångs skull var det ingen som lyssnade.
"Du är en skam för ditt yrke!" Rasade åklagaren.
"Fint!" Sa försvaret. "Om jag är så INKOMPETENT, borde jag väl ta min INKOMPETENS och gå!"
"Va?" Sa Dante. "Du ska ju försvara mig!"
"Sorry," sa Elementarus, "men jag ska gå och fortsätta vara INKOMPETENT nån annanstans!" Han stegade iväg mot utgången.
"Jag förbjuder dig att lämna salen!" Sa Nummer 1, men han talade för döva öron. Eller rättare sagt, öron med instuckna fingrar.
"Bla bla bla, jag hör tyvärr inte ers nåd, för jag är INKOMPETENT!"
Dörren till salen slogs igen.
Kvar satt Dante inför domarna.
"Jag... kanske ska försvara mig själv?"
"Gör det." Morrade nummer 1. "Vad har du att säga?"
Dante funderade.
"Eh... jag lovar att aldrig göra om det?"
Domarna flinade hånfullt.
"Dante," proklamerade nummer 1, "Du är härmed dömd till existensisolering i en evighet."

Vid en plats som ingen människa känner till låg ett berg.
Ett väldigt högt berg.
På toppen av det satt Dante J. Antropomorf och väntade.
Vädret kring berget var verkligen underligt. Med det menas inte att stekande sol plötsligt avlöstes av oförutsägbara hagelskurar. Tvärtom pågick det en ständig stabilitet som inte ens avbröts av en vindpust.
Geologin i området var också märklig. Det förekom aldrig någon seismisk eller vulkanisk aktivitet, bara en oupphörlig stillhet.
Kort sagt: det fanns bara en enda kraft som kunde erodera berget, och den kom nu flygande mot Dante.
Det var en fågel.
Dante visste att han inte skulle se den igen på ett helt årtusende.
Den landade bredvid Dante och började slipa näbben på klippan. Den tog en kort paus och sa: "Manipulatör, va?"
"Mmm."
"Trodde väl det. Men ta det lugnt, en evighet tar slut förr eller senare."
Den återgick till att slipa sin näbb.
"Frugan gillar när man kommer hem med en välslipad näbb." Förklarade den. "Man får göra det regelbundet, annars så kan hon börja tjata om sina snobbiga kollegors tjusiga, prydliga, övervässade näbbar..."
Fågeln slipade sin näbb i en minut till, innan den var nöjd med resultatet.
"Tja, vi ses väl om tusen år..."
"Nej, vänta!" Sa Dante, som plötsligt hade fått en idé. "Din näbb är lite ojämn i högra kanten."
"Är du säker?" Undrade fågeln. "För jag var säker på att..."
"Jag lovar, det är så. Fortsätt lite till."
Fågeln slipade kvickt om näbben. "Nu då?"
"Nu är den jämn, men den är lite kortare än den vänstra."
Fågeln slipade till den vänstra kanten också, men var tydligen inte riktigt klar än.
"Få se på den andra sidan." Sa Dante. "Ja, den är nog också lite ojämn i kanten. Slipa den med."
"Jag borde egentligen vara hemma nu..."
"Ja, men isåfall får du ju skynda på, eller hur?" Sa Dante med ett smil.
Fågeln nickade, och började slipa näbben igen. Men hur han än försökte, lyckades Dante alltid hitta något fel.
"Nej, nu får det nog räcka." Sa fågeln andfått efter ytterligare en minut. "Frugan får stå ut med några skavanker på näbben."
"Eller också får hon smak för någon med bättre profil." Sa Dante. "Kanske någon av hennes snobbiga kollegor..."
Fågeln tvekade en sekund, men försökte sedan ursinnigt slipa näbben till perfektion, påhejad av Dante.
"Såja, fortsätt så! Lite till vänster... okej, skrapa spetsen lite... jättebra! Och så sidan - lite för mycket, ta andra sidan!"
"Jag... borde inte... anstränga mig... så här mycket." Flåsade fågeln mellan sliptagen.
"Prat, du gör ju framsteg! Glöm inte undersidan... bra, och sen översidan!"
Men plötsligt hade fågelns hjärta överskridit en gräns. Den gav upp ett kvävt pip och föll till marken, där den blev liggande. Stendöd.
Den försvann i en rökpuff, och efterlämnade inget annat än några rykande fjädrar och en gapande Dante.
Det tog några sekunder innan sanningen sjönk in.
"Åh, skit." Kved han och började sedan dunka på marken med nävarna.
Evigheten var odiskutabelt en väldigt lång tid. Men det var inte förrän då som den faktiskt varade i all evighet.