Ett litet enormt steg mot framtiden...

Skriven av Miranda, 12 år från Tidaholm.

Jag har slutat för säkert en timme sen, jag vet. Ändå sitter jag på innergården på en av dom gamla bänkarna och väntar. Hmm, jag är frivilligt kvar i skolan..John skulle nog säga att jag är psykiskt störd...
Jag tittar på skolklockan. Sju minuter kvar.
Jag reser mej och springer in i korridoren. Nu är det helt tyst, men när som helst kommer det att myllra av folk här. Jag sätter mej på ett bord utanför hans klassrum och tar upp ett äpple ur fickan. Tröttheten sköljer över mej. Om mindre än en halvtimme ska jag gå på simträning, men den får vänta. Jack är viktigare. Jack är viktigare än allt. Jag kikar på min armbandsklocka. En minut. Äpplet kastar jag i pepperskorgen och jag hoppar ner från bordet. Ställer mej i position bredvid dörren, drar ryggsäcken slappt över axeln. När en liten sexa ska stå mitt bland sjuorna är det viktigt att inte se för kaxig ut. Men inte heller mesig. Då kan dom få för sej att slå ner en.
Jag hör något som brummar utanför och går fram till fönstret. Därute står John med tre andra killar på mopeder, som säkert är minst två år äldre än honom. Typiskt John att vara med äldre. Jäkla störiga John! Tror att han äger allt och alla, bara för att han råkar vara populäraste killen i sexan. Leker mobbare, särskilt mot mej. Och vad är anledningen? Jo, jag har glasögon. "Haaha, gud va ful du ser ut i dom Andrea! Asså, släng dom. Du skämmer ju ut hela sexan!!" Jodå, jag minns tydligt gårdagens säkra, 'coola' kommentar inför alla när jag tappade dem på golvet i matsalen.
Pucko.
PANG!!! Jag hoppar förskräckt till när dörren till klassrummet slängs upp med en skräll. Jag vänder mej snabbt om och försöker spela lugn(inte föra att det lyckas). Jag spejar bland alla som knuffar, drar och river i varandra.Var är Jack? Undebara, fantastiska Jack. Som jag drömt om sen första dagen jag såg honom i femman. Jack Andersson, min tvillingsjäl. Vi är som gjorda för varandra, och skulle aldrig kunna skiljas åt.
Problemet är att han inte VET OM detta än.
Faktum är att han vet inte att jag existerar. Har aldrig vetat, och kommer troligen aldrig få veta heller. Var är han?
Någon, jag ser inte vem, knuffar plötsligt till mej så hårt att jag trillar baklänges in i elementet mot väggen. Jag tappar väskan och glasögonen också. Allt blir suddigt, och folk trampar på mej utan att bry sej. Det dunkar, smärtar, i bakhuvudet, jag kommer inte upp. Det värker och dunkar hårt. Jag gnyr olyckligt till.
Då tar någon tag i min hand.
Jag tittar upp, men utan glasögonen är allt suddigt. Jag ser bara något som borde vara en röd tröja..
"Hur gick det? Skadade du dej?" frågar en röst och jag tror inte att det är sant. Kan det..? Jack hjälper mej upp och ger mej glasögonen och väskan. Jack, Jack Andersson! När jag har fått på glasögonen ser jag att han ler.
"Öh..det, gick..öh, bara ba-ra bra.." Stammar jag andlöst fram. Jack nickar leende, sen säger han;
"Okej, vi ses väl!" Och försvinnen i folkmassorna. Kvar står jag. Helt överväldigaad. Han pratade med mej! Och han log! Utan att han kände mej!
Jag springer ut till min cykel, men stannar vid en buske. Han står bredvid min och ska just hoppa upp på sin cykel. Han får syn på mej, höjer på ögonbrynen, och ler igen. Han vinkar lite, sedan cyklar han iväg. Lämnar mig kvar, rodnande och med bultande huvud och hjärta. Vi är långt ifrån varandra, men har på ett sätt ändå kommit fantasktiskt nära varandra på några sekunder. Bara ett litet steg närmare kanske, men för mej kunde det lika gärna varit det största klivet i världshistorien.