Jag flyger nu, min kristalldroppe

Skriven av Linnea, 13 år från Malmö.

Jag går i korridoren med Sara. Sara världens bästa kompis.
- Ska du fråga chans på honom? På Rasmus? Hon tittar förväntansfult på mig.
Rasmus med det blonda rufsiga, bussiga håret och de gröna ögonen.
- Om jag vågar, svarde jag och log oskyldigt.
- Okej, Sara skrattade och knuffade mig i sidan lite lekfult.
Plötsligt började folk trängas mot skolporten.
- Vad händer? Sara tittade frågande på mig men jag bara skakade på huvudet.
- Han tänker hoppa! skrek någon kvävt och såg helt förskräckt ut.
Lärarna började också röra sig utåt, mot skolproten.
Jag och Sara tittade på varandra och öppnade sedan porten. På skolgården stod redan massor av människor allt ifrån nian till ettan. Alla tittade upp och pekade på något som verkade vara på skolans tak. Återigen hörde vi någon skrika "Han tänker hoppa" jag började bli rädd nu. Vad var det som hände? Sara såg också rädd ut. Jag visste inte om jag skulle våga titta upp eller inte? Jag tittade på Sara som redan verkade ha tittat upp, hon var alldeles kritvit i ansiktet och tittade med tårar i ögonen på mig. Alla verkade uppskakade och rädda. De minsta hade börjat snyfta och stod och pekade uppåt. Det var då jag gjorde det, jag tittade upp. En sten på minst 4000 ton lade sig i bröstet.
- Rasmus! utbrast jag förskräckt.
Han stod högst upp på skolans tak och tittade ner. Svajande fram och tillbaka. Plötsligt svajade han till. Alla slutade andas. Men han återfick balansen. Lärarna försökte smyga sig upp för brandstegen men varje gång de gjorde det svajade Rasmus till som om han var redo... Redo att hoppa. Jag tittade mig omkring, det var som om allt snurrade och tiden tycktes stå stilla. Alla skrik som hördes. Lärarnas lugnande "schh" för att tysta ner oss. Allt detta hände på kanske två eller tre sekunder. Jag vände blicken upp igen. Han stod kvar och jag andades ut. Han stod kvar! Men precis just då tog han sats, flög fritt ut i luften. Han såg ut som en lätt fjäder där han handlöst föll. Flera panikslagna skrik i följd av tystnad. För att återkomma i Ett hjärtskärrande skrik som följdes av en duns och ett splash. Jag slöt mina ögon. Jag Ville Inte se. Inte detta. Jag kände hur tårarna började rinna. Jag öppnade ögonen, jag kunde inte låta bli. Lärarna sprang fram emot en blodig söndersliten kropp. Han hade flugit. Han hade gjort det på Egen hand! Jag slöt ögonen igen och kände hur Sara omfamnade mig. Jag öppnade dem till sist igen och skrek så högt jag kunde. Det var ett förväl. Alla stirrade på mig och öppnade sedan sin mun och gjorde likadant. Jag sprang med kritalltårar droppande från mina kinder fram mot en kropp, vars själ inte längre tillhörde. Det var inte Rasmus jag såg intallade jag mig själv. Det var inte han! Lärarana föste undan mig. Pipande ljud från mobiltelfoner hördes och efter en stund sirener. Alla lärarna började samla ihop elever som var alldeles förstörda. Jag såg Kim, Rasmus bästa kompis sitta i fosterställning. Ingen ville släppa taget om Rasmus! Jag stannade kvar en stund, så länge det gick och hann höra ambulans personalen säga "Han är död, det fanns inte så mycket ni kunde göra! Han dog i sekunden". Alla som bodde i radhusen vid skolan hade stigit ut för att se vad som försegick. Jag sprang in i klassrummet där folk satt och grät rätt ut. Vissa bara satt och skrek. Andra gungade fram och tillbaka på stolen i tystnad. Jag gick fram till min bänk och lyfte på locket. Jag tog mitt skrivhäfte med hjärtan på, det jag fick av Rasmus när jag hade kalas i ettan. Jag lyfte det och skulle bläddra igenom det när det trillade ut en lapp.

Laura ,snö, min kristall droppe
Jag älskar dig.
Men jag har tagit det beslut, att jag tänker bre ut mina vingar för världen och flyga. Igenting kan stoppa mig! Jag uppe i det blå svävande och fri i det blå.
Din Rasmus, föralltid.

Jag såg att en droppe hade fallit på pappersbiten han hade skrivit på. Det var inte min. Det var en kristalldroppe som fallit, men den var Inte min! Jag gav lappen till Sara och hon läste den. Hon sa till mig att det skulle vara fint om jag läste den på begravningen. Jag höll med. Jag föreslog också att vi skulle ha "snö-Droppar" bland blommorna eftersom han kallade mig Laura "snö" och kristall "droppe". Jag fylldes av massor av idéer. De var fulla av hopp, Hopp för Rasmus. Jag fick en vacker idé´om att göra om hans aska till en kristall också, det var den hans föräldrar gillade bäst.
Allt detta skedde när jag med mina klasskamrater gick i 6:an. Jag har nog aldrig kommit över det, inte Sara heller.
Men nu nio år senare känns det avlägset. Jag hoppade av min 4-åriga utbildning för att resa och ta det lungt ett tag. Jag åkte till tyskland med Sara och Kim... Kim min nyvunne vän som också gått igenom samma sak som jag, Det där med Rasmus, För Kim var ju trots allt Rasmus bästa vän. På resan möte jag Felix. Felix med det blonda rufsiga, bussiga håret och de görna ögonen. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag slår vad om att jag träffat Felix någon gång tidigare i livet. Och vet du vad? Han gav mig ett halsband med en kristall som liknade en tår och en liten förgylld snödroppe som hängde i kedjan. Det är så vackert att jag aldrig tar av mig det! Jag älskar dig Rasmus föralltid! Men jag måste gå vidare, Jag älskar dig......Felix.
En kristalldroppe föll från min kind när jag insåg att jag släppt taget och kunde älska Felix. Den där stenen på 4000 ton släppte sitt krampaktiga tag om mitt hjärta och försvann den också. Jag har släppt taget och kan nu sväva fritt i det blå som Rasmus gör.