Spring från bekymmer!

Skriven av Sofia , 12 år från virsbo.

Vinden blåser mitt hår bakot och solen skiner i mitt ansikte.
längre bort hör jag en röst ropa mitt namn. Rösten blir bara tydligare och tydligare och den ropar.
-Jenny, Jenny vänta. en cyckel bromsar in bredvid mig och en hurtig röst säger.
-hej ska du med och bada?
- nej säger jag måste hem.
- okej svarar Sara och cycklar i väg. enda sen det det där hämska hände har jag inte varit på humör för någon ting. Jag svegde in på öppfarten till min tomt och såg att moster anna var där. Anna har varit hos oss ofta sen pappa dog och mamma bröt i hopp totalt. mamma dricker rätt så ofta och är nestan alltid full. Det är jag som får städa men jag har int så ofta tid eftersom jag nästan alltid får ta hand om mamma. När jag öppnar dörren hör jag direckt att Anna och mamma bråkar, Anna skriker att mamma måsre ta hand bättre om mig och hotar att ringa sossialen. Mamma skriker till baka att Anna inte ska bry sig. Då hör jag bara en duns Anna skyndar ut i hallen och skriker till mamma att det var droppen. när hon vänder sig om ser hon förvånat på mig och säger.
- hej Jenny! packa dina saker och möt mig i bilen. Jag har fått följt med till Anna flera gånger när hon och mamma har bråkat men jag visten inte att den här gången var det alvar. Jag tog fram den färdig packade väskan jag har under sängen och gick ut till Anna. När jag gick för bi köket såg jag mamma sova i soffan och Anna var upprörd. Hon pratade i telefon hela bilresan och inte fören vi var hemma hos henne pratade hon med mig.
-seså lilla vän ta nu och sov en liten stund så du blir piggare sen. jag packade upp min saker och kröp ner i sängen. När jag vaknade och gick ut stod Anna och patade med någon och jag frågade vem det var.
- hej jag heter Emma och kommer från sossialen det är vell du som är Jenny. jag stirrade argt på henne och sen på moster Anna och jag skrek.
- för fan hur kunde du göra så! sen sprang jag alt var jag kunde. jag har blivit rettså bra på att springa tackvare alla gånger jag blivit ledsen. När jag hade sprungit en bit såg jag en springbarna. Springbarnan var orange och presis en sån som vi brukade ha idrottsdagar på. Jag började springa runt, runt flera varv. det kändes som om alla problem var borta när jag stannade upp. Det var då jag upptäckte att någon hade stått och kollat när jag hade sprungit. Det var en man med skägg och kort mörkt hår. hen vinkade att jag skulle komma dit, jag små joggade fram till honom och han reckte ut handen och hälsade
- hej jag heter Karl men du kan kalla mig för Kalle.
-Jenny sa jag. du måste vara ny här? frågade han.
- nej min moster bor här men stracks jag också sa jag och suckade.
- vad bra det skulle va om du flyttade hit.
- vet inte svarade jag med en låg röst.
- jo jag undrar lite om din springning sa han den var veldigt bra tränar du mycket?
- vadå tränar? sa jag oförstående.
- jai en klubb menar jag.
- klubb sa jag och fattade inte någonting. Manen blev helt chockad och sa.
-om du inte tränar i någon klubb hur har du blivit så bra da?
- jag brukar springa bort mina bekymmer när jag är ledsen sa jag lungt.
- vad gör du om du inte har några bekymmer da sa han med ett flin på läpparna.
- man har nästan alltid några bekymmer, men om man inte skulle ha det finns det alltid någon där ut som har det och då springer man för dom. Manen kunde knappt prata men fick fram att om jag skulle flytta hit skulle jag ringa det här numret så gedde han mig en lapp med massa siffror och sa hej då. Kvar stod jag och barada kolla innan jag började gå hem till moster Annas hus. det kanske inte skulle bli så dumt att flytta hit till slut; annars kan jag ju bara springa i från det tänkte jag och började springa.