Du vackra ängel

Fotsteg som närmar sig, dom är små och nätta.
Kliver över glasskärvor, blodet som fläckar.
Vingarna som fäller, fjädrar av silke.
Glorian på sne, över det lockiga hårburret.
Läpparna som rör sig, orden dom ej ser.
Ögonen som blinkar, bort dom tårar som rullar.
klänningen som stryker sig, kring hennes smala ben.
Den nakna halsen, med silverbandet kring strupen.
Händerna som söker, söker efter tröst.
Öron som hör, skrik som ekar.
En människa dör, en själv blir fri.
Skriket som ekar, avlägset dovt.
Solen som lyser, starkt på sina änglar.
Hon står där, vacker som en dag.
Hennes lockiga hår smeker hennes kind,
blöta tårar som en dag faller mot marken.
Där står hon, ängeln som hon kallas.
Med kniven i handen för hon den mot sitt bröst.
Det skarpa egget gnistrar till i solljuset.
Klänningens enkla tyg slits i stycken av kniven.
Blodet som sakta rinner längst hennes arm.
Pölen som bildas, under henne själv.
Själen som befrias, ur hennes skal.
Ett språng mot friheten hon har nu tagit