Du visste aldrig

Jag kan inte förstå att du är berövad denna värld. Att jag aldrig kommer få att se ditt smittsamma leende igen, aldrig mer få känna då dina fuktiga läppar pressas mot mina.

Jag kan inte förstå att du är så långt ifrån, att det inte längre dras in luft genom dina lungor och att jag aldrig kommer att få chansen att lära känna dig på riktigt. Det var så mycket som jag aldrig fick veta om dig, så mycket jag vill fråga. Men nu kommer jag aldrig att få svar.

Inga fler sömnlösa nätter får jag höra ljudet av ditt hjärtas lugnande slag mot mitt öra, eller din tröstande röst då allt känns för tungt och smärtsamt. Minuter känns som dagar utan dig. Jag vet inte hur länge till jag står ut utan att känna din kropp som trycks mot min, dina armar som omfamnar mig med sin både själsliga och fysiska värme.

Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att få känna din söta doft, aldrig mer dra in din varma luft genom mina näsborrar. Att du så ung lämnade världen och aldrig fick uppleva allt gott som livet kan ge. Du var min glädje, min njutning i livet, mitt syre. Utan dig finns det inget kvar att leva för.

Du var där för mig i sol, i regn, i åska, i storm, i glädje, i sorg, i ilska, i längtan. Finns det någonstans jag har glömt, så snälla berätta det för mig!

Jag klarar mig inte utan dig vid min sida! Förstod du någonsin hur mycket du betyder för mig? Du gav mig allt, och jag gav dig inget i gengälld. Jag önskar att jag fick en sista chans att berätta hur mycket du betyder för mig. Hur mycket jag älskar dig. Men det är för sent nu. Den tiden är över, slut, förbi.