Dimman När jag går i dimman ser jag inget mer.
Men när jag kommer ut så finns du där och ler.
Men nu så kommer dimman, du försvinner bit för bit.
Jag leter med förtvivlan i rösten efter platsen där du stod.
jag tittar hit och jag tittar dit, men borta du för alltid är.
Jag får aldrig se dig le, nej aldrig mer. Skriven av Johanna , 14 år från Kungshamn. |