Hemligheten om mig

Skriven av Jennifer, 14 år från Västerås.

Jag hade alltid vetat att han var annorlunda, men inte såå annorlunda. Och jag hade inte haft en aning om att jag var precis som han. Men det förklarade ju allting – varför jag avskydde solljus, vägrade att gå till tandläkaren och älskade blodpudding.

Jag fick reda på min fars mörkaste hemlighet en kväll när det åskade. Det var mörkt och kallt och lamporna tändes och släcktes utan förvarning. Min syster och jag hade redan gått och lagt oss, men mamma och pappa satt och småpratade i vardagsrummet med ljus på bordet.
Som vanligt hade Serena, min syster, smugit in till mig på grund av sin rädsla för åskan. Själv har jag aldrig förstått varför man skulle vara rädd för något som sannerligen inte skulle skada en. Men trots att jag försökt få henne att förstå att åskan inte skulle skada henne, så blev hon lika rädd varje gång.
”Den här gången känns det läskigare”, viskade hon i mitt öra och jag kunde inte göra annat än att hålla med. ”Pappa beter sig underligt”, fortsatte hon. ”Han skäller på mamma, de pratar om blod.”
Jag strök min hand över hennes blonda hår. Som vanligt trodde jag att hon hade hört fel. Hon brukade alltid höra pappa prata om blod, men varför skulle han göra det?
”De pratar nog bara om blodpudding, oroa dig inte.” Men den här gången var det jag som hade fel. Pappa skällde på mamma, och han pratade om blod. Och inte vilket blod som helst, han pratade om mitt blod.
”Kom! Jag måste få höra vad de säger”, viskade Serena med darrande röst. ”De pratar om dig.”
Motvilligt smög jag med henne ner för trappan. Mamma hade gått från bordet och stod nu framför spegeln i hallen och borstade håret. Pappa gick dit och placerade sig bakom henne. I samma sekund kunde jag höra ett lågt skrik. Det hade kommit från Serena, så jag lade handen över hennes mun. Hon stirrade på mig med rädsla i blicken, och sedan pekade hon på spegeln. Då såg även jag vad hon hade lagt märket till. Pappa hade ingen spegelbild!
”Vad gör ni här? Gå och lägg er igen!” väste pappa så fort han fått syn på oss. Snabbare än blixten hade han förflyttat sig så långt från spegeln han kunde utan att det skulle se misstänksamt ut.
”Pappa du har ingen spegelbild”, fick Serena ur sig och i samma stund som orden lämnade henne såg mamma spyfärdig ut. Hon rusade upp mot oss och lyfte upp Serena i sin famn.
”Seså, gumman, du har bara sett i syne… Gå och värm dig en kopp varmt te…”
Mamma lät väldigt nervös, som om detta var ett ögonblick hon visste skulle komma, men hade förträngt under flera år. Serena försvann snabbt från rummet, och jag lade märket till att det slutat åska i samma stund som hon sagt den där avslöjande meningen.
”Mamm…? Är något på tok?” frågade jag och undvek med flit att prata om pappas spegelbild igen.
Plötsligt föll pappa ihop på golvet framför mig. Hans ansikte var likblekt och ögonen såg helt livlösa ut. Jag skrek och rusade fram till honom. Nu var Serena tillbaka och även hon hade hunnit se vad som skett. Mammas såg frågande ut, som om hon väntade på något.
”Serena, hämta en vass kniv från köket”, bad hon med en lugn ton och Serena var strax tillbaka med en stor, blänkande kniv. Mamma skar ett sår på sin hand och droppade sedan in blodet i pappas mun, men inget hände. Då vände hon sig mot mig med en sorgsen min.
”Peyton, ta din pappas hand. Håll den hårt och blås sedan på honom.”
Jag gjorde som jag blivit tillsagt och i nästa sekund kände jag hur det började värka på sidan av min hals. Serena skrek och kramade om mamma, som om hon redan förstått vad som hade hänt. Nu hade även jag det. Pappa hade bitit mig med tänder som var vassare än något annat. Men varför?
”Din pappa behöver blod, Peyton, låt det ske!” skrek mamma.
Jag nickade, och plötsligt blev allt klart för mig. Pappa var en vampyr… och det var jag också.