På sjön

Skriven av Johanna, 12 år från Västerås.

Båten guppade sakta. Min döende far låg kallsvettig i båtens botten. Jag som fortfarande var liten orkade inte ro tillbaks till land, inte heller kunde jag simma. Långt borta kunde jag skymta land, men båten for med strömmen längre och längre bort. Jag längtade hem, hem till mamma.
”Du måste fortsätta”, kved pappa. ”Ge inte upp som jag gjorde!”
Vad menade han med ”som jag gjorde”? Plötsligt blev allt så underligt, som om jag inte hade uppfattat någonting rätt. Vi skulle ju bara ut och fiska och så blev far plötsligt illamående. Sedan dröjde det inte länge tills det blev värre och då kunde han inte ro längre.
Jag la ännu ett bandage från lådan vi tog med oss hemifrån på pappas panna.
”Vad menade du med att jag inte skulle ge upp som du gjorde?” frågade jag när han sakta öppnade ögonen.
”När jag var liten, då dog min far precis som jag kommer att göra nu och jag var lika envis som du”
”Sluta! Du kommer inte dö!” avbröt jag, men pappa skulle inte dö.
”Jag är döende, du måste kämpa!” förklarade han tyst och greppade tag i min arm. ”Släng ut mig ur båten!”
”Nej, jag vägrar!” ropade jag och märkte att en flock fåglar flög över den gråa himlen.
”Du måste ta livet av mig för att rädda dig själv”, utbrast han hastigt och drog ihop ansiktet till en irriterad min. ”Gör det!”
Mina ögon blev fulla av tårar. Vad skulle jag göra? Jag skulle aldrig döda min egen far men samtidigt ville jag inte dö själv. Man ska hedra sin fader och moder, det står det ju i bibeln. Jag visste inte riktigt vad som menades med det men jag visste att det inte betydde att man ska döda dem på begäran.
”Jag gör det inte!” sa jag barskt, vände mig bort och lät tårarna droppa ner i sjön. När jag vände tillbaks ansiktet kunde jag se att pappa hade börjat andas dåligt och snart skulle han inte andas alls.
”Du får inte lämna mig, inta alldeles ensam i en båt mitt ute på sjön!” befallde jag och tog ett stadigt grepp kring hans hand.
”Ro hem!” mumlade pappa svagt.
Jag ropade hjälp, men det var ingen i närheten som kunde höra mig förutom en vilsen fågel som flög förbi. Jag ropade igen, men jag såg fortfarande ingen som kunde hjälpa mig.
”Nej, nej”, nu skulle pappa säkert hinna dö innan jag nådde fram till någon som kunde hjälpa honom. ”Håll ut!”
”Det är försent”, yttrade sig pappa kort. ”Ta hand om mamma”
”Du ska inte…” jag avbröt min egen mening då jag märkte att pulsen bankade lika mycket som en köttfärslimpa. ”..dö”
Nu forsade mina tårar ner för kinderna. Jag släppte pappas hand och la mig på andra sidan av båten. Jag låg där i flera timmar och tänkte. Jag började sakta få klart för mig att jag klandrade mig själv för vad som hänt pappa. Men jag kunde inte ha gjort så mycket mer.
Jag la mig tillrätta med huvudet på båtkanten och snart sov jag. I mina drömmar kom hjälpen i tid och pappa levde, han höll mig i sina armar som han brukade göra när han levde. Men då kunde jag inte tänka mig att han verkligen var död, han satt ju där livs levande …
”Aj!” utropade jag när jag kände att båten krockade i någonting. Jag öppnade sakta ögonen och fick syn på en annan, stor båt. Jag såg två män som kvickt försvann, sedan kunde jag höra ord bytas mellan männen:
”Ska vi ta upp henne?” sa den ena mannen.
”Vi kan ju knappast låta ett oskyldigt litet barn ruttna i en gammal båt!” utbrast den andre. Jag förstod att de pratade om mig. I samma stund som jag reste mig upp gled ett rep ner för skeppet som jag krockat i.
”Ta tag i repet så drar vi upp dig!” hördes en röst säga. När repet kom i armhöjd med mig tog jag tag i det. Sakta gled repet uppåt. Efter ungefär en halv minut var jag uppe på den stora båten. Det var ganska tomt med folk för att vara ett skepp, men de kanske åt mat allihop.
”Hur mår du?” frågade en av männen och la handen på min axel.
”Vem är det som ligger i båten? ” sa den andra.
”Det är min pappa i båten och om du ser honom så ser du hur jag mår!” jag försökte att inte låta spydig, men jag lyckades nog inte så bra.
”På så vis”, sa mannen som frågat vem som låg i båten. Jag såg en glimt tändas i hans öga. ”Du är säkert upprörd över vad som hänt, men låt oss bjuda på en liten drink?”
Jag nickade. En drink kunde väl inte skada. Vi började sakta närma oss en dörr, och bakom den fanns en liten bar. Jag satte mig på en av barstolarna.
”Vad får det lov att vara?” frågade den av männen som ställt sig bakom bardisken.
”En soda”, sa jag tyst och började skrapa i bänken. Men det dröjde inte länge innan jag hade tryckt i mig ett helt glas soda.
Plötsligt kände jag mig trött. Allt rörde sig i huvudet på mig och snart sov jag, lutandes mot bardisken.
Jag vaknade. Var var jag?
”Var bara lugn, jag är din pappa”, sa en stiligt klädd man. ”Jag är kapten här på skeppet”
Jag ifrågasatte aldrig att han var min far, jag visste ju inget annat. Jag minns ingenting från vad som hänt mig i livet innan.
Jag levde på skeppet som i min egen familj och jag såg aldrig min riktiga far mer. Men ibland undrar jag vad som hände den där september eftermiddagen för tio år sedan.