Aldrig vänner?

Skriven av Gwen, 10 år från Stockholm.

Jag såg ut genom mitt fönster.
Ett stort, svart mörker var allt jag såg, och små
ljus lite här och där. Det var så fint på något sätt. I knät hade jag min dagbok. Den har jag med mig lite överallt.
I dag hade orden i min dagbok inte varit så trevliga. Det var nämligen så att jag blivit osams med min före-detta-vän, Lisa.
Jag vile egentligen inte skriva ner det, men det kan ju vara viktigt att skriva ner vad man verkligen känner och inte ""I dag så sa Lisa att jag var världens bästa vän och hon ville vara min bästis för alltid", särskilt inte när det inte är sant. För sådär sa hon inte. Hon sa något i stil med att jag borde tänka mig för innan jag blir helt dum ihuvet, men det är jag ju ändå, sa hon. Det är kanske dumt av mig och tänka så, men jag tror nog aldrig vi blir vänner.
I allt mörkret satt du någonstans på en pall. Eller så kanske du sov, åt mat eller längtade. Längtade efter mig.
Jag tror inte du längtade efter mig, jag tror du hatade och hatade mig,
för det gör du ju säkert.
Efter allt det jag sagt.

När jag gick till skolan nästa dag knackade du inte på min dörr för att hämta mig. Nej, jag gick själv.
Du är solen, och du har definitivt gått ner, Lisa. Jag är månen, men jag är osynlig , för alla vet ju att solen lyser upp månen så den syns.
Men du lyser inte upp mig, inte nu längre. Jag är inte ens en liten stjärna långt bort i universum längre, inte utan dig.
På första lektionen samarbetade du inte med mig. Du brydde dig inte,
du bara vände ryggen till, fast jag frågade sa du bara:
"Nej, jag jobbar med Ylva, hurså?" Sen fnissade hon och Ylva tillsammans och jag gick böjd i ryggen därifrån.
Mitt liv är mörker, det vet alla.
På rasten frågade jag Lisa om hon ville hoppa hopprep.
"Nix", sa Lisa. "Jag gör hellre något annat, med Ylva."
Jag frågade fröken om jag fick gå hem.
"Jag har sååååååå ont i halsen", ljög jag.
"Såja, gå hem då", sa fröken. "Eller ska du gå till skolsyster?"
"Jag klarar mig."
Mitt liv hänger på en tråd. Snart har Lisa klippt av den med sin orange sysax.
Men det är vi, hoppas jag. Det är båda repen. Repiga. sMUTsiga.
Nästa dag gick jag till skolan igen, för mamma tvingade mig.
Jag satte mig tyst ner i min bänk och sneglade mot Lisas håll.
- Är vi vänner fortfarande? mimade jag.
Lisa fnissade tillsammans med Ylva. Jag var gråtfärdig.
På rasten erbjöd jag mig för Lisa att hon skulle följa med mig hem och äta gräddtårta. Lisa och Ylva fnissade. (Vilken idiot jag var! Gräddtårta??)
Jag hatade mig själv.
Men då kom en ängel till mig.
Nej ingen ängel, bara Sofia i klassen.
Hon la sin lena hand på min axel och drog med mig in bland buskarna.
- Din kompis har stulit min bästis! sa hon.
- Nej, din bästis har stulit min bästis, sa jag.
Sofia och Ylva har alltid varit bästisar. Tills nu.
- Vi kan väl bli bästisar, tog jag mod till mig och sa.
- Om du vill, sa Sofia och slängde med sitt blanka svarta hår. Om du vill.

Nu är det jag och Sofia. Nu är det vi. Hon är solen och lyser upp mig, för jag är månen.
Lisa och sagt förlåt, så jag har två solar.
Sofia och Lisa.