Jag förstår nu att ingen kan hjälpa mig...

.Jag satt där och ritade små änglar...
Jag ritade några med ledsna ögon och några med brustna hjärtan å några var mörka av hat...
Jag ritade hjärtan som brann, jag ritade hjärtan som brast, jag ritade skuggor med mörka gestalter som inte fanns, jag ritade allt som i mitt huvud fanns ...
Jag ritade fortare och fortare ...
För rädd för att sluta så rädd för att fortsätta ...
Så rädd man bara kan bli så rädd att tårarna brände mer och mer ...
För rädd för att gråta, Så rädd att hjärtat de brann, För rädd för verkligheten, Så rädd för fantasin, För rädd för allt mörker, Så rädd för allt ljus, För rädd för all kärlek, Så rädd för allt hat, Så otroligt rädd för allt och alla andra och mest av allt för dig...
Jag klarar inte längre av att ta konsekvenserna till det jag gör ...
Jag är rädd för det värsta och rädd för det bästa...
Jag önskar att allt var bra men det är det inte säg, Jag önskar att någon kunde hjälpa mig men ingen kan ju det, Jag önskar att någon förstod men ingen orkar väll bry sig om mig...
Så ingen kan nog hjälpa mig för bara jag kan få allt att bli bra ...