Från djupet av mitt hjärta.

Förlåt.
Förut kunde jag prata med dig om nästan vad som helst.. Men allt har tydligen förändrats..
Och det är bara mitt fel, jag hade för stotr förhoppningar.
Och när det inte blev som jag hade hoppats brast det.
Jag klarade inte av det längre, inte äns att se på dig, även fast du var den jag helst såg på.
Jag föll, för djupt antar jag, och nu försöker jag bara komma upp, men det är inte lätt.
Det är inte lätt att gjömma dig, bilden av dig som dyker upp i mitt huvud hela tiden.
Tankarna om dig som far omkring och påminner mig om dig hela tiden.
Så det är itne lätt att komma upp.
Ännu svårare var det att inte få prata med dig alls.

Besviken.
Ja, jag blev besviken.
När du sa att du inte skulle åka på din resa, utan till en festival istället, blev jag besviken.
Och då brast det.
Mina förhoppningar försvann och mina drömar dog ut.
Att få vara med dig i sommar, om så bara för en dag, skule göra allt så mycket bättre.
Men besvikelsen ligger itne bara på dig, utan även på mig.
Jag är besviken på mig själv för att ha haft så stora förhoppningar om oss.
Även fast jag visste att det aldrig skulle funka.
Men jag kunde inte sluta falla, och nu när jag nått båtten, brast det.


Så, förlåt.
En förklaring varför saker har varit som de vart den här veckan.
Hoppas du förstår nu.