Melindas första musikuppspelning

- Melinda! Du kan gå på toa nu så skall vi strax åka.
Det gick en rysning genom kroppen. Melinda tog sig om magen och tog ett djupt andetag. Om en timme var det kanske hon som satt där på pianopallen inför alla dessa okända människor. Hon skulle höra sitt namn presenteras och så skulle hon sitta där och vara så nervös, så nervös.
- Ok! halvstönade hon till svar medan hon med andan i halsen släpade sig mot badrummet.
Melinda hade spelat piano i två år och det var idag hon skulle vara med på sin första stora konsert. Tidigare hade bara familjen, läraren och några kompisar lyssnat när hon spelat en utav de få låtarna hon kunde, men idag skulle hon spela sin allra svåraste låt inför en fullsatt aula! Låten hette Romance D'amour och var väldigt vacker, men komplicerat skriver för någon på hennes nivå. Hon kunde bara hoppas att ingenting gick snett.
Hon var på toa extra länge som om hon kunnat flytta konserten på det sättet.
Även om hn älskade att spela piano, älskade att få beröm och speciellt applåderna på slutet, så ville hon inget hellre än att stanna hemma.

- Det går över när du har spelat upp litet mer. Första gången är alltid svår, hade hennes mamma påpekat ytterligare en gång när de satt i bilen på vägen dit.
Vilken tröst!
Melinda satt i framsätet bredvid sin mamma och fingrade på pianobokens kant. Utanför swischade träd, buskar och asfaltstreck förbi. I bilen luktade det bensin och gammalt läder.
- Mamma! Var ligger dit vi ska?
Rösten hördes från hennes lillebror i baksätet
- Det ligger vid torget, där vid pizzerian och den fina restaurangen, du vet, svarade pappa med en lätt irriterad ton.
Lillebror Tom hade nämligen frågat det på tre olika sätt tre andra gånger under den dagen.
- Jag frågade mamma! fräste Tom åt sin pappa.
Melinda suckade. Vilken tröst! Hon kände hur hon omöjligt blev ännu mer nervös.

Melinda kunde knappt andas när de gick uppför alla trappor upp till scenen och den stora flygeln. Hon visste inte riktigt hur allt skulle gå till. Hon visste inte när hon skulle spela under programmet, inte heller om hennes pianolärare skulle vara där.

I hela byggnade dånade musik från alla dörrar och vrår. Från ett rum hördes det flöjt, från ett fiol ochockså piano från någonstans högt upp. Det ekade på ett sådant sätt att det bara måste vara aulan.
Melinda fick nästan panik. Hade dom kommit försent?
Hon tog de fem sista trappstegen i ett språng och hävde sig på dörren in till aulan.

När hon kom in möttes hon av vacker pianomusik, men det satt inte så många på läktaren. Hon gick på gången nedanför och bredvid läktaren och fick syn på flygeln i det bortersta hörnet av rummet. Vid den satt det en flicka och spelade litet slarvigt. Det var högt till tak och hon gick på ett hårt mycket hårt med fint golv. Det var så varmt nu mitt i sommaren att de varit tvugna att öppna ett fönster. Trafiken bullrade utanför.
Hon kände en enorm lättnad och hennes familj hade nu kommit ikapp henne.
- Det är som i en kyrka! utbrast Tom och tittade sig omkring med tindrande ögon.
Mamman och pappan sa till honom och påminde om att man måste vara tyst när man går på konsert.
Då kom Melindas pianolärare mot dem. Han hade idag på sig sin finaste skjorta, ett par alldeles förstora jeans och bakåtslickat hår. Han var ganska stor och kraftig och hade alltid ett äckligt leende på de spruckna läpparna.
- Hej, Melinda! sa han och tittade på henne med sina konstiga ögon. Du behöver inte vara nervös. Ingenting kommer att gå fel, du kan vara helt lugn.
Snarare gjorde hans röst henne ännu mer nervös.
- Vill du känna litet på den stora flygeln? frågade han.
Melindavisste hur viktigt det var att testa flygeln eller pianot innan konsert eftersom de har sina egenskaper. Hennes lilla piano hemma var lättspelat och hade inte alls bra klang, medan lärarens flygel hade ganska tröga tangenter och mycket god klang.
Mycker nervös satte hon sig på den stora, lyxiga pianopallen och stirrade in i den mörka, svarta träet. Läraren satte sig bakom henne på en annan stol. han sa att hon kunde spela sin låt lite svagt.
Melinda letade upp sidan 30 i sin bok "Pianot och jag 3" och tog ett djupt andetag. Det här var sista gången hon spelade stycket innan uppspelningen.
När hon satte ner en utav tangenterna så lät det nästa ingenting. Hon var van vid sitt egen lättspelade piano hemma. Tänk om hon hade börjat sin första konsert med en ljudlös ton!
När hon satte ner tangenten en andra gång så gick det bättre. Den klingade fint och vackert. Den stora klumpen i hennes mage lästes upp litet. kanske det här inte skulle så fruktansvärt ändå. Hon tittade bort mot mamma och pappa som satt på ett par stolar högst upp och vinkade. Hon kände sig självsäkrare och började spela melodin.
Det var det vackraste hon hört i hela sitt liv! Rädslan försvann ur hennes kropp och ut genom det öppna fönstret. Nu var det bara hon, flygeln och musiken i aulan. Ingen kunde störa dem. Hon var känslofull och när låten var slut satte hon ner den sista tonen med ett leende på läpparna.
- Det känns helt underbart!
Orden sa hon suckande och en våg av lycka vällde inom henne.
- Ja, det var bra, muttrade läraren bakom henne.
Hon hade väntat sig litet mer från honom så bra som hon spelat. Men han var knäpp. De viktigaste var att hon insåg det. Hon var bäst! Hon kände sig självsäkrare än någonsin tidigare.

Klockan började närma sig halv sju och det var dags för föreställningen att börja. Melinda kände nu ett stick i hjärtat och hon andades stilla.
Folksamlingen på läktaren hade blivit större. De satt allesammans och mumlade, pekade på saker eller tittade sig uttråkade omkring. melinda väntade spänt på att det skulle börja.


- Välkomna till denna fantastiska konsert! idag har vi många duktiga elever från Musikskolan här. Vi har tänkt att börja med trumpeterna, sedan fortsätta med stränginstrumenten och avsluta med litet pianospel.
Då säger jag välkomna upp på scen: Jessica och Markus, de glada trumpetarna. Jessica har spelat trumpet i fem år och Markus i sju. De träffades och började spela tillsammans år 2002. Välkomna hit och var så goda och spela.
Allting som hände runt omkring henne förvandlades till dimma i hennes huvud. Hon satt på en hård, obekväm stol längst fram, med läraren bredvid sig, och hon höll ett krampaktigt tag om pianoboken.
Jessica och Markus var verkligen duktiga. Melinda visste inte riktigt vad låtet hette, men hon hade hört den förut. De spelade den tillsammans med jättebra sammarbete och takt. Ljudet lät fylligt och klickade fint i den stora lokalen. Det Melinda lade märke till var att de inte såg ett dugg nervösa ut. De såg ut som värsta proffsen, och de hade säkert spelat många konserter innan denna.
När de tog sista tonen och tog trumpeterna från sina munnar exakt samtidigt så jublade alla och applåderade. Trumpetarna log båda brett och bugade tillsammans.

Melinda fick med ens en otrolig lust att gå upp på scenen. hon var inte ett dugg nervös längre. Hon ville stå där uppe, ta emot alla applåder med ett leende och förmedla sin vackra musik. Hon ville det! Hon ville uppträda. Måste det bara vara hennes tur!
Men just det. Pianisterna skulle ju komma på slutet. Hon suckade, och längtade redan.

Programmet gick och den ena duktiga efter den andra spelade upp. hon ville att det skulle gå fort så att det blev hennes tur,med det gick som i slowmotion. Alla hade långa stycken och det kändes som om det var flera hundra olika personer som spelade.

Men tillslut:
- ja, det var Matilda som spelade "Brevet från kolonien". Nästs modiga tjej heter Melinda, och hon är sist ut. Hon skall spela en låt som heter Romance D'amour. Hon har bara spelat i två år och är väldigt duktig för att vara där. jag säger välkommen upp på scen, Melinda Johansson!
På något sätt släpar sig Melinda till pianot och slår upp sidan 30. Hon är aningen yr och har ingen aning om vad hon känner. Hon vet inte om det är hon själv eller någon anna som styr hennes muskler, men hon börjar i alla fall spela.

Sedan glömmer hon allting. pianotangenterna och noterna ser konstiga och obekanta ut, och fingrarna vill bara inte spela rätt. Det känns som om hon aldrig hört låten förut, och hon är stel som en pinne. Vad är det här? Vad är det som händer? varför kommer hon inte ihåg någonting?
Konstigt nog känner hon ingenting obehagligt, utan slutar spela med de falska acorden kvarklingande i öronen.
- Jag kan inte, mummlar hon tyst. Jag kan inte!
Det är alldeles tyst i salen och Melinda stirrar med tomma ögon på sin pianolärare som ser helt förtvivlad ut, på mamma och pappa och så på Tom. Han ser ut att undra vad hon håller på med egentligen.
Så plötsligt får hon syn på en bekant gestalt högst upp på läktaren. Hon har mörkbrunt, krusigt hår och en spetsig näsa. Jenny! Det är Jenny! Melindas bästa kompis. Melinda blev med ens medveten om verkligheten och tittar på Jenny. Hon tittar tillbaka, ler och gör tummen upp. Hennes blick tilltalar Melinda: "Kom igen! Jag vet att du klarar det. Jag tror på dig!"

Melinda börjar spela igen, det gör hon, och så småning om känns pianot bekant igen. Hon känner sig som den mest självsäkra personen i världen. Med svettiga fingrar, duntande hjärta och ringande öron spelar hon låten som om hn aldrig gjort någonting annat. Det går bara inte att beskriva den känslan. Den sista tonen denna afton trycks ner av Melinda Johanssons pekfinger. Hon ställer sig upp, tar pianoboken i sina fina händer och bedövas av publikens jubel. Alla ställer sig upp. Allas ögon glittrar, och alla har ett stort leende. Alla älskar henne! Idag är det hon som är stjärnan här!