LILLEBROR!!!

Jag kommer ihåg en natt,
då grannarna hade fest.
I väggarna ekade deras tomma skratt,
och jag hatade det som mest.
Klockan började närma sig två,
och jag kunde inte sova.
Jag försökte och försökte, men det gick inte ändå,
och det tog på krafterna, vill jag lova.
(Och jag tänkte på dej,
kära lillebror.
Du har slitit hjärtat ur mej,
för du kommer aldrig växa upp och bli stor.)
Tårarna gled ner för mina kinder, satte på lite musik,
försökte koncentrera mig, men framför mina ögon fladdrade bara ditt lik.
(Du kommer dö, lillebror.
Och det vet du.
Och det vet jag.
Och det vet läkarna,
men ingenting de sa.)
Cancern hade spridit sig till blodet,
och jag grät, varenda natt.
Jag började tappa modet,
skrek rakt ut, där jag i sängen satt.
(Snälla, dö inte! Dö inte!)
Jag slutade inte hoppas,
trots att jag visste att det var försent.
Jag skrek rakt ut igen,
smekte rakbladet mot huden min så lent.
(Och jag tänkte på dej,
där du låg i sjukhusbädd.
Medan jag skar mej,
såg jag dig ligga ynklig och rädd...)
Demonerna besökte mig,
sa att du var död.
”Det kommer aldrig ordna sej”,
täcket färgades röd.
(Dö inte.
DÖ INTE DÖ INTE DÖ INTE!)
Jag skrattade och grät,
det var min nattliga panik.
Jag förstod hur hemskt det lät,
när skratt blandades med skrik.
(Jag orkade inte längre se dej tyna bort,
livet ditt, fick inte bli såhär kort!)
LILLEBROR LILLEBROR LILLEBROR!
Jag gick in på ditt rum,
lånade din snuttefilt.
Satt där, ensam och stum,
medan snutten viskade i örat mitt så milt:
”Visst kommer han dö,
det vet vi alla.
Men bara för att han kommer bli till tö,
behöver inte du falla.”
(Och jag lugnade ner mej,
och somnade om.
Medan demonerna dödade dej.)
Och du kommer dö lillebror,
Du kommer ju fan dö!
Men jag,
din slitna rakbladssyster, kommer leva kvar,
och jag andas för dej, bara för dej, varenda dag.


Och i väggarna ekar fortfarande festens skratt,
för min nattliga panik,
hände inatt.