Att bli någon annan, någon mer som henne. . .

Skriven av Linnea, 13 år från Malmö.

Fan, aldrig ska jag ängna en blick till åt dig. Varför kan jag inte vara som henne? Nej inte din flickvän, för henne fattar jag inta vad du ser hos. Utan den andra, tjejen som tar allt jag lägger min blick på. Varför kan jag inte prata med en kille utan att rodna? Jag kan kanske prata med killar men inte med sådana jag verkligen tycker om! Och varför, varför ska alla fula killar falla för mig?! Jävla skit. Jag kastar mig på sängen, tårarna strillar för mina kinder. Jag vet ju att det låter löjligt, men jag vill verkligen inte stå i skuggan längre! Jag är desperat! 13 år utan att haft en kille! Fan, fuck, skit, jävla fucking fan. Jag torkar tårarna, det värsta är nog att det närmaste steg jag kunde komma till kärlek var du. Annars var det ingen jag någonsin tycker om inom räckhåll. Jag kommer fortfarande ihåg Erik, honom tog du också!
Jag bryr mig fanimej inte om hans flickvän, alla killar svärmar runt dig, du är inte snygg? eller? Du är bara social. Du är kompis med honom. Men jag antar att han inte är så bra själv. Faktiskt kan jag inte gilla en kille som inte gillar mig. Fan jag skulle tagit den chansen i Grekland, killen som sa hej till mig. Varför sprang jag bara därifrån? Det syntes att han gillade mig och jag gillade honom. Jävla mig! Jag reser mig och tittar i spegeln. Jag var väl söt. Om jag inte själv kunde ta intiativ kunde väl nån kille göra det? Jag har faktiskt sett killar som vänt sig om när jag gått förbi. Fan, men förmodligen skulle jag väl springa igen. Nej, nu får det räcka! Jag ska bli något. Även om det kommer bli många stunder jag kommer vilja vända om och springa kommer jag tvinga mig själv! Men jag vet att det är lättare att tänka det än att göra det. Så många gånger som jag tänkte gå fram till killen den gången i Grekland. Mhh, tårarna trillar över kinderna igen. Men sen så har jag ju Nathalie och Rebecka. Jag kommer ju faktiskt ihåg när jag blev kompis med dig, då tappade jag dem, mina äkta vänner. Kommer det bli så igen om jag försöker bli något, någon som får självförtroende nog att göra bort sig? De gillar mig ju för den jag är? Om jag blir någon annan, vad händer då? Om det börjar svärma folk runt mig? Kanske är det ödet som bestämt detta åt mig? Men är det då meningen att det ska göra såhär ont ibland? Jag har så mycket att bevisa, så mycket att ge, men orden förblir osagda. varför? För att jag är jag! Regnet börjar smattra på fönstret, nu medlider änglarna mig tänker jag och hånskrattar åt mig själv. Jag antar att det är så Jag är Jag, Sara Svensson. Eller kan jag bli något som jag hellre vill vara. . . Utan att tappa de vänner jag redan har?