Sagan om Eowyn

Skriven av Jennifer, 12 år från Helgum i västernorrlands län.

En gång för länge sedan i ett land långt, långt borta fanns det en ung, vacker mö som bodde i skogen. Det sades att hennes mor var en ung, vacker kvinna och hennes far en ung, ståtlig prins som gav henne hennes skönhet, som lyste lika starkt som månen själv. Hennes ögon var lika ljusblå som havet och himlen, och hennes hår glänste lika starkt som solen. Hennes röst var så mjuk och skön att den nådde ända till ens hjärta. Hennes namn var Eowyn.

Eowyn gick genom den glänsande skogens hemliga stigar. Hon njöt av solen som sken ner på henne, hon njöt av allt eftersom hon skulle fylla sexton år om några dagar. Hon började sjunga på en sång. Eowyn tystnade efter en stund, hon ville hellre höra på fåglarnas kvitter. Nu såg hon vattenbrynet, hon sprang resten av vägen. Hon förde ner håret i vattnet och började skölja bort smutsen ur det. Hon hörde en gren knäckas och vände sig om och såg en man. Han log hånfullt och gick närmare henne. Eowyn backade, hon tappade balansen och ramlade ner i vattnet. Mannen stod nu ovanför henne och grep tag om hennes långa hår och drog upp henne. Eowyn slog honom, men han skrattade bara och började skaka henne i luften och höll fortfarande ett stadigt grepp om hennes hår. Då hände det.....i ena sekunden dinglade hon i luften och i den andra var mannens hjärta genomborrat av en pil. Eowyn föll ner i vattnet igen och ut från skogen kom en lång man i hennes ålder på en vit hingst. Han hade långt, blont hår liksom hon själv och ett perfekt ansikte med en ren hy. Mannen hoppade ner från hästen och sprang fram till henne. Eowyn backade, men istället för att göra henne illa räckte mannen ut handen för att hjälpa henne upp. Hon tvekade, men då sa han med en så vänlig röst så att hon hoppade till: "Det är ingen fara. Jag ska inget göra för att skada dig." Eowyn tog hans hand och han lyfte upp henne så försiktigt så hon blev förvånad. "Du är väl inte skadad?"
" N-nej, jag mår bra."
" Vilken tur. Han är känd för att skada folk, men du är okej som tur är. Mitt namn är Eric, prins i detta land. Och om jag får fråga, vad är ert namn?"
Eowyn var tyst ett tag, men till slut sade hon: "Mitt namn är Eowyn."
Eric tittade djupt in i Eowyns ögon, kanske för att kolla om hon ljög. Eowyn såg att Eric hade mörkblå ögon som visade mod och styrka, men samtidigt sorg.
"Var bor du, Eowyn? Det skulle göra mig stor glädje om jag fick följa dig hem och träffa dina föräldrar."
" De dog då jag var sju år. De blev mördade av rövare."
" Jag är ledsen... det var inte meningen att..."
" Det gör inget, sa Eowyn. Men du för följa med hem om du vill."
" Bra, hoppa upp! sa Eric. Men innan Eowyn hann hoppa upp så lyfte han upp henne.

Eric red mot det håll Eowyn pekade. Han ville gärna se hur hon bodde. Kanske var det ett lika vackert ställe som hon själv? Vem vet? Men då de väl var framme så kunde han inte tro sina ögon. Det var bara en vanlig koja, med grenar och pinnar. Taket var gjort av mossa, gräs och ris. Eric kunde aldrig tro att hon bodde här. Men Eowyn hoppade ner från hästen och gick in i kojan. Hon kom ut strax eteråt med lite torkad fisk.
" Det kanske inte är vad du är van vid, men det är allt jag har." Sa Eowyn.
Han tog emot fisken, den var god men ändå, att hon bodde så här? Det kunde han inte tåla.
" Eowyn, är du lycklig att bo så här?"
Eowyn kollade på honom med lugn blick och sa: "Nej. Det är jag inte, jag vill bo i ett palats nära skogen och vattnet med snälla människor som bor tillsammans med mig."
" Följ då med mig, du får bo i mitt palats. Alla kommer att välkomna dig."
Eowyn såg lite rädd ut, de hade ju trots allt just mötts. Då sträckte han ut sin hand mot henne och sa: "Litar du på mig?"
" Va?"
" Litar du på mig!"
Eowyn tittade på honom som om hon först nu hörde vad han sa. "Ja, det gör jag."
Hon hoppade upp på hästen och de red i väg. De red lika snabbt som vinden. Eric ville vara framme före solnedgången så att han kunde visa Eowyn sitt hemland.

Eowyn höll hårt i hästens man. De red så snabbt att hennes hår piskade mot Erics bröst. Hon var lycklig för att hon äntligen skulle få vara med människor igen. Eowyn hade aldrig varit med människorna i byn eftersom hon inte vågade gå dit. Men nu så skulle allt gå bra då hon hade Eric som vän. De var framme före solnedgången som tur var. Hon ville så gärna se sig omkring. Palatset var mera sagolikt än vad hon hade väntat sig. Palatset lyste nästan vitt. Det var torn och murar överallt och vakter med polerade rustningar. Det fanns även ett vattenfall som var lika vackert som det i skogsbrynet. Det fanns också ett vitt träd som lyste så starkt så hon blev bländad. Eowyn visste inte vad hon skulle titta på, det fanns så mycket att titta på. Det var kvinnor och barn, män som samtalade och där ut genom porten kom en lång man som liknade Eric. Säkert hans pappa, kungen. Eric tog Eowyns hand och ledde henne mot kungen. "Eowyn, det här är min far, kung Neon, sa Eric. Eowyn visste inte vad hon skulle göra, Eric bugade sig medan hon stod kvar orörlig. Skulle hon också buga? Eller skulle hon bara stå så där? Men då hon såg att alla stirrade på henne blossade kinderna och hon sänkte huvudet. Kung Neon började skratta och gick fram till henne. " Ingen fara, du är ju inte van vid sånt här även om du är hälften prinsessa. Eric, visa henne ett rum är du snäll".
" Ja far! Kom Eowyn så jag ska visa dig ditt rum". Eowyn följde Eric utan protester och de gick mot ett av dom största tornen. " Ska jag bo där? Själv?"
" Ja, men om du inte vill så är det bara att säga till."
" Nej det är okej, jag tycker om att bo själv. Ha ett eget rum alltså", sa Eowyn med klar röst. Då de väl var inne så flämtade Eowyn till. Rummet hon skulle sova i var så stort så hon tyckte att hela riket kunde få plats där. Sängen räckte nog till fyra personer, men hon sa inget. Innan hon hann säga hur fint det var så hade Eric gått till dörren och skulle just till att stänga då han vände sig om och sa: " Det är bara att ringa i klockan om du behöver något."
" Men jag..." Hon hann inget säga för Eric hade redan stängt dörren. Eowyn suckade och gick till garderoben. Den var kanske tre meter bred och fyra meter hög. Hon öppnade den sakta och försiktigt för hon visste ju inte om hon fick titta eller inte. Där inne fanns det glittrande klänningar av siden och ull och de var så fina så att Eowyn inte kunde slita blicken från dem. Hon tog försiktigt i tyget, det kändes himmelskt. Nere på garderobsgolvet fanns tonvis med fina skor i alla färger. Då kom Eowyn på att hon sjäv aldrig hade haft några skor. Hon hade alltid varit barfota och det gjorde henne lite ledsen. Eowyn slog vad om att alla i hela palatset hade märkt det, till och med barnen. Nu kunde hon inte hålla sig längre så hon klädde av sig och sträckte sig efter en lila klänning och ett par silvriga skor och drog sedan på sig klänningen, sedan skorna och gick fram till den stora spegeln.

Eric ville prata och lära känna Eowyn. Men han visste att hans far ville prata med honom så han gick dit direkt efter att han hade visat Eowyn hennes rum. Han hoppades bara att hon inte skulle ta illa upp för han ville verkligen vara med henne istället för att prata med sin far om vad som hade hänt i skogen. Hans far ville väl och var en snäll man, men i bland så önskade Eric att han bara kunde få låta honom vara. Eric gick in i slottssalen och bugade sig åter för sin far. "Eric res dig upp! Vad hände då du hittade Eowyn?"
" Far, jag räddade henne då hon blev anfallen av en ond man. Jag genomborrade hans hjärta med denna pil." Eric tog fram en pil med torkat blod på.
" Mycket bra min son, jag är stolt över dig. Du kommer att bli en stor kung efter mig." Eric blev glad, inte för att han brukade skryta men han gillade att få beröm av sin far.
" Far, jag undrar om Eowyn får stanna här hos oss? Hon har ingenstans att gå förutom tillbaks till skogen där hon är ett lätt byte", sa Eric med vädjan i rösten.
" Det är klart hon får stanna. Ni är mycket lika varann måste jag säga, hon är ju vacker..." sa kung Neon med belåten min. Det kanske blir något av med henne, istället för de andra. " Far! Hon är min vän, ingenting mer! Jag måste medge att hon är vacker men... hon är ändå bara min vän!"
" Ja jag förstår, men du måste gifta dig någon gång Eric! Det vet du!"
" Ja far, jag vet. Men jag vill finna den rätta."
" Ja jag vet att du vill det, men då får det gå undan för du är snart sexton år, och då ska du ha funnit den här rätta. "Gå nu och hämta Eowyn till middagen är du snäll."
" Ja far, jag ska." Eric gick med snabba steg mot tornet där Eowyn var, han ville prata med henne om allt möjligt. Han öppnade dörren försiktigt och sa: " Eowyn ursäkta om jag stör men..." Då såg han henne. Hon hade den mest vackraste klänning på sig och nykammat hår som glänste. Han öppnade munnen för att säga något men ingenting kom ut så han stängde den igen. " Eric! Jag hoppas inte det gör något om jag... eller jag menar om det går bra att jag lånar den här?" sa Eowyn lite blygt.
" Nej då det går bra. Det är bara det... du är så vacker och... och söt! Eric tänkte på vad han hade sagt och harklade sig och sa: Det... det jag menade var att, middagen är klar."
" Oh, okej jag kommer", sa Eowyn och kollade i spegeln än en gång innan dom gick.
De gick mot matsalen med lugna steg, Eowyn verkade lite spänd men Eric tänkte mer på något samtalsämne.
" Eowyn, det skulle glädja mig stort om jag fick visa dig runt i morgon." Eowyn tittade inte på honom utan såg på allt som dom gick förbi. "Eowyn? Hör du mig?"
" Oj! Förlåt, jag ville bara se mig lite omkring. Men ja det skulle glädja mig också om du kunde visa mig runt."
De gick upp för trappan till matsalen och öppnade dörren.

Eowyn kippade efter andan. Det var säkert 60 personer inne i rummet och alla tittade på henne och Eric. Eric tog hennes hand och ledde henne mot kung Neons vänstra sida av bordet längst bort. Eowyn satte sig lugnt och stillsamt som hon trodde att man skulle göra. Hon nickade mot Neon som en nigning, han nickade tillbaka. Kungen reste sig upp.
" Jag har samlat er vid denna middag för att hylla ankomsten av den vackra och sköna Eowyn! Jag vill att ni ska välkomna henne väl!" Kung Neon pratade med en stark stämma så att det hördes över hela salen. Då han satte sig började alla ta för sig försiktigt av maten . Eowyn gjorde likadant, lika försiktigt och noggrannt som alla andra. Sedan åt hon med värdighet som dom andra, maten smakade himmelskt och hon hade stor lust att kasta sig över den, men hon behöll lugnet och fortsatte att äta vanligt. Hon märkte att alla tittade på henne i smyg. Som att kolla om hon skulle göra något felsteg. Sedan tog hon upp vinglaset, men ändrade sig i sista sekund. Hon drack ju inte vin, vad ska hon göra nu? Om hon ställde tillbaka glaset kanske det tydde på ohövlighet, så hon smuttade på vinet väldigt försiktigt. Det smakade vidrigt, så Eowyn låtsades att dricka och ställde ner glaset igen. Först nu såg hon att Eric satt mitt emot henne och att han tittade på henne. Inte med ögon för att tjuvtitta, utan med förvånande ögon. Säkert för att hon klarade sig för bra, hon hade ju aldrig varit på en kunglig middag förut. Eowyn åt sista tuggan och lade ner besticken, tårkade sig om munnen och tittade på Eric då han åt.

Eric blev blivit mycket förvånad då han såg hur bra Eowyn klarade sig. Hon hade inte gjort ett enda fel då hon åt. Även om han märkte att hon inte hade tyckt om vinet så klarade hon sig galant. Då Eowyn hade ätit färdigt märkte han att hon tittade på honom, vilket fick honom att rodna och han visste inte varför. Han fortsatte att äta som om att han inte märkte något. Då alla hade ätit färdigt så reste de sig, eftersom hans far redan hade gått för länge sedan. Eric gick fram till Eowyn. " Vill du gå tillbaka till ditt rum, Eowyn?
" Eric, jag mår inte så bra..." Eric såg att hon höll på att förlora medvetandet.
" Ta det lugnt Eowyn, jag tar dig till ditt rum", Eric lyfte upp Eowyn och bar henne lugnt och stilla till hennes rum. Han lade henne i sängen, drog täcket över henne och gick ut ur rummet och sa bara: "God natt Eowyn". Eric såg att hon log innan hon somnade. Eftersom han också kände sig trött så gick han till sitt rum för att få lite vila själv. Eric vaknade av att han kände någon intill sig. Det var Eowyn! Hon måste ha gått in till honom någon gång under natten. Hon var brännhet och var kallsvettig. Men varför? Eowyn hade ju mått så bra bara för några timmar sedan, det här borde inte hända. Eric stannade hos henne hela natten tills dagen bröt fram. Eowyn slog inte upp ögonen och Eric började bli rädd. Tänk om det var något allvarligt? Han måste prata med sin far. Eric sprang till tronsalen, han slog upp dörren och nästan skrek ut till sin far att Eowyn var sjuk. Kung Neon for upp från sin tron och skrek nästan lika högt till Eric: " Vad säger du Eric!"
" Eowyn är allvarligt sjuk! Hon är brännhet och är kallsvettig! Jag tror att det är något allvarligt! Du måste kalla på läkare, far!" Utan att kolla på Eric så röt hans far:
" LÄKARE!! KOM GENAST HIT!!" Ut ur en dörr kom en man i blå dräkt.
" Ja, ers majestät?"
" KOM!!" Röt hans far än en gång. Eric förstod redan att dom skulle gå till Eowyn.
" Hon är på mitt rum!" sa Eric. Dom gick snabbt, ingen tid att förlora. Eric sprang uppför trappan och in till Eowyn, han föll på knä och tog Eowyns hand för att hålla den. Eric ville att hon skulle veta at han fanns där för henne. Då såg han att hon vred på huvudet och slog upp ögonen, hon tittade på honom och log.
" Eric... jag... jag är sjuk", sa Eowyn.
" Jag vet, men vi ska rädda dig så du kan ta det lugnt, Eowyn". Eric visste ju inte om det var sant, han visste inte om läkaren kunde rädda henne. Men han skulle inte sluta hoppas, Eric ville tro att hon skulle klara sig. Läkaren började undersöka Eowyn, men han skakade bara på huvudet och sa: "Tyvärr, jag har aldrig sett den här sjukdomen förut så jag vet inte vad jag kan göra för henne, men ge henne den här medicinen varje morgon, middag och kväll så kanske, bara kanske, kommer hon att bli bättre."
" KAN NI INTE GÖRA MER?!!", skrek Eric åt honom. Eric var ursinnig! Vilken läkare ger upp bara så där?
" Nej tyvärr! Jag sa ju att jag aldrig har sett den här sjukdomen förut!!"
" Eric det räcker, om läkaren inte kan göra någonting annat än att ge henne medicin så finns det inget vi kan göra", sa kung Neon.
" Men hon kanske dör far! Jag vill inte förlora Eowyn! Jag vill inte!" Sa Eric med gråten i halsen. Eowyn tog hans hand och sa:
" Eric... om jag dör så finns det inget att göra, jag hann i alla fall träffa dig." Tårarna rann ner för hennes kinder.
" Nej, Eowyn. Du kan inte dö, för jag har inte hunnit visa dig runt än, så dö inte snälla Eowyn. Dö inte!" Eric föll ner på knä, vad kunde han göra? Han kunde inte förhindra Eowyns död, det fanns ingenting han kunde göra. Eric stannade hos Eowyn hela natten tills dagen kom.

Eowyn kände sitt liv rinna iväg, hon dog ensam i mörkret. Även om Eric var vid hennes sida så kändes det som om hon var ensam, att döden var bakom henne. Eowyn tog sin medicin i flera dagar men ingenting hände, skulle hon verkligen dö? Eowyn låg i sängen och tittade på Eric hela tiden. Han skulle vara den sista människa hon såg innan hon dog. Eowyns läppar var spräckta, hon hade inte fått i sig något vatten på flera dagar.
" Eric... jag är törstig... kan du kanske..."
" Ja då Eowyn, vänta här". Eowyn såg hur han sprang ut ur rummet, hon blundade och var beredd på döden... Då Eric var var tillbaka såg han Eowyn orörlig, var hon...? Nej det kunde hon inte! Eowyn fick inte dö!
" Eowyn? Eowyn hör du mig? Du sover väl bara, Eowyn?! Du får inte dö! NEJ, NEJ EOWYN!! DÖ INTE!!" Eric kramade Eowyn, smekte henne på kinden men hon öppnade inte ögonen. Tårarna började rinna ner för hans kinder. Det var inte rättvist, Eowyn som var så vacker... varför måste hon dö?!
" Eowyn, du vet ju! Du vet ju att jag... att jag älskar dig! Jag älskar dig så... så dö inte!!" Eric kysste Eowyn så ömt som möjligt, sedan öppnade han byrolådan som var bredvid sängen. Där inne visste han att det fanns en liten flaska med dödligt gift. Om Eowyn dog så skulle han följa henne in i döden.
" Far, förlåt mig, men jag vill vara tillsammans med Eowyn så jag kan ej bli ättling till tronen."
Eowyn slog upp ögonen, hon hade hört Eric prata, hon mådde bättre. Medicinen hade fungerat ändå. Eric tog giftet då Eowyn sträckte sig efter honom. Eric blev förvånad då hon rörde honom, men det var redan försent för han hade redan druckit av giftet. Giftet spred sig snabbt och han lade sig ner på sängen.
" E-Eowyn... du lever... jag trodde... att du... du var död och..." Stammade Eric av lättnad.
" Men Eric du då? Vad har du gjort?! Sa Eowyn med en klump i halsen.
" Jag vill inte leva utan dig Eowyn, jag skulle inte klara det."'
" Men varför Eric?"
" För... för jag älskar dig, du är den rätta för mig." Eric såg hur tårarna rann ner för Eowyns kinder medans mörkret slöt sig omkring honom.
" Eowyn, jag dör snart", sa Eric med hes röst.
" NEJ ERIC!! DÖ INTE!! JAG ÄLSKAR DIG OCKSÅ MEN DU MÅSTE LEVA!!" Skrek Eowyn till Eric men han log bara och sa:
" Visst är det lustigt vad kärleken kan ge en hopp men banden förstörs så lätt..." Eric tittade på Eowyn.
" Eowyn... Eowyn..." Han blev tyst, han andades inte, Eric var död. Tårarna rann som floder, Eowyn skrek. Då såg hon den, lika stor och blank som en diamant. Det var Erics kniv, Eowyn tog den och höll den mot sina pulsådrar och skar. Varför leva? Varför finnas på denna jord om inte med Eric? Blodet strömmade och det blev svart för Eowyns ögon. Hon lade sig tillrätta bredvid Eric och slöt ögonen.

Eowyn hörde dödens andedräkt i nacken, hon log. Äntligen skulle hon få vara tillsammans med Eric igen i en värld med bara gott. Inga sjukdomar eller krig, bara kärlek nu då hon och Eric skulle få ro tillsamman i graven...