Ge aldrig upp.

Släpp ut mig.
Låt mig få slippa slita här inne,
slippa slita och hoppas för mitt liv.
Varför måste jag lida?
För dom som egentligen behöver
smärtan är de som ger den.
Som man bäddar får man ligga.
Som man bäddar får man lägga sig, ge sig,
fastän allt hopp är kvar och smärtan är borta.
Istället får man känna hotet som tränger in
i hjärtat så man slutar andas, fast självkänslan
finns där och kärleken väntar på en.
Det är då man måste känna hur folk som känt
samma sak, skrattar, hånar och sparkar på dig
eftersom du ligger ner, för du är ju ändå försvarslös.
Medan resten av ditt liv ser på hur du mår så
sviker de dig, de vågar inte säga till eftersom livet
vet vilka konsekvenser det skulle ge.
Det vågar inte. Inte ens ditt eget liv.
Det är då man slutar tro, slutar hoppas.
Man ger upp, blir en av dom som sparkar,
hånar och känner sig osäkra.
Så snälla, Släpp ut mig.
Låt mig få vara en av de första som ändrar
på detta, låt mig få vara den första som
tänker, som hjälper, som inte bäddar.
Den som aldrig ger upp...