Månens sken i natten Det är natt.Månen står högt på himlen, och det enda Elvira hör är hennes flämtande röst och hennes fötter som dundrar i marken.Hennes balklänning är alldeles trasig, och skorna har hon tappat.Hon känner hur träden iakttar henne.Hon minns när hon var lycklig,lycklig med sin familj och barn, och hade fruktansvärt roligt.Hon snubblade.Hon såg ner på sina knän, som nu var totalt uppskrapade och fyllda med jord.Hon skrek till av smärta.Sedan blev allting svart. Hon hörde en väsande röst säga "- Elvira!Elvira!Kom till oss, kom till oss!".När hon vaknade, var hon på en helt annan plats.Hon var i ett rum, med gyllenbruna väggar, och vackert målade tavlor.Hon kände sig som en prinsessa.Och den säng hon låg i,ja, det kändes som att ligga på tusen moln.Det steg in en man i rummet.Hon kände genast igen honom.Det var hennes man!"- Vad har hänt?Och varför är jag i ett sådant vackert rum?" Frågade hon.Han kom fram och kysste hennes lätt på läpparna.Nu doftade han som tusen rosor, och var len som vårens första blad.Hon såg på honom."-Jag älskar dig" Sade hon.Sedan gav han till ett skrik, ett sådant avgrundsskrik som kan väcka döda.
Hon var död. Skriven av Olivia, 11 år från Gävle. |