Konst  |  Språk  |  Berättelser
Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Konst

Guden Bes.
När man tittar på den konst som de forntida egyptierna gjorde kan den verka konstig. Framför allt är bilder på människor och gudar framställda så att man alltid ser figurerna i profil, från sidan. Väldigt sällan vänder sig den avbildade personen mot åskådaren, men det finns undantag, som till exempel guden Bes, som alltid ritades framifrån.

Liksom i så mycket annat i det forntida Egypten styrdes även konsten av strikta regler. Det verkar ha varit viktigt att en bild alltid visade det som var viktigt. Till exempel syns alltid alla fyra benen på ett fyrfota djur. Annars skulle kanske någon få för sig att en ko bara hade två ben, ett där framme och ett där bak. Genom att stilisera och överdriva gjorde konstnären bilderna så klara och tydliga som de behövde vara. Denna klassiska egyptiska stil ändrade mycket lite på sig under de tusentals år den användes. Det var så den egyptiska nationalkonsten såg ut. Man kan jämföra den med den japanska Manga-stilen idag, som med få undantag i stort sett är samma teckningsstil.

Ramses I avbildad med gudarna Horus och Anubis. Alla visas sedda från sidan och med ett steg taget.
Bilder hade också en magisk innebörd i forntida Egypten. Då något var avbildat fanns det, så att säga, en kopia av djuret, föremålet eller personen. Det fanns då en risk eller en möjlighet att bilden plötsligt kunde animeras och få eget liv genom yttre magiska krafter. Därför vidtog ibland konstnärerna vissa åtgärder för att hålla otrevliga inslag i bilden på sin plats. Till exempel avbildas ofta ormar fastbundna eller nedpressade av knivar. I gravarna har bilderna en mycket viktig magisk roll. Målningar som visar den avlidne jagande, festande och omgiven av familj och vänner skulle se till så att livet efter döden blev angenämt. Det kanske också var så att Ka, den del av själen som återvänder till den dödes kropp, skulle kunna ta sin boning i en av bilderna, om den avlidnes mumie blev skadad.

Liksom i Mangan finns det ett särskilt bildspråk i den fornegyptiska konsten. Hur saker och ting är avbildade betyder alltid något. Männen har alltid mörkare hy än kvinnorna. En levande varelse, gud som människa, avbildas för det mesta med benet utsträckt i ett steg. Männen tar längre steg än kvinnorna. Barn avbildas som vuxna människor, men med rakat huvud och ett finger i munnen. Om personen står på en sockel är det en staty. Om personen inte tar något kliv alls är han eller hon oftast död. Grön hudfärg visar att personen är återuppstånden. Blå hudfärg visar att han eller hon är osynlig.

Byst.
En sittande farao.
Det är stor skillnad på de målade bilderna och statyerna. De fornegyptiska statyerna kan vara fantastiskt realistiska och i vissa fall kan vi vara ganska säkra på att de är väldigt lika den person som avbildats, till exempel bysten av drottning Nefertiti. Vanligen avbildas personerna, liksom på bilder, mitt i ett steg. Benen är utsträckta och armarna hålls tätt åt sidan. Faroner avbildas också sittande. Statyerna hade möjligen en ännu större religiös betydelse än bilderna. En staty av en gud var inte bara en dekoration utan en kropp av sten som guden kunde ta i besittning. Samma sak gällde med enorma statyer av döda faraoner, som kan fortsätta att blicka ut över sitt rike, nu med ögon av sten.

Arkeologer har hittat stora mängder keramik, för de mesta i form av skärvor från fat, kärl och behållare av olika slag. Det finns rester av skrift eller bilder på många av skärvorna. Inuti gravar har man hittad de flesta hela föremålen. Dessa saker har aldrig använts och de har varit skyddade mot väder och vind. Förutom lera användes också täljsten för att göra små statyer, vaser och amuletter. De forntida egyptierna kunde också konsten att täcka både sin keramik och sina skulpturer med skyddande emalj.




Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB