Tro  |  Mumier  |  Gudar  |  Präster
Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Tro

Den fornegyptiska religionen var ett invecklat system av tro och ritualer och en viktig del av det egyptiska samhället. I centrum för all gudsdyrkan fanns farao, kungen av Egypten. Trots att han var en människa troddes farao ha gudomlig krafter, vilket hans kungamakt var ett bevis på. Han fungerade som mellanhand mellan sitt folk och gudarna, och var skyldig att hålla gudarna nöjda genom ritualer och offer så att de kunde upprätthålla ordningen i universum. Därför lade staten enorma summor pengar på att uppföra tempel där riterna kunde genomföras på rätt sätt.

Den vanlige enskilde personen kunde också ha kontakt med gudarna för sina egna ändamål. Man kunde vädja till deras hjälp genom bön eller offer, eller mer handfast tvinga dem att handla genom att använda magi. De vanliga folkens rituella vanor var sammanlänkade med de kungliga, men skiljde sig från dem på många sätt.

En annan mycket viktig del av religionen handlade om hur man förberedde sig för döden och vad som sedan hände i livet efter detta.

Under de 3000 år som den fornegyptiska religionen brukades ändrades både gudar och riter, och meningarna med dem. Gudar ökade och minskade i popularitet. Några försvann helt eller slogs samman med andra gudar, medan några existerade i stort sett oförändrade. Det fanns flera olika skapelsemyter, kopplade till olika gudar. Ingen av myterna verkar ha betraktats som mer sann än någon annan, utan alla var delar av en enda stor, mystisk gudomlig sanning.

Livet efter döden

Ba - till vänster.
De forntida Egyptierna hade invecklade föreställningar om döden och livet efter detta. De trodde att människan hade en ”Ka” eller livskraft, som lämnade kroppen då en person dog. I livet fick Ka sin näring från mat och dryck och för att kunna existera efter döden måste Ka fortsätta att få offer i form av mat, vars andliga väsen det fortfarande kunde svälja. Varje person hade också en ”Ba”, den uppsättning andliga egenskaper som är unika för varje individ. Ba avbildas ofta som en liten fågel med människohuvud. I motsats till Ka, blev Ba kvar i kroppen efter döden. De egyptiska begravningsriterna var menade att befria ”Ba” från kroppen så att det kunde ge sig ut på en själavandring för att så småningom förvandlas till en ”Akh” som var en sorts andeversion av den döde, godkänd av gudarna och anpassad till livet efter döden. Det var därför viktigt att bevara kroppen av den avlidne, eftersom några av själens olika delar stannade kvar i den eller utgick från kroppen på sin vandring.

Anubis med en mumie.
En annan mycket viktig del av människosjälen var ”Ib”, hjärtat. I den fornegyptiska religionen var hjärtat nyckeln till livet efter detta. Hjärtat vandrade ner i underjorden, där det gav bevis för eller emot den människa, i vilkens kropp det en gång slagit. Man trodde att det undersöktes av Anubis och andra gudar under en ceremoni där hjärtat vägdes. Om hjärtat vägde mer än fjäder av Maat (sanningen), var det orent och svaldes genast av monstret Ammit.

Ännu en del av själen var ”Sheut”, skuggan. Man trodde att skuggan, som var så nära länkad till en person måste vara en del av människan själ. Ibland kallade man statyer och andra avbilder för skuggor. Den sista delen av själen var ”Ren”, namnet, det vill säga det namn man fått då man föddes in i jordelivet. Namnet var en del av själens odödlighet och de forntida egyptierna var noga med att den dödes namn på olika sätt skulle finnas kvar i skrift. Under begravningsriterna kunde till exempel en platta med den dödes namn omgärdas med magiskt skyddande rep.

Dödsboken

Bland de bäst bevarade dokumenten från forntida Egypten finns de texter som användes under begravningsriterna. Dessa texter var menade som en sorts instruktionsböcker för själen eller var de trollformler som skyddade själen på dess vandring. De tidigaste exemplen på sådana texter är ”Pyramidtexterna”, som kanske är de äldsta religiösa skrifterna i världen. De är en lös samling av hundratals besvärjelser inskrivna på väggarna i kungliga pyramider under Gamla riket. De skulle se till så att kungen hittade fram till gudarna och upptogs i deras sällskap i livet efter detta.

Vid slutet av Gamla riket dök det upp en ny sorts begravningsbesvärjelser, som innehöll material från Pyramidtexterna. Dessa besvärjelser började förekomma i gravar, inskrivna i första hand på kistor. Denna samling av skrifter kallas ”Kist-texterna” och var inte reserverade för kungligheter, utan användes i gravar för viktiga tjänstemän. I Nya riket uppstod flera nya begravningstexter, varav den mest kända är ”Dödsboken”. Till skillnad från de tidigare böckerna innehåller den ofta vackra illustrationer och utsmyckningar. Boken började kopieras på papyrus och såldes till vanligt folk, så att de kunde placera den i sina egna gravar. Dödsboken innehöll detaljerade beskrivningar av dödsriket och instruktioner om hur själen skulle övervinna olika faror. I Nya riket gav detta material upphov till flera "underjordsböcker", inklusive ”Portarnas bok”, ”Grottornas bok” och ”Boken om det som finns i underjorden”.

En dödsbok för en person i en vanlig arbetarfamilj tillverkades ofta i ateljéer för andra begravningsföremål, som till exempel gravurnor. Man lämnade plats för namnet på den avlidne, så att det kunde skrivas in senare. En dödsbok var ofta sammansatt av en grupp av flera skrivare och konstnärer. Kostnaden för en typisk bok kunde vara lika med en halv årslön för en arbetare, så köpet av boken planerades i god tid före personens död. De tomma papyrusarken var dyra, så man återanvände ofta gammal papyrus.

Bilderna i boken var så viktiga att texten ofta lades runt illustrationerna för att få plats. Kvaliteten på illustrationerna var oftast hög, medan kvaliteten på texten ofta var mycket dålig. Skrivarna stavade ofta fel, utelämnade ord eller satte in fel text under bilderna.

Själens vandring

Medan den dödes Ka, eller livskraft, stannade kvar i den mumifierade kroppen gav sig Ba, själen, av med Ib, hjärtat. Dödsboken hade försett Ba med all kunskap som själen behövde för att ta sig förbi alla faror i dödsriket. Först måste Ba ta sig igenom stormande vatten och flammande eldar, och undvika ett antal monster, som Den asätande ormen eller Krokodilerna från de fyra väderstrecken. Dessa vidunder kunde bara besegras om man visste de rätta trollformlerna, vilka förstås stod skrivna i Dödsboken. För att ta sig över Gryningens sjö måste Ba kunna namnge färjkarlen och alla delarna på hans båt. Efter detta måste Ba ta sig igenom ett antal portar vaktade av demoner som Den asätande, Gyttjevältraren, Han med klorna, Den ansiktslöse och Knivarnas herre. Genom att kunna uttala namnen på alla dessa varelser tog sig Ba förbi dem oskadd.

Själens vandring .

Anubis.
Målet för själens vandring var Osiris tronsal, De två sanningarnas sal. Men Ba blev bara insläppt om den kunde namnge alla delar av tronsalens portar. Väl inne i Osiris sal blev Ba hämtad av Toth för att föras inför de 42 domarna. Varje domare anklagade Ba för något brott, som själen måste kunna bevisa sig vara oskyldig till. Sedan vägdes Ib, hjärtat, av guden Anubis i en av två vågskålar. I den andra vågskålen placerades en fjäder plockad ur en vinge från Maat, sanningen. Om Hjärtat visade sig vara tyngre än fjädern slukades det genast av Ammut, vidundret med krokodilhuvud och lejonkropp och Ba måste återvända till kroppen för att aldrig få frid. Om hjärtats renhet blev godkänd fördes Ba av Horus inför Osiris, som förvandlade Ba till en Akh, en ren, välsignad själ anpassad för livet efter döden. Akh hamnade sedan i Vassens fält, ett sorts paradis, men kunde också röra sig fritt mellan olika världar. Akh kunde synas som en ande bland människorna eller tindra med stjärnorna på natthimlen.




Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2017 Unga Fakta AB