Mumier

De forntida egyptiernas uppfattning om livet efter döden var invecklad. Det var viktigt för dem att den dödes kropp bevarades, så att den del av själen som kallades Ba kunde ta sin boning i kroppen. Man skilde alltså inte på kropp och själ som vi gör idag. Kroppen var ett viktigt ”kärl” som skulle vara ett mötesrum och en viloplats för andens olika former. Kroppen fick alltså därför inte förruttna utan balsamerades för att bevaras i evighet.

Den äldsta kända mumien, kallad ”Ginger” för sitt röda hår, kommer från ungefär 3300 f.v.t. Den hittades begravd i ökensanden och det är svårt att säga om den gått igenom någon balsamering. Kanske sanden i sig torkade ut kroppen och bevarade den. Men bredvid mumien hittades också små lerkärl, vilket senare blir typiskt för mumiebegravningar.

Från och med det Mellersta riket användes salter för att torka ut kroppen innan den begravdes och man hade utvecklat en komplicerad process för att bevara den dödes kropp. Processen för mumifiering har två faser. Först gjorde man en balsamering av kroppen och sedan en förpackning och nedgrävning av kroppen. Här kommer en beskrivning av hur mumifieringen av en viktig person i forntida Egypten kunde ha gått till:

Hjärnan togs ut med en lång krok.

Först fördes den dödes kropp till tältet som kallas "Ibu" eller "platsen för rening". Där tvättade balsamerarna kroppen med väldoftande palmvin och sköljde den med vatten från Nilen. Man gjorde ett snitt i vänster sida av kroppen och tog bort många av de inre organen. Det var viktigt att ta ut dessa, eftersom de är den första delen av kroppen som förmultnar. Lever, lungor, magsäck och tarmar tvättades och förpackades i kristallsoda för att torka ut dem.

Hjärtat togs inte ut ur kroppen eftersom det ansågs vara centrum för intelligens och känslor. Den döde kommer att behöva sitt hjärta i livet efter detta. En lång krok användes för att krossa hjärnan och dra ut den genom näsan. Kroppen fylldes sedan med kristallsoda, vilket påskyndade uttorkningen. Alla vätskor och trasor från balsameringsprocessen sparades och begravdes tillsammans med kroppen.

De inre organen torkades, förpackades i linne och stoppades tillbaka i kroppen.

Efter fyrtio dagar tvättades kroppen på nytt med vatten från Nilen. Då täcktes den också med olja för att hålla huden elastisk. De torkade inre organ blev förpackade i linne och stoppades tillbaka in i kroppen. Kroppen fylldes också med torra material som sågspån, löv och linne för att fylla ut tomrum och behålla kroppens form. Slutligen täcktes kroppen åter med väldoftande oljor. Det var sedan dags att packa in den döde i linne.

Kanopkärl.

Från början när de inre organen togs ut ur kroppen placerades de i varsitt kanopkärl. Dessa kärl var formade efter de skyddsgudar som vakade över innehållet. Imsety den människohövdade guden vaktade levern. Hapy den babianhövdade guden vaktade lungorna. Duamutef den schakalhövdade guden vaktade magen. Qebehsenuef den falkhövdade guden vaktade inälvorna.

Under årens lopp ändrades balsameringsmetoderna och de som skötte om den dödes kropp började lägga tillbaka organen efter att de torkats i salt. Man fortsatte dock att begrava mumien med kanopkärl i massivt trä eller sten för att symboliskt skydda de inre organen.

Då kroppen var förberedd och luktade gott av oljor var det dags att svepa den. Först blev huvud och hals lindade med remsor av fint linne. Sedan blev fingrar och tår individuellt förpackade. Armarna och benen lindades för sig. Mellan lagren av förpackning placerades amuletter för att skydda kroppen på sin färd genom underjorden.

Detta är "Isis knut"-amuletten som ska skydda kroppen.

Medan mumien lindades in läste en präst besvärjelser högt. Dessa besvärjelser skulle avvärja onda andar och hjälpa den döde att göra resan till livet efter detta. Armarna och benen bands ihop. En papyrusrulle med trollformler från den viktiga Dödsboken placerades mellan händerna. Mer linneförband lindades runt kroppen.

Detta är "Plummet"-amuletten som kommer att hålla personen balanserad i nästa liv.

Efter varje steg i lindningen målades bandagen med flytande harts, vilket hjälper till att hålla ihop hela paketet. En kraftig duk rullades runt kroppen och en bild av guden Osiris målades på dess yta. Slutligen virades en stor duk runt hela mumien. Det fästes med remsor av linne som gick från toppen till botten av mumien och runt dess mitt. En målad bräda placerades över av mumien innan den sänktes ner i sin kista. Den första kistan lades sedan i en andra kista, ibland också i en tredje. Dessa kistor var formade efter människokroppen och tillverkades av pappersmassa. Då de torkat och målats var de lika starka som om de varit gjorda i trä.

Hur man förpackar en mumie!

Under själva begravningen utfördes en ritual kallad "öppnandet av munnen", för att tillåta den avlidne att äta och dricka igen.

Sarkofager på Brittish Museum.

Slutligen placerades kroppen och dess kistor inuti en stor stensarkofag i graven. Möbler, kläder, värdefulla föremål, mat och dryck lades in i graven åt den döde. Nu var hans kropp väl förberedd för sin resa genom underjorden.

Under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet var mumier eftersökta av museer över hela världen. Även privatpersonen skaffade mumier och hade dem stående i hemmen som ren dekoration. Det fanns ett tag en olaglig handel med mumier och de döda kropparna smugglades ut ur Egypten för att säljas på andra ställen i världen. Detta har gjort att egyptiska mumier dyker upp på alla möjliga märkliga ställen. Till och med här i Sverige har man hittat en mumie på vindsvåningen i ett gammalt hus.

Ramses II - mumifierad.

De mumifierade resterna av vad som visade sig vara Ramses I hamnade i ”Daredevil Museum” i närheten av Niagarafallen på gränsen mellan USA och Kanada. Arkivhandlingar visade att mumien hade sålts till en kanadensisk man 1860, som ställde ut den tillsammans med bland annat en tvåhövdad kalv. Mumien var en del av denna utställning i nästan 140 år, tills ett museum i Atlanta, Georgia, köpte mumien tillsammans med andra saker. Museet drog slutsatsen att den troligen var av kungligt ursprung och gav den tillbaka till Egyptens kulturministerie. Nu hittar man Ramses I på museet i Luxor.

När forskare först började undersöka mumier klippte man helt enkelt upp dem och plockade ut deras innehåll. Sedan var mumien såklart förstörd. Numera använder man röntgen och datortomografi för att ta reda på hur mumien ser ut inuti. Genom dessa metoder har man också upptäckt saker som forskarna tidigare inte såg, som gamla ärr och läkta benbrott.

Mumiens förbannelse

Det mest klassiska av alla förbannelser är de som hör till mumier och deras viloplatser. Temat är gammalt, kanske äldre än man kan tro då ¬den första rysaren på ämnet trycktes redan 1699.

I Gamla riket brukade man skriva in en skyddande trollformel någonstans i graven. En sådan skyddsformel kunde hota med att hemsöka den som plundrade graven med sjukdom och död. Dessa har gett upphov till historier om hemska öden som drabbat de som öppnar mumiegravar.

Mest berömd är nog historien om Tutankhamons förbannelse, som du kan läsa om under knappen "Teknik Vetenskap" och avdelningen "Arkitektur". Men det finns andra mumieförbannelser.

Minst känd, men kanske märkligast, är historien om mumien som sänkte Titanic. Eller hur var det nu?

Föll Titanic offer för mumiens förbannelse?

Berättelsen börjar på 1880-talet, då den unge, förmögne engelsmannen Douglas Murray lät den då kände trollkarlen Cheiro spå hans öde. Cheiro berättade chockad att Murray skulle komma att förlora sin ena hand, och strax därefter bli hemsökt av ett föremål som skulle bringa honom stor olycka. Något år senare befann sig Murray i Egypten, där han miste sin högra hand då hans gevär exploderade under en jakttur. I samma veva köpte han en vacker mumiekista, som sägs ha tillhört en prästinna från Amun-Ras tempel. Under resan hem till England blev två av hans kamrater sjuka och dog. Murray satte mumiesarkofagen i samband med både hans egen och kamraternas olycka. Skrämd gav han bort föremålet till en författarvän. Hon råkade i sin tur ut för en rad otrevliga händelser. Hennes fästman sade upp förlovningen, hennes mor ramlade ner för en trappa och skadade sig allvarligt, och hennes husdjur blev sjuka och måsta avlivas ett efter ett. Kistan lämnades tillbaka till Murray, som istället försökte sälja föremålet. Han lät fotografera av kistan, men fotografen dog av en överdos sömnmedel. Murray beslutade sig för att skänka mumiekistan till British Museum. Nu ville han ha eländet ur sitt liv. Istället började medarbetare på museet avlida i en förfärande takt, 13 stycken stryker med, och en nattvakt säger sig bli jagad av en självlysande ”får-urinblåsa”, som svävar i luften.

Flera präster läste böner över kistan och till slut tycks oturs-kedjan ha brutits. Och Titanic, då? Historiens slutknorr är att British Museum ska ha sålt kistan till ett museum i USA. Kistan lastades i bagageutrymmet på atlantångaren Titanic, som ju sedan sjönk.

Det här är en version, men det finns många fler. Bland dem hittar man en som är sällan berättad, eftersom den inte är lika spännande. 1899 sålde en A F Wheeler ett egyptiskt föremål till British Museum. Det var inte en kista, och inte ens ett kistlock utan en lång träbit, som troligen använts i en egyptisk grav, möjligen tillhörande en prästinna. Då Titanic sjunkit räddades Frederic K Seward ur det kalla havet, och kunde en tid senare återge sina upplevelser ombord på skeppet till författaren Henry Mowbray.

Seward berättade bland annat om sitt möte med journalisten W T Stead. Stead ska ha berättat om en otursförföljd mumiekista, som senaste året hade vilat i British Museums lagerlokaler. Stead menade också att det kunde betyda otur att skriva ner historien, varför han endast förde historien vidare genom att berätta den. Herr Seward var nu övertygad om att deras till synes oskyldiga samtal orsakat Titanic-katastrofen. W T Stead gick ner i djupet med atlantångaren och kanske förbannelsen med honom. Det fanns alltså aldrig någon mumie ombord, och träbiten från gravkammaren är så vitt alla vet kvar någonstans på British Museum.

Vilket är mest intressant; historien om förbannelsen, eller historien om historien om förbannelsen? En skröna verkar kunna växa av sig själv och ta an en egen, märklig livskraft. Ibland kanske vissa personer blir så starkt berörda av historiens innehåll att de själva sätter igång ”förbannelsen”.