Konst  |  Språk  |  Berättelser
Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Språk

De forntida egyptierna lämnade många skrifter i form av bilder på väggarna i gravar och pyramider. Dessa var omöjliga att översätta tills man fann och lyckades tolka tecknen på Rosettastenen i början av 1800-talet. Med den så kallade Rosettastenen som utgångspunkt kunde språkvetare klura ut vad som stod skrivet på gravväggarna. Detta har lett till en stor mängd material som ger historiker inblick livet i forntida Egypten.

Tecknen på gravväggarna är en illustrerad skrift som kallas hieroglyfer. Hieroglyferna går så långt tillbaka som till 3200 f.v.t. Hieroglyfer är ett grekiskt ord som betyder "heliga sniderier". Den ursprungliga egyptiska frasen betyder "gudarnas ord". Hieroglyfer skrevs i kolumner från vänster till höger. Hieroglyfskriften användes i gravar och för religiösa ändamål. Det finns ungefär 500 hieroglyftecken.

Två andra språk utvecklas i Egypten för affärer och daglig användning. Dessa språk kallades hieratiska och demotiska. De utgjordes av tecken som var enklare att skriva och använda för mer vardagliga ändamål. Av dessa två språk kom ett senare språk, som kallas koptiska, att utvecklas. När språkvetarna insåg sambandet mellan det koptiska språket och de två tidigare språken, blev det lättare att översätta gamla texter.

Rosettastenen

Rosettastenen är ett av historiens mest sällsynta och omtalade fynd. Den har spelat en avgörande roll i språkvetenskapen. 1799 tog Napoleon Bonaparte den franska armén till Egypten. Hans trupper flyttade stenar för att stärka sitt försvar mot den brittiska flottan. Då detta pågick hittade en fransk soldat en sten med inskriptioner, som han visade för den ansvarige löjtnanten, Pierre Francois Bouchard. Han insåg att stenen kunde vara viktigt, så han skickade den till Kairo för att undersökas.

Rosettastenen.
Stenen visade sig ha tre olika avdelningar av skrift. Den översta delen innehöll egyptiska hieroglyfer. Den andra delen var demotisk skrift och den tredje delen var antik grekiska. Det grekiska språket var fortfarande i bruk, vilket gjorde översättning av resten av stenen möjligt. Både demotiska och hieroglyfiska språk hade slutat att användas mer än tusen år tidigare och var inte längre kända av egyptierna själva. Den grekiska översättningen avslöjade att meddelandet på stenen var en lag från prästerskapet i Egypten för att hedra kung Ptolemaios V Ephaphanes. Då de brittiska trupperna segrat över fransmännen togs Rosettastenen med till England där den placerades i British Museum.

Flera språkforskare studerade stenen och gjorde vissa framgångar med översättningen. Men den person som spelade den viktigaste rollen i att tyda Rosettastenen var Jean-Francois Champollion. Champollion var ett språkgeni och hade lärt sig sex språk från Mellanöstern, förutom latin och grekiska, redan när han var sjutton. Han byggde på det arbete som tidigare språkforskare gjort och kunde få bättre ordning på de hieroglyfiska symbolerna. Han publicerade 1824 sina resultat i boken ”Precis du Système hieroglyphique phonetiques”. Hans mall för att översätta hieroglyferna ledde till en fullständig översättning av Rosettastenen, som sedan blev grunden för översättningen av alla hieroglyfiska manuskript och skrifter.

Hur hieroglyferna funkar

Exempel på hur hieroglyfer först visade en sak och sedan kom att beskriva ett ljud (som vi ser det, bokstäver).
I stort sett var hieroglyferna bara som konsonanter, även om det fanns två tecken för a, ett för i och ett för u. Tecknen kan delas upp i fyra grupper:

  1. Tecken som beskriver ett enskilt ljud eller en ensam bokstav.
  2. Tecken som beskriver två eller tre bokstäver som sitter ihop, till exempel mn eller htp.
  3. Tecken som föreställer ett helt ord.
  4. Tecken som kompletterar ett skrivet ord och som man inte ska läsa ut, så kallade determinativ.

Det kunde fungera så här: Hieroglyferna kunde visa bokstäverna ”ms” vilka i sig inte betyder något. Man måste när man läser stoppa in vokaler som bildar ett helt ord, till exempel mus, mås, massa eller mysa. Ett determinativt (bestämmande) tecken placerat bredvid ”ms” avslöjade vilka vokaler som skulle stoppas in och vilket ord som då formades.

Skriftsätt

Exempel på kursiva hieroglyfer..
Hieroglyferna förenklades efter hand, helt enkelt för att det tog mycket lång tid att skriva dem. Den första stora förenklingen var de kursiva hieroglyferna, vilka var mjukare till formen och användes då man skrev på papyrus. Den hieratiska skriften var helt anpassad till textning på papyrus. Den är avlägset släkt med hieroglyferna. Den demotiska skriften, slutligen, var en folklig och betydligt enklare skrift. Den kan nästan liknas vid nutidens stenografi. Dessa skriftsätt försvann sedan 200 v.t. för att ersättas av koptisk skrift, vilket var egyptiska skrivet med grekiska bokstäver.

Litteratur

Det finns en del berättelser som bevarats från forntidens Egypten. Dessa texter har hittats nedskrivna på material som papyrus, trä, kalksten och keramik. Det som arkeologerna hittat är bara en bråkdel av allt som producerats i Egypten under 3000 år.

En bit av "Den lojalistiska läran", skriven med hieratisk skrift. Texten förklarar i en berättelse att man ska vara trogen farao och det Egyptiska riket.
Papyrus är nog det mest berömda materialet från forntida Egypten. Det var det mest använda underlaget för skrift fram till cirka 500-talet v.t., då det ersattes av pergament. Ordet ”papper” kommer troligen av ”papyrus”. Papyrusarken tillverkades av remsor från växten Cyperus papyrus stjälkar. Papyrusplantan växte längs hela Nildeltat, men hittades också i länder som Palestina, Syrien och runt Babylon. Man skalade försiktigt stjälkarna till långa, tunna remsor. Dessa remsor lades i lager på fuktade brädor, där fukten hjälpte till att binda ihop växtmaterialet. Gummi eller klister användes också som bindemedel. Ett lager vågräta remsor överlappades med ett lager lodräta remsor om vartannat. Hela papyrusmassan pressades sedan samman mellan träblock och lades att torka i solen i ungefär en vecka. Det färdiga papyrusarket påminde om papper och var tåligt.

För att skriva på papyrusen använde man olika pigment blandade med vatten, bland annat svart färg gjord på krossad kol och röd färg från ockra-lera. Pennor skars från vasstjälkar.

Det fanns olika sorters kvalitet på papyrus beroende på viken del av växtstjälken man använt. Den allra enklaste papyrusen brukades bara till underlägg och omslagspapper, medan den allra finaste (och dyraste) användes till religiösa skrifter. Arken kunde fogas ihop till långa rullar, vilket var vanligt. En vanlig rulle kunde bestå av cirka 20 sammanfogade ark. Den längsta papyrusrulle man hittat är ”Harris 1-papyrusen”, som är 40 meter lång.

De underjordiska gravarna visade sig vara de ställen som bäst bevarade papyrusrullar. Därför har man hittat många välbevarade ”dödsböcker” som skulle vara den avlidne till hjälp i livet efter döden.

Man har också hittat papyrus med olika lärande skrifter, framför allt med instruktioner om hur man bör leva sitt liv, beroende på viken plats man har i samhället. Några skrifter innehåller visdomsord från far till son. Dessa verk har namn som ”Ptahhoteps regler”, ”Kagemnis instruktioner” och Lärande för kung Merykare”. Andra papyrus innehåller exempel på matematik, historieskrivning och arkiveringstexter som brukades inom den statliga byråkratin.

Den typ av papyrus som är mest sällsynt är dramatiska historier, så kallad ”prosa”. Men från de få fynd som finns får man ändå en inblick i hur historierna var uppbyggda. Till exempel gillade egyptierna spänning lika mycket som vi gör idag!

Egyptierna verkar ha varit förtjusta i att linda in berättelser i andra berättelser, något som man också hittar i sagor från Mellanöstern. Mitt i en historia kan någon av karaktärerna börja berätta en annan historia, som man sedan följer till sitt slut. Moralen i denna andra historia visar sig ofta ha stor betydelse för personerna i den första historien.




Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2022 Unga Fakta AB