UGGLEMANNEN

Malmannens lika mystiske kollega är ”Ugglemannen” från Cornwall, Storbritannien. Här har vi en gestalt som inte bara utmanar biologins regler, men också fysikens. Mellan senhösten 1975 och tidiga våren 1977 var det mycket som hände i södra Cornwall. Vädret gick igenom flera dramatiska förändringar. Det gick från översvämningar till torka, otroliga värmeböljor och köldknäppar som omfamnade stora områden. Djurlivet tycktes också få spader. En kvinna som var ute och gick blev omringad av en flock ilskna katter, medan en annan dam fick sitt hus utsatt för självmordsattacker från horder av fåglar, tills väggarna dröp av blod. Även hundar visade sig överdrivet aggressiva och till och med tumlare längsmed kusten betedde sig märkligt. Boskap försvann från sina betesmarker över natten och uppenbarade sig på platser miltals därifrån, till synes utan rimlig förklaring. Över hela landsdelen observerades UFO-fenomen och i Falmouthbukten visade sig havsodjuret ” Morgawr” flera gånger. Märkligast av allt var nog ändå det som pågick runt den gamla kyrkan i byn Mawnan, vid Helford-floden.

Doc Shiels undersöker
Den 17 april 1976 såg June Melling (12 år) och hennes syster Vicki (9) vad de beskrev som ”…en stor, befjädrad fågelman svävande över kyrkan i Mawnan”. De ritade av vad de hade sett och deras far Don Melling tog kontakt med illusionisten och mysterieforskaren Anthony ”Doc” Shiels (också kallad ”The Wizard of the Western World”). Don Melling ville inte låta Shiels intervjua sina döttrar, men han försäkrade att flickorna var ordentligt upprörda och att hela familjen, som var på semester i området, hade tagit så illa vid sig att de åkte hem tre dagar tidigare än planerat. Så vitt Anthony Shiels kunde klargöra hade ingen annan sett något liknande varken före eller under nämnda tidsperiod, och fallet betraktades som en unik händelse.

Det dröjde tre månader innan något ovanligt hände igen. I juli 1976 campade Sally Chapman och Barbara Perry (bägge 14) i skogen vid kyrkan där ”fågelmannen” sågs förra gången. Vid 10-tiden på kvällen blev flickorna varse att något rörde sig i skogen utanför tältet, och plötsligt fick de höra ett väsande ljud. När de tittade ut i mörkret i riktning mot oljudet fick de se en varelse som Sally senare i en intervju med Anthony Shiels beskrev så här:
”Den såg ut som en stor uggla med spetsiga öron, lika stor som en människa. Ögonen var röda och glödde. Först trodde jag att det var någon som klätt ut sig för att skoja med oss och skrämma oss. Vi skrattade bägge åt den. Då flög den upp i luften och vi skrek. När den for upp kunde man se att fötterna liknade kniptänger.”

Barbara tillade: ”Det är sant. Den var hemsk, ett elakt uggleansikte med stora öron och stora röda ögon. Den var täckt med gråa fjädrar. Klorna på dess fötter var svarta. Den flög bara upp och försvann bland träden.”

En flygande fasa
Tony Shiels lät flickorna göra var sin teckning av varelsen, utan att låta dem prata med varandra innan. Bilderna blev i stort sett lika dana. Samtidigt som Shiels intervju pågick, det vill säga dagen efter Sallys och Barbaras observation, såg ytterligare en ung dam, Jane Greenwood, och hennes syster varelsen, som Shiels kom att döpa till ”Ugglemannen”. I ett brev till lokaltidningen beskriver Jane upplevelsen så här:
”Det var söndag morgon och platsen var träden vid Mawnans kyrka, ovanför klippstranden. Den stod inne bland träden som en vuxen man, men benen var bakåtböjda som på en fågel. Den fick syn på oss och for rakt upp genom träden. Min syster och jag såg den alldeles tydligt innan den flög upp. Den hade röda, sneda ögon och en mycket stor mun. Fjädrarna är silvergrå och det är också hans fötter och ben, fötterna är som stora svarta krabbklor. Vi var så rädda just då. Den var så konstig, som något ur en skräckfilm. Efter att den där saken hade gett sig av sprakade det i trädtopparna i evigheter. Vår mamma tror att vi bara hittat på alltihopa bara för att vi läser om sådana här saker, men det är inte sant. Vi såg faktiskt den där fågelmannen, fast det kunde förstås ha varit någon som lurade oss med en väldigt bra kostym och make-up. Men hur kunde den flyga upp så där? Om det bara är inbillning har vi inbillat oss det samtidigt.”

Ugglemannen gjorde inget vidare väsen av sig förrän i juli 1978 då en 16-årig flicka såg hur ”…ett monster, likt en djävul, flög upp mellan träden nära gamla Mawnan-kyrkan”. Den 2 augusti sågs varelsen av tre franska flickor, vilka beskrev gestalten som ”mycket stor, som en stor pälsklädd fågel med gapande mun och runda ögon”. Ytterligare två år senare kunde lokalpressen rapportera om en stor, fågelliknande varelse som flugit över Helfordfloden.

Mediacirkus
Vid allhelgona 1986 befann sig Anthony Shiels i mitten av en riktig mediacirkus. Tidningarna påstod att han hade utfört svartkonst-ritualer i kyrkan, för att kunna mana fram Ugglemannen. Men sanningen var betydligt enklare. I sällskap av en journalist hade Shiels i princip varit inne i kyrkan och vänt, med avsikten att med blotta ögat se om man kunde märka några betingelser som kunde framkalla upplevelser som Ugglemannen. Varelsen föreföll ju ha någon sorts koppling till byggnaden. Innan han gick mumlade han emellertid fram en formel för att se om han kunde lura sig själv att se ”något"” men inget hände. Mer dramatisk än så var inte händelsen.

1989 såg ett ungt par Ugglemannen ståendes, eller sittandes, på en gren i ett träd. Liksom tidigare gav sig varelsen iväg snarare svävande än flygande. Den (antagligen) senaste observationen gjordes 1995 av en kvinnlig marinbiolog från Chicago. Hennes uppfattning var att varelsen var ”en vision från helvetet”, och överensstämde med alla övriga observationer. Även nu ”flöt” skepnaden upp genom luften.

På bygden kring Mawnan är Ugglemannen ständigt aktuell. En ny bok på ämnet dyker upp då och då och då blir vidundret aktuellt igen. 1998 gjordes en satirisk ”dokumentärfilm”; The Owlman & Others, inspelad på plats i Cornwall.

Masspsykos?
Att försöka förklara fenomenet Ugglemannen vore som att fånga blixten i en flaska. Det verkar vara ett av dessa oändliga mysterier som aldrig kommer att få sin lösning. Teorierna är många och det är upp till var och en att plocka den som bäst passar ihop med ens egen världsbild. Det talades mycket om masspsykos, det vill säga att en grupp människor i hysteri hetsar varandra att inbilla sig samma saker. Nästan alla vittnena var flickor som just kommit i eller var på väg in i puberteten. Många menade därför att det rörde sig om en sorts hallucination som drabbade flickor vars hormoner kommit i gungning. Men det finns inga som helst medicinska fakta som stöder den idén och tidsperioderna mellan några av upplevelserna var alldeles för stor för att göra masspsykos till en trovärdig förklaring.