|
SVENSKA HAVSORMAR
Även runt våra kuster har det hänt saker. Oscar II
överhovjägmästare Victor Ankarcrona besökte Grand
Hotel i Saltsjöbaden 1906 och fick då se ett stort ormliknande
djur i vattnet bara 200 meter från där han stod. Han lät
tidningarna rapportera om händelsen, men det slutade bara med
att de flesta skrattade åt honom. Men snart berättade fler
om liknande upplevelser.
 |
 |
| Monstret enligt Ankarcrona |
Monstret enligt Cronhielm |
 |
 |
| Monstret enligt Österman |
Monstret enligt en tulltjänsteman |
1907 mötte kapten Wahlund på Tyresöbåten
stormkock ett ringlande havsdjur och ett par år senare såg
kommendörkapten Emil Smith ett jättelikt kreatur åter
utanför det berömda badhotellet. Kommendörkaptenen
bedömde att varelsen måste ha varit åtminstone 40
till 50 meter lång och runt tre meter bred! Han drog därför
slutsatsen att det rörde sig om någon sorts jätteval.
Den retade Ankarcrona hade själv börjat fråga folk
i området om de sett något underligt, och kom fram till
att ett femtiotal personer sett varelsen mellan 1903-1907.
Grevens noshörningsorm
 |
| Greve Axel Cronhielm |
1913 berättade greve Axel Cronhielm för tidningarna att
han sett ett ormvidunder med noshörningshuvud i Baggensfjärden.
Vid ungefär samma tidpunkt hade någon hittat en fotogenkanna
som guppat omkring i området. Pressen menade att det var denna
som greven sett och misstagit för ett djurhuvud. Det gick greve
Cronhielm inte alls med på. Tills sin sista dag höll han
fast vid att det var ett levande väsen med tydlig ormkropp han
sett.
Samma år berättade skeppsredaren Nils Österman
hur han med sin motorbåt krockat med ett ormlikt djur med "flodhästhuvud".
Varelsen väste mot honom och hans mor, som också var i
båten, och vände sedan för att simma iväg. Under
1910-talet tryckte tidningarna många rapporter från tulltjänstemän,
skeppare, turister och fiskare. Ibland hade saltsjöbadsodjuret
en valrygg med fena, ibland var det en orm med häst- eller noshörningslikt
huvud. Några gånger var observationerna uppenbara misstag
där föremålet visat sig vara ett tumlarstim, sälar
eller guppande lövruskor från sommarpyntade skärgårdsbåtar.
Saltsjöbadsmonstret dött?
Den fjärde september 1910 trodde sig J A Sjöberg och hans
jaktkamrat August Franzén att de verkligen hade lyckats ta
kol på saltsjöbadsmonstret. De hade nämligen skjutit
en fyra meter lång jättesäl som visades upp i tidningarna.
Rapporterna av ormlika vidunder fortsatte emellertid oförtrutet.
Dagens Nyheter lät 1917 en expedition ta sig an mysteriet, beväpnad
med pilsner och annan sprit. De menade att man nog hade bättre
chans att få se odjuret med alkohol i kroppen. Enligt artikeln
hittade de saltsjöbadsodjuret dött, då det krockat
med en mina. Allt var förstås ett skämt för att
roa läsarna och driva med hela monsterhistorien. Från 1920
till 1940 sågs ett liknande vidunder vid Ornö, men sedan
tycktes monstertiden i Stockholms skärgård vara över.
|
