|
VETENSKAPLIGA BRÅK
Sjöormsskelettet
1842 dök en doktor Albert Koch upp i London med ett enormt "sjöormsskelett".
Skapelsen ställdes under ett helt år ut i den rymliga Egyptian
Hall och drog ett stort antal nyfikna besökare. Koch var en amatörsamlare
av fossiler i USA, men han hade gott om pengar och kunde därför
gräva fram det ena förstenade urtidsdjuret efter det andra.
Så småningom måste han blivit trött på
den aldrig sinande strömmen av mastodonter och utdöda elefantdjur
och fick den snillrika idén att bygga ihop ett alldeles eget
vidunder av benfynden. Ingen i vetenskapsvärlden trodde för
ett ögonblick att "Missouri Leviathan", som Koch kallade
monstret, var äkta. När han tjänat nog med pengar och
skulle dra sig hemåt brydde han sig inte ens om att samla ihop
benhögen. Han sålde hela rasket till British Museum, som
gärna använde benen till sina samlingar av utdöda däggdjur.
Vad HMS Daedalus såg
Den kanske mest omtalade av alla observationer gjordes 1848 av fregatten
HMS Daedalus på sin färd hem mot Plymouth. Då fartyget
gått i hamn kontaktade kapten Peter M´Quhae snabbt medierna.
The Times återgav hans redogörelse i en lång artikel.
Eftermiddagen den 6 augusti siktade kapten M´Quhae och sex ur
besättningen vad de bedömde vara ett okänt djur i vattnen
mellan Godahoppsudden och Sankt Helena i Sydatlanten.
Varelsen liknades
vid en svartbrun ål eller orm med ljusgul buk. Längden
uppskattades till runt 18 meter, men en okänd del av kroppen
var dold under ytan. Halsen pryddes av en liten man eller något
som påminde om en tångruska. Det extremt breda gapet var
tandprytt och stort nog för att en vuxen man skulle kunna stå
i det. Djuret färdades i en hastighet av runt 2 kilometer i timmen.
Artikeln illustrerades av en nu förlorad skiss som en av besättningsmännen
utfört. London Illustrated News skrev vidare om händelsen
och lät utifrån skissen göra en ny bild där havsormen
är mycket lik en sorts ål.
Dåtidens mest hyllade naturvetare, sir Richard Owen, hade inte
mycket till övers för havsormen. Han skrev en insändare
i The Times där han kallade historien "förbannad lögn".
Möjligen, menade han, kunde kaptenen och hans besättning
ha sett en simmande säl eller bläckfisk. Kapten M´Quhae
försvarade sin berättelse och heder i en egen insändare
och de bägge männen underhöll The Times läsare
i några veckor med sitt bråk. Amiralitetet gjorde sin
egen undersökning genom att fråga ut besättningen
på HMS Daedalus . De menade att allt som stod i tidningarna
var sant, utom storleken på ormens gap.
Skeptikerna fick oväntat stöd från en annan sjökapten,
Fredric Smith. Smith berättade att han, också år
1848, sett ett märkligt djur komma simmande mot fartyget Pekin.
Han hade låtit harpunera varelsen och då den hivats ombord
upptäckt att det bara rörde sig om en sex meter lång
havsalg. Men besättningen på HMS Daedalus replikerade att
den sak de sett var absolut ett levande väsen, med livliga rörelser.
Fler möten
 |
| Ormen i Adenbukten |
Oavsett vad Owen och andra tyckte om sjöormen fortsatte rapporterna
att komma. Den 18 september såg kapten G H Harrington på
fartyget Castilian ett likadant djur som det HMS Daedalus siktade.
Till och med platsen, utanför Sankt Helena, var densamma. Samma
år berättade hela besättningen, inklusive kapten och
officerare, på den engelska Barken Pauline hur de bevittnat
kampen mellan tre kaskelottvalar och en jättelik orm. Ormen,
som hade snott sig kring en av valarna, beräknades vara kring
tio meter lång med en tjocklek på två meter. Efter
ett tag försvann de stridande i havsdjupet. En teori är
att det Paulines besättning såg var tentakeln på
en jättebläckfisk virad kring valen. Sådana möten
mellan valar och bläckfiskar äger rum -det vet vi genom
ärr på fångade valar och döda jättebläckfiskar
i valarnas magar. Men ännu har man inte sett själva kampen
mellan djuren.Vidare rapporterade den amerikanska ångaren City
of Baltimore en 20 meter lång orm i Adenbukten utanför
Yemen. Ångbåten Umfali passerade 1893 ännu en "jätteål"
utanför kapstaden. Havsvidundret hade även den goda smaken
att 1905 visa upp sig för två ledamöter av de kungliga
zoologiska sällskapet, då de deltog i en expedition med
forskningsfartyget Valhalla utanför Brasilien. Den ålliknande
kroppen hade den här gången en jättelik fena på
ryggen.
En jättesäl?
 |
| Oudemans super-säl |
Medan folk bråkade om havsormen fanns eller ej arbetade den
holländske naturvetaren Antoon Cornelius Oudemans med en bok
på ämnet. Han tyckte det kunde vara värt att göra
en vetenskaplig undersökning av mysteriet. Oudemans var doktor
i zoologi och botanik och vid tiden chef för zoologiska trädgården
i Haag. Oudemans bok innehöll alla rapporter och historier om
havsormen han lyckats få tag på, och avslutades med en
sorts slutsats. Oudemans menade åsikten att djuret fanns, att
det bara rörde sig om ett sorts djur och att varelsen i fråga
var en sorts super-säl, alltså ett däggdjur. Megophia
megophias, som han döpte sitt kreatur till, borde vara spolformad
med en långsmal hals och en enormt lång svans. Ungarna
föddes till havs och sälen behövde därför
aldrig ta sig upp på land. Oudemans menade att sälen var
helt anpassad till ett liv i havet, liksom valarna. Han försökte
sig också på att göra en sorts stamtavla som visade
hur Megophias kunde ha utvecklats ur förhistoriska säldjur.
Boken som kom 1892 var på engelska, men göteborgs-zoologen
Anton Stuxberg gjorde en svensk översättning med titeln
"Den stora hafsormen: En historisk och kritisk undersökning
innehållande berättelser om 166 fall, då den stora
hafsormen visat sig, vetenskapsmäns och andra personers förklaringar
av företeelserna samt författarens egna slutsatser".
Havsormen i Glaucester
Den 10 augusti 1817 blev det stor uppståndelse då ett
till synes okänt djur dök upp i hamnen i Glaucester, New
England, USA. General David Humphries, som var gammal vän med
president George Washington, åkte till platsen för att
samla in vittnesuppgifter och utreda vad som hänt. Enligt Glaucesterborna
var det ingen tvekan om att de var en havsorm som besökt dem.
Kroppen, som uppskattades till 18-20 meter, rörde sig upp och
ner i vattnet med en böljande rörelse. Huvudet tycktes likna
en hunds och hade ett cirka 30 cm långt horn i pannan. Inget
verkade kunna skrämma djuret, inte ens ett gevär som avfyrades
mot det på nära håll. Händelsen uppmärksammades
av många tidningar.
Den 18 augusti fick det naturhistoriska Linnésällskapet
i New England i uppdrag att försöka hitta en förklaring
på händelsen. Till skillnad från de flesta vetenskapsmän
gick de med på att havsormen nog kunde finnas trots allt. De
skrev snabbt ihop ett häfte som beskrev Glaucesters jätteorm
och gav det nya havsdjuret det vetenskapliga namnet Scoliophis atlanticus.
De blev genast utskrattade av den övriga vetenskapen och sedan
ville ingen forskare röra i historien om havsornen utanför
New England. Det skrevs till och med en pjäs som gjorde narr
av Glaucesterborna och deras havsorm.
Men under efterforskningarna i trakten kom det fram ännu äldre
historier om havsormar längs kusten. Den kanske äldsta gick
ända tillbaka till 1638. En noggrann rapport från 1802
gjordes av kyrkoherden Abraham Cummings, som sett ett ormliknande
djur utanför kusten. Varelsen liknade i stort sett den omtalade
Glaucester-ormen, men hade inget horn på huvudet. |
