FRUSET I STEN

Bild på fotavtryck som hittats i Kalksten vid St Louis

Urgamla fotspår
1938 gjorde geologen Dr Wilbur Burroughs vad han kallade sin märkligaste upptäckt hittills i karriären. Dr Burrough fynd var tio mänskliga fotspår funna i sandstenen utanför en gård i Kentucky. Det i sig kunde kanske inte varit så mycket att höja på ögonbrynen över, om det inte vore för det att stenen spåren satt i var 250 miljoner år gammal. Detta betyder att någon/något med människofötter spatserade över mark från karbon-perioden; en tid där det annars bara fanns fiskar, insekter och groddjur. Fotavtrycken var ca 28 cm långa och ca 18 cm breda över tårna. Varje kliv, dvs avståndet mellan avtrycken, var kring halvmetern. Med andra ord kunde stegen idag gjorts av en vuxen man av medellängd, utan någon större brådska i stegen. Genom diverse undersöknings-metoder som infraröd och mikroskopisk fotografering kunde Dr Burroughs dra slutsatsen att sanden under spåren pressats ihop, och inte gröpts ur som när man gräver. Det betyder att något format som en människofot tryckts ner i sanden innan marken blev förstenad fossil. Tyvärr kan vi idag inte säga så mycket om de här spåren, eftersom de förstörts av vandaler. Var den gode Dr Burroughs en forskare med livlig fantasi, eller var han verkligen något (så att säga) på spåren?

Omskrivna avtryck
I varje fall var hans fynd inte så unikt som han trodde. Åtminstone inte om man bläddrar bland olika tidningsnotiser från 1800-talets amerikanska landsbygd. I en annan del av Kentucky hittades 1880 ett sammelsurium av förstenade spår i ett lager sandsten som krossats av nybyggarvagnar. Även denna gång handlade det om sten från karbon-perioden. Spåren sades likna björn, häst och ”människa, god storlek, med tårna väl spridda”. I sin bok American Antiquities (1833) berättar författaren Josiah Priest om ett fynd av ännu märkligare avtryck i sten från Tennesse-flodens strand utanför Braystown, North Carolina. Förutom spår efter björnar och kalkoner hittades också fotavtrycken från en sextåig människa. Enligt Priest var några av spåren nästan halvmetern långa.

Medicinstenen
De flesta sådana historier leder ingen vart, och de omtalade spåren står idag inte att finna. Ett undantag är de tre spår av mockasinbeklädda(?) fötter som kan ses i en 100 miljoner år gammal skiva kalksten vid Little Cheyenne River, South Dakota. Stenens ålder bestämdes för länge sedan av geologer, och fotavtrycken ska vara äkta, åtminstone vad det gäller deras form. De fotliknande groparna liknar spår gjorda av en springande människa. Enligt en undersökning gjord 1882 hade indianerna på platsen inget att säga om spårens ursprung, förutom att kalkstenen sågs som en ”medicinsten”, dvs ett objekt med stor magiskt kraft.

Svaret på gåtan ???

Fusk eller inte?
Nu finns det en trovärdig lösning som är ett avslöjande om fusk på hög nivå. En Mr Jim Ryan berättade om hur han och hans hustru brukade dryga ut hushållskassan genom att göra urgröpningar i stenen i form av människofotspår bredvid dinosauriespåren. Stenbitar som efter deras arbete innehöll spår av både människa och urtidsmonster knackades loss, och såldes sedan till lättlurade förbiresande. Enligt Mr Ryan gjordes de förfalskade spåren med syra. Han menade att denna metod, liksom affärsidén, var vanlig i trakten under 1920-talet, då många människor hade ont om pengar i USA.

Just när mysteriet tycktes löst hittades ännu fler märkliga fotspår. 1976 undersökte geologen Jack Walper en del av flodbädden som just torrlagts med hjälp av pumpar. Anledningen var att man genom vattnet sett flera rader spännande dinosauriefotspår på flodens botten. Men det var inte allt man fann när man tömt ut vattnet. Bredvid några av dinosauriefossilen låg avtryck av människofötter, 54 cm långa och 21 cm breda. Både djur- och människoavtrycken hade en kant runt sig som uppstår när föremål pressas ned i marken. Om dessa spår skapats med syrametoden kunde det knappast ha varit ett lätt jobb. Fotspåren hade ju tills alldeles nyligen legat under en meter strömmande vatten. Tills vidare har spåren vid Paluxy River inte kunnat avslöjas som bluffmakeri.

Trilobit

Flera forskare undersökte stenen. De kom fram till att stenen, avtrycket och trilobiten var äkta. Frågan är vad som orsakat formen av en sko eller sandal med tåspets och klack. Den enda rimliga förklaringen är att sandstenen av en ren slump format sig till detta ovanliga "avtryck". Vissa människor menar att avtrycket i stenen är bevis på besökare från andra världar. Vem annars (utom möjligen en tidsresenär) kunde ha klampat omkring på vår jord för så länge sedan?

Jättesengångarens fot och fotavtryck

Sengångarspår
Det finns en förklaring till många av de människospår som inte är fullt så gamla som trilobitspåret. Ett sådant exempel är de jättefotspår som hittades i Great White Sands, New Mexico 1931. De är tretton till antalet, ca 45 cm långa med 1,5 meters mellanrum. De är alla tålösa, men mycket lika fötterna på en människa som sprungit omkring i strumplästen eller i mockasiner. Man kan tydligt se var tyngden legat, där hälen gjort sitt avtryck i marken. Massan hos denne jättelike vandrare har pressat samman sanden till hård sten. Runt spåren har sanden fram till idag rensats bort av vind och väder så att ”fötterna” nu syns som en rad underliga pelare över marken. Det finns en typ av fossila spår som påminner mycket om de från Great White Sands och är avtrycken från den numera utdöda jättesengångaren Megatherium. Dessa bjässar hade krumma kloförsedda fötter som gjorde halvmåneliknande avtryck med bredare framdel. Trots sin storlek på 6 meter gick jättesengångarna ofta på bakbenen. Därav de underligt människolika spåren.

En annan förklaring handlar om hur spår i ett poröst underlag blir lätt förvridna då jorden sjunker ihop. Liksom spår i snö ändrar sin form ganska snabbt förvrids också kanten på spår i sand och lera. Lägg sedan på några årmiljoner med olika förändringar i marken, så har man sällan samma fotavtryck.

Salamanderskelett hittat 1725. Från början trodde man att det här var resterna av en människa som drunknat i syndafloden.

Förstenade föremål
Det finns också många fynd av föremål inne i stenar, till synes utan någon spår av hur de hamnade där. 1851 sprängde stenbrytare upp en ovanlig tingest ur en klippvägg i Massachusetts. Saken i fråga var en sak som liknade en vas eller en ljusstake med vackra silverinläggningar. Större delen av det vackra objektet tycktes dock vara tillverkad av en okänd metall. Vetenskapen och kyrkan hade på den här tiden nästan samma åsikter om hur världen var skapad. Till exempel trodde både präster och vetenskapsmän att fossil av utdöda djur kom från syndafloden, då Noa byggde sin ark. Därför bör man inte förvånas av uttalandet av redaktören till en av dåtidens mer respekterade vetenskapliga tidningar Scientific American. Han var av den fasta åsikten att föremålet skapats av Tubal-Chain, metallurgins bibliske upphovsman. Charles Fort, en av mysterieforskningens pionjärer, kommenterade med torr ironi; ”Jag skulle inte så hastigt kasta mig ut i simpla vetenskapliga förklaringar”. Inte helt ovanligt för dessa sammanhang är föremålet numera försvunnet, även om det finns fotografier på det.

Guldkedjor och guldtrådar har vid olika tillfällen plockats ur stenblock. 1852 hittades i ett stenblock från Skottland ett verktyg som liknade en liten borr. Stenen var obruten fram tills den öppnades, och möjligheten att det handlade om en bit av stenbrytarborr uteslöts därför. I slutet av 1780-talet hittade franska stenbrytare kopior av deras egna verktyg 1500 meter in i ett berg. Föremålen satt inkapslade i vad som tycktes vara en arbetsbänk, men nu av förstenat trä. Den omgivande sandstenen uppskattas idag ha varit runt 300 miljoner år gammal. Tydligen en magisk tidsangivelse för fynd av det här slaget.

1961 fann de tre ägarna av en butik för ädelstenar en synnerligen ovanlig sten i Coso Mountains, Kalifornien. Då en av dem, Mike Mikesell, brutit sin diamantborr men slutligen lyckats öppna stenen, visade den sig vara en geod, dvs sten som pressats till oerhörd hårdhet runt ett föremål. Vanligen innehåller geoderna just diamanter eller kristaller. Kärnan i denna lilla bumling var lite svårare att precisera. Det föreföll vara en tändstiftsliknande tingest, en metallkärna med ett hexagonalt ytterhölje av keramisk natur. Flertalet genomgående undersökningar utfördes av Mikesell och hans kollegor Wally Lane och Virginia Maxey. Resultaten gav inga klara besked utan hjälpte om möjligt till at kvarhålla mysteriet. 1969 erbjöd sig Wally Lane att sälja föremålet för den blygsamma summan $ 25,000. Ingen erkänd vetenskaplig person eller fakultet har släppts i närheten av stenen.

Den riktigt stora sensationen vore förstås om någon av de hemlighetsfulla stenarna kunde släppa ifrån sig levande innehåll. Det finns också flera historier som hävdar att just detta hänt upprepade gånger. Det mest typiska fyndet av detta slag handlar om grodor eller paddor inkapslade i sten. 1865 ska utgrävare i ett kanalbygge ha klyvt en bit sandsten från 750 meter under marken och befriat en yrvaken padda från dess grepp. En Mr S. Horner från Natural History Society tog hand om djuret och utförde noggranna undersökningar av det. Då det just plockats ur stenen hade dess hud en blekgrå kulör. De närmsta dagarna övergick nyansen i den bruna färg som den vanliga paddan har. Munnen var, så vitt man kunde se, igenvuxen. Inte helt oväntat avled paddan så småningom, och fick därefter en hedersplats, med sitt stenbo, i Hartlepoolmuseet. Den lokale kyrkoherden och geologen Robert Taylor beräknade att amfibien varit åtminstone 6000 år gammal vid sin hädangång. Det finns fler museer med dylika utställningsdetaljer. En välbevarad padda med samma öde kan beskådas Brightonmuseet. Oftast har dessa utbrytar-paddor kolat tämligen hastigt efter det att de befriats, vanligen bara efter några minuter. En behornad ödla av svårplacerad art som hittades inuti en sten i New Mexico1853 levde två dagar.

Fenomenet är tydligen mycket gammalt. De tibetanska munkarna har sin egen teori om dess ursprung. Buddhismen talar om fler en ett helvete och dessutom om ”tillfälliga” helveten. Ett sådant kan vara en plågokammare placerad i en ensam klippa eller sten. Både människor och djur kan hamna där efter sin död. Därav paddorna och, ibland, de synbara spåren efter mänsklig verksamhet. En historia ur den buddistiska tron berättar om hur laman Situ Pema Wangyal Rinpoche befriade en urtidsödla från sin stenkapsel. För att hedra varelsen utförde laman en yoga kallad pho-wa. Den brukas till förmån för personer som väntar på att avlida.

Som ni säkert märkt av de årtal som citerats är dessa företeelser inte så vanliga nuförtiden. Det har fått flertalet undersökare att utgå från att det oftast rör sig om misstag och falsarier. Tråkigt nog har denna utgångspunkt gjort att få forskare, geologer och paleontologer, har varit intresserade att ta sig ut till fyndplatserna för en grundlig undersökning. De fynd som finns till allmän beskådning ute i naturen och på diverse muséer får räcka som föda åt tanken, att förbluffas och förundras över.