SPONTAN SJÄLVFÖRBRÄNNING

Spontan självförbränning är ett av de mer otäcka fenomenen. Det handlar om människor som plötsligt fattat eld utan att komma i kontakt med någon värmekälla. Åtminstone verkar det så. Det riktigt märkliga i de flesta av dessa fall är att kroppen brunnit med så stor hetta att nästan bara aska är kvar, men resten av omgivningen runtomkring tycks inte brännskadad alls.
Fenomenet verkar vara mycket gammalt. Det finns i flera kulturer och återberättas i legender och sägner. Under 1600-talet börjar man tala om spontan självförbränning i vetenskapliga kretsar. Det är förbryllade läkare som i sina journaler skriver om människor som plötsligt brunnit upp i sina hem. Sedan dess har ungefär 200 fall dokumenterats.

Guds straff
Den första som  gjorde en grundlig undersökning av fenomenet var den franske läkaren Pierre-Aimé Lair. År 1800 publicerade han en text om vad han kommit fram till. Lair hade läst igenom flera läkarjournaler från 1600-talet och menade att spontan självförbränning oftast drabbade alkoholiserade, kraftiga, äldre kvinnor som levde ensamma. Detta hemska öde drabbade vanligen dessa olyckliga människor under vinterhalvåret och alltid inomhus. På den tiden betraktades fenomenet som Guds straff mot vissa människor för deras syndiga leverne.

Ett exempel är läkaren Thomas Bartolins anteckningar från 1673. Bartolin undersökte resterna av en uppbrunnen kvinna som lagt sig på ett höloft för att sova. Enligt hennes bekanta hade hon inte intagit någon annan föda de senaste tre åren än sprit! Någon gång under natten hade kvinnan fattat eld och brunnit upp så snabbt att bara hennes fingertoppar fanns kvar. Det märkliga var att varken höet hon låg i eller resten av loftet var skadat av eld.

Skurken Krook brinner upp i Charles Dickens bok "Bleak house"

Tre poliser råkade passera utanför när de hörde upprörda röster innifrån värdshuset. De tog sig strax in och då de fick se resterna av fru Millet arresterade de maken direkt för mord. Alla i trakten visste att Makarna Millet grälade ofta och åklagaren var övertygad om att Jean Millet mördat sin hustru genom att hälla sprit över henne och tända på. Läkaren Le Cat var av en annan åsikt och förklarade att herr Millet måste vara oskyldig. Ingen vanlig brand med alkohol som bränsle kunde bränna sönder en människokropp så snabbt som i det här fallet, menade Le Cat. Millet blev också frikänd, men var helt knäckt av hustruns död, rättegången och uppståndelsen. Resten av sitt liv levde han kroniskt deprimerad på ett sjukhus.

Grevinnan di Bandi
Ett fall som blev väldigt omtalat under 1700-talet är historien om hur grevinnan Cornelia di Bandi slutade sina dagar. Den 62-åriga grevinnan mådde alldeles förträffligt denna sista dag i sitt liv, men blev under kvällen dåsig och gick och lade sig tidigt.
På morgonen så tjänsteflickan skulle väcka grevinnan fick hon inget svar från sovrummet, utan gick in. En och en halv meter från sängen låg en askhög som innehöll grevinnans strumpbeklädda ben och överdelen av hennes huvud. Hela rummet täcktes av en oljig illaluktande fukt som liknades vid smält talg. Man märkte också att vätskan hade spritt sig till närliggande rum, men att ingen del av inredningen var brandskadad.

Grevinnan skiljde sig från de vanliga offren för spontan självförbränning. Hon tillhörde inte underklassen och drack inga stora mängder sprit. Det enda ovanliga som hon ibland gjorde var att badda kroppen med kamfervin om hon kände sig lite krasslig. Det är troligt att hon gjorde just detta innan hon gick och lade sig denna sista dag i sitt liv.

De läkare som utredde grevinnans död trodde först det handlade om ett blixtnedslag, men det fanns inga skador på huset som tydde på det. I den färdiga rapporten skrev man att Cornelia di Bandi hade drabbats av en inre antändning, orsakad av ”de många brännbara ämnen som frambringar livet i mänskliga kroppar”.

Askhögen med resterna av Mary Reeser

Den grundligaste undersökningen av fenomenet gjordes 1951. Då arbetade FBI, brandmyndigheterna och rättsläkare i ett helt år med att få reda på vad som hänt med den 67-åriga Mary Reeser från St Petersburg, Florida. Reesers hyresvärdinna fru Carpenter vaknade en morgon och kände röklukt, men kunde inte hitta någon brand någonstans. Lite senare på dagen skulle fru Carpenter  lämna ett telegram till Mary Reeser, men fann att handtaget på dörren till Reesers lägenhet var glödhet. Två målare bröt upp dörren och fann en meterbred hög med aska på golvet. Askhögen innehöll rester av Ressers skelett och den stol hon tydligen suttit på kvällen innan. Myndigheterna kom inte fram till någon lösning till vad som hänt, men kunde konstatera att en eld på runt 1200 grader måste ha förtärt Mary Reeser.

Mysteriets lösning?
Är det säkert att spontan självförbränning är ett oförklarat mysterium? Det är faktiskt så att människokroppen brinner lätt. Våra tarmgaser kan vara brandfarliga, statisk elektricitet i huden kan ibland bilda antändande gnistor och kroppens olika oljor och fetter är utmärkt bränsle.

Det man inte riktigt vet är hur mycket som krävs för att starta en sån här brand. När en människokropp väl tagit fyr kan den sedan brinna upp ganska fort, men det behövs någon sorts värme utifrån för att starta den. Många människor har dött då de rökt i sängen och sedan råkat antända sig själva eller sängkläderna när de somnat. Det finns också människor som startat bränder när de kommit i kontakt med trasiga elledningar. Sanningen är den att vi inte kan vara säkra på vad som ligger bakom fenomenet spontan självförbränning. Då en kraftig eld utbryter är det också många bevis som går upp i rök.