Atlantis

Bermudatriangeln

Nazca-fälten

Stonehenge

Påskön

ATLANTIS

Det har funnits många sagoöar i människans legender och myter. Några har varit mindre i storlek, som det brittiska kungadömet Lyonesse som sjönk utanför Land´s End i England. Ibland har det handlat om ofantliga kontinenter som Lemuria och Mu. Ett sådant sagoland är mer berömt än alla andra, och så omtalat att många tror att det faktiskt funnits, Atlantis.

Atlantis enligt Platon
Filosofen Platon (ca 417-347 f Kr) formade mycket av Atlantismyten i två av sina skriftliga verk; ”Timaios” och ”Kritias”. Han beräknade att öns storlek var ungefär som Mindre Asien och Libyen tillsammans, och att den låg någonstans bortom Herakles stoder, vilka var placerade på var sin sida om Gibraltar sund. Atlantis befolkning var en ovanlig sort. De hade alla gudablod i ådrorna eftersom de var ättlingar till havsguden Poseidon och en människokvinna. Atlantiderna var vackra, högresta och intelligenta. De gjorde sin ö till ett paradis på jorden och blev ett föredöme för jordens andra folk. Några av djuren på Atlantis var till exempel elefanter och storvuxna tjurar, som dyrkades i kulter. Myllan var rödaktig och bördig.

För att hylla sin anfader byggde atlantiderna en jättelik guldstaty av Poseidon sittande i en vagn dragen av bevingade hästar. Runt detta monument samlades de bestämmande organen i staten för att diskutera filosofi och problem, och för att stifta lagar. Ut från den kulle statyn placerats på löpte en 9 kilometer lång kanal ut i havet. Hela ön var avdelad i sektioner av tre ringar av vatten, vilka försåg planteringarna med sådant liv att två skördar per år var möjliga.

Trots denna idyll var det något som så småningom gick fel. Allteftersom åren gick fick de nyare generationerna atlantider allt tunnare gudablod i ådrorna.Kort sagt blev de alltmer lika resten av mänskligheten, det vill säga själviska, omoraliska och våldsamma. Runt 640-559 f Kr började staten Atlantis kriga med sina grannar i Europa och Asien. Naturligtvis var det grekerna och särskilt atenarna (eftersom Platon var en av dem) som bjöd det största och ädlaste motståndet. Då kriget trappades upp trädde gudinnan Athena in på grekernas sida och hemsökte paradisön med våldsamma jordbävningar och flodvågor. Kontinenten rämnade itu och slukades av havet. Av den storslagna nationen fanns intet spår kvar.

Vad menade Platon?
Platons historia om Atlantis kan alltså se ut att vara en historiskt krönika över en riktig antik nation. Det är i slutet då atlantiderna straffas av gudarna som läsaren börjar undra om det trots allt bara är en saga. Platon tycks ha velat visa hur även det mest perfekta idealsamhälle kan rasa ihop då högmodet träder in och mänsklighet försvinner. Han hade ju rätt också. Titta på Rom, till exempel, som trodde att ingen kunde vara mäktigare. Sedan föll staten Rom efter interna konflikter och anfall från enklare folkslag från resten av Europa.

Platon kallas allmänt för Atlantis andlige fader, men han är inte ensam om äran. Grundhistorien hade han stulit från sin släkting Kritias (d 403 f Kr), som var politiker och författare i Aten. Denne hade i sin tur hört historien av sin farfar, som fått den till livs av sin far. Kritias farfarsfar mötte i sin ungdom filosofen Solon, som återgav berättelser han hört av egyptiska präster i Sais. Ursprunget till atlantismyten vindlar sig alltså långt bort i forntiden.

Idag bråkas det om vad Platon egentligen menade med sin Atlantis-historia. Trodde han att det faktiskt hade funnits en kontinent som sjönk eller handlar det bara om en sedelärande saga? Den frågan är inte särskilt viktig längre. Atlantismyten har länge levt sitt liv långt bortom Platons idéer, även om de fortfarande utgör grunden i vår bild av Atlantis. Men en massa författare och tänkare har byggt vidare på Platons historia, eller gjort sina egna versioner.

Rudbeck pekar ut Atlantis plats på världskartan

Atlantis i Sverige
En av de tidigaste att använda Atlantis-myten för sina egna syften var den svenske akademikern och fantasifulle fornforskaren Olof Rudbeck (1630-1702). För att bättra på Sveriges rykte i världen under 30-åriga kriget förde Rudbeck fram idén att Svea rike i själva verket var resterna av Atlantis och därmed hela den moderna civilisationens vagga. Bland annat menade han att göternas tungomål löpte ut i tre språkstammar som bildade grunden för alla världens språk. Rudbeck behövde tre tjocka volymer på sig för att brodera ut alla sina påståenden i det verk som kom att få namnet ”Atlantican”. Egentligen tycks Rudbecks Atlantis ha mer gemensamt med det mytologiska sagolandet Hyperborea (som sades ligga i norr) än Platons kontinent.

En populär bok
Den som i modern tid gjort mest för att brodera ut Atlantismyten som sanning är troligen den amerikanske författaren, politikern, forskaren, med mera, Ignatus Donelly (1831-1901), som i sin bok ”Atlantis: The Antediluvian World” (1882) presenterade en mängd idéer som än idag är populära. Genom stor påhittighet och outtröttlig efterforskning knöt Donelly västvärldens civilisationer till Atlantis, som här förklarades vara en jätteö i Atlanten. Väljer man att tro på Donelly kan flera historiska gåtor och märkliga sammanträffanden förklaras med Atlantis som en röd tråd. Men det finns absolut inga bevis för hans teorier. De förblir intressanta teorier man bör ta med en nypa salt. Bokens roll i Atlantis-mytologin är ändå stor och ”Atlantis: The Antediluvian World” har förblivit en bestseller till denna dag.

Mystiska idéer
Den ryska spiritisten Madame Helena Blavatskij (1831-1945) hade sina egna påståenden om hur Atlantis satt spår i vår historia. Hon menade att mänskligheten utvecklats, fysiskt men framför allt andligen, genom sju olika raser. Atlantiderna, den fjärde rasen, skulle ha varit den mest förfinade och utvecklats ur de aplika, tvåkönade, enögda och flerarmade lemurierna. Vi människor var i vår tur den femte rasen och ättlingar till atlantiderna.

Jakt på bevis
Men framför allt har en lång rad forskare och författare försökt bevisa att Atlantis har funnits genom arkeologiska fynd. Och listan på på platser som skulle kunna ha varit Atlantis är lång. Upptäckten av Nordamerika drog i gång en diskussion om huruvida denna kontinent kunde vara sagoön.  Idén drevs framför allt av den brittiske författaren John Swan, som 1644 skrev ”…detta tror jag man kan antaga, att Amerika var någon tid del av det härliga land vilket Platon benämnde den Atlantiska ön”. Swan hade en märkligt modern teori, som gick ut på att en del av kontinenten upplevt en kraftig översvämning och att detta gett upphov till myten om en sjunken ö.

Afrika, eller rättare sagt olika delar av det, har också varit på tapeten upprepade gånger. Äventyraren Felix Berlioux hävdade 1874 att han funnit spår efter Atlantis i Marocko. Samma år marscherade greven och arkeologen Byron Kuhn de Prorok in i Sahara, med förhoppningen om att finna den sjunkna ön där (äventyrsfilmen ”Siren of Atlantis” från 1949 handlar om just detta). Den tyske geologen Paul Borchardt var övertygad om att han 1929 hittade Atlantis i ett tunisiskt träsk.

På 1940-talet försökte den excentriske brittiske författaren Williams Comyns Beumont övertyga omvärlden om att brittiska öarna var spillror efter Atlantis. Resten av kontinenten hade försvunnit då den träffats av en komet. Det här kan tyckas fantasifullt, men Beumont hade ännu märkligare idéer, som t ex att Jesus kom från Wales!

Edgar Cayce, som gjorde en märklig förutsägning

Spår på havsbottnen
1968 hittades det många trodde var rester av Atlantis utanför ön Bimini i Bahamas. Det fynd som gjordes under vattnet var en till synes konstruerad väg på 305 meter. Geologer undersökte platsen och kunde snart konstatera att det handlade om en naturlig form i berggrunden. Men 30 år tidigare hade amerikanen Edgar Cayce (1877-1945) förutspått att delar av Atlantis skulle dyka upp nära Bahamas. Cayce menade nämligen att han var synsk och förekom ofta i tidningarna, där han och berättade om hur framtiden skulle bli. Många som trodde på Cayce menade att fyndet vid Bahamas var beviset för att Atlantis funnits, och många tror det än idag.

Tjurfäktningsbild från Knossos på Kreta

Ett mindre Atlantis
Andra förslag på nutida delar av Atlantis är Spanien, Spetsbergen, Puerto Rico-platån och delar av Asien. Men i denna röra av storslagna teorier finns det några försök att hitta ett ursprung till Atlantismyten i en enklare form. Kreta är ett sådant exempel. 1909 lanserade tidningen The Times teorin att ön var inspirationen till Platons sagoö. På Kreta fanns, liksom på Atlantis, en kult som dyrkade tjurar och en högt utvecklad civilisation i form av den minoiska kulturen. Man talade framför allt om att Kreta ödelagts av en flodvåg framkallad av ett vulkanutbrott 1450 f Kr.

Det som idag finns kvar av ön Santorini

På senare år har många försökt bevisa att den grekiska ön Thera är ursprunget till Atlantismyten. Denna ö drabbades 1450 f. Kr. av ett så kraftigt vulkanutbrott att den rämnade i mitten och splittrades upp i en mängd småöar. Den mest kända av dessa är ön Santorini. Även här fanns den minoiska civilisationen och den röda jord som Platon skrev om.