 |
| Platser | Personer |
 |
||
|
||
 |
||
HOPPANDE JACK
Den skumrask-stad som 1800-talets London var tycktes dölja alla möjliga mysterier och ruskigheter. Här fanns hemliga drog-butiker, smugglare gjorde sina affärer vid Themsens kajer och prostituerade mördades av den mystiske "Jack uppskäraren". Men inget var märkligare än den figur som blev känd under namnet Spring-Heeled Jack "Fjäderfots-Jack". Sitt namn fick figuren efter sin förmåga att göra omänskligt höga hopp över både murar och hustak. Det här fick folk att tro att han hade stålfjädrar under fötterna. I övrigt påminde Jack i utseende och uppträdande mest om djävulen själv. Första framträdandet När Fjäderfots-Jack först visade sig är osäkert. Vissa tidningskällor talar om en hoppande övermänniska som dykt upp så tidigt som1817. Men det var egentligen inte förrän på 1830-talet som Jack blev riktigt känd. Den 9 januari 1838 läste Londons borgmästare sir John Cowan upp ett brev om "Fjäderfots-Jack" vid ett möte med pressen. Brevet var skriven av en anonym person och rörde "den hoppade fasa som under en längre tid plågat London". Brevskrivaren menade att Jack egentligen var en känd person i samhället som slagit vad om att han kunde skrämma ihjäl 30 människor. Efter borgmästarens framträdande översvämmades statshuset av brev från människor som alla sade sig ha mött "Fjäderfots-Jack". Tidningsrubriker Jack beskrevs som en storvuxen svartklädd karl med höga kragstövlar och stålhjälm på huvudet. Hans förmåga att göra omöjligt höga hopp var omtalad, men breven talade också om att han hade eldsprutande andedräkt. På vissa ställen i London hade Jacks äventyr pågått så länge att han nästan blivit en figur med krafter som påminde om landsbygdens naturväsen. Han kunde slå folk med hemska sjukdomar, försätta dem i djup sömn och dök ibland upp i form av en mjölkfärgad tjur, en vit björn och en enorm babian. Mammor bannade sina barn med "om du inte är snäll nu så kommer Fjäderfots-Jack och tar dig". Eldig andedräkt Nu var tidningarna mer på hugget och tryckte gärna folks berättelser om deras möten med Fjäderfots-Jack. Vissa var otäckare än andra. Onsdagen den 18 februari 1838 var 18-åriga Lucy Scales och hennes syster på väg hem efter ett besök hos sin bror. När flickorna passerade Green Dragon Alley blev Lucy, som gick några steg före, plötsligt överfallen av en svartklädd figur som kom farande ur en mörk gränd. Gestalten drog henne tätt intill sig och blåste ut ett moln av rök och gnistor i Lucys ansikte, varefter han försvann med vidunderliga hopp in i natten. Lucy svimmade av och fördes till sjukhus. Överfall i mörker
Mannen utanför slog upp den svarta kappa han varit gömd i och avslöjade ett fasaväckande ansikte med utåtstående kolglödande ögon. På huvudet bar han en stålblank hjälm och tycktes vara klädd i en åtsittande dräkt som påminde om en vit oljeduk. Innan Jane hann fly tillbaka in i huset slog inkräktaren armen om hennes hals och började andas blåa lågor i hennes ansikte, och klösa henne med kalla kloliknande fingrar. Den ljudliga striden tillkallade snart en mindre samling människor, bland dem Janes far och syster. Jack tvingades ge sig av in i mörkret jättesprång. En ledtråd? En vecka senare försökte sig Jack på en liknande attack, men den här gången var offret på sin vakt och en uppretad folkmassa drev iväg honom. Ett vittne påstod att han under Jacks svarta kappa sett ett bröstharnesk prytt med ett utsnirklat "W".
De våldsamma överfallen fortsatte. Offren var, liksom i fallen med Lucy och Jane, alltid unga, vackra kvinnor. Artiklarna om Jacks framfart blev allt mer dramatiskt berättade. Snart var"Fjäderfots-Jack" så känd och populär att man skrev skräckartade pjäser om honom. Inte mindre än fyra "Penny dreadfuls", dåtidens kiosk-skräcktidningar, behandlade hans blodisande äventyr. En av dem, "Spring-Heeled Jack; A Mystery of Mysteries", gjorde honom till och med till en sorts hjälte som slog ned på gravplundrare och andra kriminella. Utanför London 1843 hade historierna om "Fjäderfots-Jack" spritt sig till landsbygden utanför London. Både i Northhamptonshire och i Hampshire beskrev man honom som "en sannfärdig avbild av djävulen, försedd med horn och glödande blick". I East Anglia överföll Jack postdiligenserna och orsakade försenade leveranser då kuskarna undvek vägar där Jack sades hoppa omkring. Tragedi i slummen 1845 hamnade Jack på tidningarnas förstasidor igen, då polisen kallades till Jacob's Island, ett slumträsk i östra London med hög kriminalitet och många sjukdomar. Det är där figuren Fagin håller till i Charles Dickens roman "Oliver Twist". Polisernas uppdrag var att dragga efter den trettonåriga prostituerade Maria Davis spröda kropp. Hon hade fallit ner i det stinkande dyhål som kallades Folly Ditch. Enligt polisläkaren hade Maria drunknat, troligen i en olyckshändelse. Men ett stort antal vittnen menade att Jack hade slungat ner henne i det smutsiga vattnet.
1877 fick en militärförläggningen i London besök av Jack. Under hela mars överfölls vakterna av en varelse som kom skuttande ur skuggorna och slog dem i ansiktet med en hand kall som ett lik. En gång blev inkräktaren beskjuten utan resultat, och genast gick pratet om att Jack var osårbar. I själva verket hade vaktposten avfyrat lösa skott. Adjö till Jack? Sista gången Fjäderfots-Jack lät höra talas om sig var så sent som den 25 december 1904, då "News of the World" berättade att Jack setts av en stor folkmassa, när han tog sig fram över en gata med språng över sju meter höga. Till slut tog han ett gigantiskt hopp över hustaken och försvann för gott tycks det. Bakom rubrikerna Verkligheten bakom historien visade sig vara en helt annan. Flera tidningar hade under en längre tid skrivit om två skilda nyheter; ett hus på gatan som det sades spöka i, och en religiös sinnessjuk man på densamma som brukade hoppa mellan hustaken och skrika att hans fru var djävulen. De ihop-blandade historierna tycks ha gått från mun till mun och blivit allt mer fantastiska. Vem var Jack? Ideerna om vem Fjäderfots-Jack egentligen var har blivit många under årens lopp. Under 1800-talet föreslog några att det rörde sig om en galen cirkusakrobat, en uppfinnare med storhetsvansinne eller till och med en utklädd känguru. För några var Jack djävulen själv - varken mer eller mindre - för andra ett spöke av något slag. På senare tid har också teorierna om rymdvarelser och väsen från andra dimensioner dykt upp. Vad man med all säkerhet kan säga är att Jack vid flera tillfällen gestaltas av olika människor med ett sjukt sinne för skämt. Utklädda skämtare I London-stadsdelarna Ealing och Hanwell greps en person som utpekats som Fjäderfots-Jack. Personen visade sig vara en vig slaktare som tyckte om att klä ut sig. I Chestshire skrämdes flera unga damer från fina släkter från vettet av en skräckinjagande figur som sprang igenom deras hus. Denna "Jack" avslöjades sedan som en manlig skolkamrat till flickorna. Han hade deltagit i en tävling som gick ut på att bäst kunna föreställa Fjäderfots-Jack. Grym markis
Den 17-åriga tjänsteflickan Polly Adams var en skönhet av det slag som tycktes vara Jacks favoritoffer. I november 1837 blev hon överfallen av en man med utstående ögon när hon var på väg hem från marknaden. Hon lyckades slå sig fri från våldtäktsförsöket, men blev sedan nedslagen i ett misslyckat försök att tysta henne. Polly hade nämligen känt igen den som anfallit henne som en "adelsman". 1842 gifte sig Beresford och vände sig helt från sitt tidigare hemska liv. 1859 omkom han i en ridolycka.
Man har i flera år försökt förklara det två saker "Fjäderfots-Jack" var mest känd för: de jättelika sprången och hans flammande andedräkt. Vad det gäller flammorna i munnen finns det ett trick som tycktes vara rätt vanligt bland trollkonstnärer under 1800-talet. Sven Lindes klassiska trollerihandbok "Sibyllans hemligheter" berättar hur man kunde spruta eld och gnistor från munnen. En bomullskula beströdd med videkol stoppas i en liten klump linväv, tillsammans med en glödande bit kol. Det lilla byltet placeras mellan tänderna och då man utandas far gnistor och rök ut ur munnen. Linde berättar dock "att man måste akta sig för att draga åt sig andan, utan endast andas genom näsan".
Jacks jättehopp är ännu ett olöst mysterium, liksom den långa tidsperiod han sågs. Om Jack var en och samma människa under de 70 år tidningarna skrev om figuren måste han ha varit urgammal! I den enda film som gjorts om figuren, "The Curse of the Wraydons" från 1946, är Fjäderfots-Jack hjälten och slåss mot sin farbror som leder en grupp spioner. Bilden till höger är en scen ur filmen Curse of the Wraydons, där Jack (liggande ned) är en hjältemodig uppfinnare. |
||||||||||||||||||||||||
| « Tillbaka |
