Bemannade rymdskepp

Det är USA och Sovjetunionen (nuvarande Ryssland) som började utforska rymden med bemannade rymdskepp. I Ryssland kallades rymdfararna för kosmonauter, i USA för astronauter.

Rysk kosmonaut		Amerikansk astronaut

Den första människan i rymden

Den 12 april 1961 tog människan äntligen klivet ut i rymden. Det var den ryske flygmajoren Jurij Gagarin som fick den äran. Det låg förstås åratal med mödosamt arbete bakom.

Sovjetunionen och USA tävlade hela tiden om att erövra rymden. Att skicka ut en människa utanför jordens atmosfär (och plocka hem honom) stod förstås högt upp på önskelistan.

Sovjetunionen blev först färdiga med ett fungerande rymdskepp, rymdkapseln Vostok.

Vostok var inte mycket större än en buss ställd på ända och utrymmet i kapseln var mycket litet. Principen för att få ut Gagarin i rymden var densamma som med rymdsonderna, man satte kapseln längst upp på en rejäl raket.

Om du håller muspekaren över kapseln här nedanför ser du hur man satt i den!

Raketen bestod av flera steg av motorer och bränslekammare.

Efterhand som raketen flög högre och högre upp brändes bränslet upp och första kammaren längst ner på raketen kastades, sedan nästa och nästa.

Till slut var Vostok uppe i rymden och raketen helt förbrukad. Gagarin åkte ett varv runt jordklotet och höll hela tiden radiokontakt med vetenskapsmän i Sovjet.

Ombord på Vostok fanns bromsraketer som stannade upp kapseln i sitt lopp runt Jorden, och tvingade ner den i atmosfären. Gagarin landade helskinnad något dygn senare och blev hyllad som nationalhjälte i sitt hemland.

Amerika följer efter

Tre veckor senare hade amerikanarna sin rymdkapsel klar.

Alan B. Shephard gjorde en kortare resa i kapseln Freedom 7. Han var uppe och vände i rymden på en tur på 15 minuter. Den amerikanske rymdstyrelsen NASA låg bakom all rymdforskning i USA och hade utvecklat samma teknik som ryssarna för att få upp sina gubbar i rymden. USA:s raketmodell kallades Mercury och var gjord av enorma torn av metall.

Det var naturligtvis inte helt ofarligt att sätta en bemannad kapsel högst upp på en jätteraket full med explosivt bränsle. De första Mercury-uppskjutningarna gjordes med schimpanser.

1962 gjorde astronauten John Glenn om Gagarins bedrift och cirklade runt Jorden inte mindre än tre gånger i kapseln Friendship 7. Det gick undan uppe i rymden. Resan tog inte mer än fem timmar.

Rymdpromenader

Rymdkapplöpningen fortsatte mellan Sovjet och USA. Flera nya kapslar utvecklades. Ryssarna byggde Voskhod 2 för en mycket speciell uppgift, den första rymdpromenaden.

1965 klev kosmonauten Aleksej Leonov ut i rymden utanför kapseln och guppade runt i tyngdlösheten i 12 minuter, innan han återvände till sin hytt igen.

Under hela ”promenaden” var han fastbunden med en fem meter lång säkerhetslina. Om han inte haft den skulle han ha svävat ut i rymden och försvunnit! Samma år men något senare gjorde besättningen på den amerikanska kapseln Gemini 4 också en rymdpromenad.

Att landa på månen

Alla dessa fantastiska bedrifter var ändå bara en uppvärmning för det stora målet, att landa på månen. Efter att ha halkat efter under hela rymdkapplöpningen var det till slut amerikanerna som lyckades med detta.

Den serie tester som utvecklade rymdfarkosterna som tog människan till månen kallades Apollo-programmet. Det var nära att sluta i katastrof då en grupp astronauter omkom. En brand bröt ut i kapseln innan den hunnit starta, och det tog för lång tid att öppna kapselns lucka för att hinna rädda deras liv.

NASA beslöt ändå att fortsätta med Apollo-programmet. Alla uppskjutningar skedde från Cape Kennedy i Florida. Flera testflygningar ledde så småningom fram till uppskjutningen av Apollo 11 som skulle föra de tre astronauterna Niel Armstrong, Buzz Aldrin och Collins mot månen.

För att de skulle kunna återvända till Jorden skedde landningen på följande sätt:

Collins stannade i en kapsel som cirklade runt månen ute i rymden. Armstrong och Aldrin gav sig ner till månens yta i en särskild landare som kopplades loss från kapseln. Den 21 juli 1969 tog Apollo-landaren mark på månytan, och Niel Armstrong blev den första människan att sätta sin fot på en annan himlakropp än Jorden.

Hela händelsen sändes ut i alla världens TV-apparater, och man kunde höra Armstrongs nu historiska ord när han klev av sista pinnen från landarens stege: ”Ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten.”

Människans första steg på månen. Källa: NASA

Armstrong och Aldrin tog en mängd bilder och prover från månen, innan de återvände till landaren. Kraftiga startraketer på landarens undersida sköt upp dem från månens yta, så att de kunde gå samman med kapseln uppe i rymden. Det krävdes förstås en fantastisk planering för att allt skulle klaffa.

Själva landningen på Jorden skedde genom att låta kapseln falla ned i havet. När Apollo-kapseln trädde in i atmosfären igen hade den en hastighet av 39 000 km/tim. För att astronauterna inte skulle bli fullkomligt mosade vid nedslaget vecklades stora fallskärmar ut för att bromsa farten.

Aldrin fotograferad av Niel Armstrong under den första månresan.
Källa: NASA

Apolloprogrammet fortsatte att sätta astronauter på månen ända till 1972. Under de senare resorna hade astronauterna flera nya hjälpmedel, framför allt en liten månbil. Med den kunde de ta sig runt fortare än till fots, och alltså se mer av månen.

Kan man bo i rymden?

Nästa stora experiment gick ut på att låta människor vistas en längre period i rymden. Det här ledde fram till att ryssarna utvecklade och skickade upp Saljut, den första rymdstationen, 1971.

1973 skickade amerikanerna upp Skylab som du ser här till vänster. Skylab cirklade runt vår planet till 1979, då den övergavs och störtade till jorden.

Idén med rymdstationerna var att se hur människokroppen påverkades under längre tider i rymden.

Man utförde också olika experiment genom att tillverka material som metall och glas, för att se om det blev någon skillnad jämfört med samma material på Jorden.

1986 skickade ryssarna upp rymdstationen Mir som användes både länge och flitigt.

Här till höger ser du Mir.

Just nu växer en enorm rymdstation upp, ISS, som är resultatet av ett samarbete mellan flera nationer, Sverige bland annat.

Sveriges första astronaut

Christer Fuglesang är Sveriges förste astronaut. Den 10 december 2006 blev han den förste svensken i rymden då han med en grupp andra astronauter startade med rymdfärjan Discovery från Cape Canaveral i Florida. Färjan dockade med rymdstationen ISS, för att bland annat arbeta med påbyggnader på rymdstationen. Fuglesng gjorde tre rymdpromenader innan det blev dags för hemresa. 22 december landade Discovery igen i Florida.

Men Christer Fuglesangs väg mot rymden har varit lång. 1992 blev han uttagen av ESA (European Space Agency) till att tränas som en av Europas astronauter. 1993 blev han en av två europeeiska astronauter som blev tränade i Stjärnstaden utanför Moskva. 1996 fick han sitt första kosmonautuppdrag i rymdkapseln Sojuz, som han kopplade loss från ryska rymdstationen Mir och landade.

Fuglesang är också civilingenjör och docent i partikelfysik.

Rymdfärjan

Tidigare kunde ju raketerna och kapslarna som skickade ut astronauter och kosmonauter i rymden bara användas en gång.

Det gjorde förstås att det blev väldigt dyrt. Lösningen var att konstruera ett rymdskepp som kunde landa som ett flygplan och sedan skjutas upp igen på något annat rymd-uppdrag.

Rymdfärjan fungerar på det här viset. Den behöver fortfarande hjälp från ett par rejäla raketer för att övervinna Jordens dragningskraft och komma upp i rymden.

Väl där uppe kan rymdfärjan gå i omloppsbana och användas på samma sätt som rymdstationerna, man utför alltså olika experiment i dem. Den kan också användas till att placera ut rymdsonder och satelliter. Lastrummet är stort nog att rymma en liten buss. En mekanisk griparm kan lyfta saker ur lastrummet och placera ut dem i rymden. Inuti själva färjan får det plats åtta besättningsmän.

Den första rymdfärjan sköts upp 1981.
Det har funnits fyra olika rymdfärjor: Columbia, Challenger, Discovery och Atlantis.

1986 exploderade rymdfärjan Challenger när den höll på att lyfta. 2003 hände samma sak med rymdfärjan Columbia då den var på väg in i jordens atmosfär. I bägge olyckorna omkom alla sju i besättningen. Challenger exploderade på grund av ett fel på ena bränsletanken. I Columbias fall hade det blivit ett hål på vingen, där hetta under inträdet i atmosfären orsakade explosionen.

Annars har rymdfärjorna visat sig vara en smart lösning på ett dyrt och farligt problem.