Ett enhörningsskelett byggt av ben från utdöda däggdjur och presenterat år 1749

Enhörningen och naturvetarna
En av de första att beskriva enhörningen var greken Ktesias som omkring 400 f Kr levde i landet Persien. Där skrev han ner flera historier som berättade om konstiga åsneliknande djur i Indien. Enligt honom var djurets kropp vit, medan huvudet var rött och ögonen mörkblå. I dess panna satt en 15 cm långt horn, som var färgat vitt längst ner, svart i mitten och klarrött vid spetsen. Ktesias berättar vidare att denna ”monokeros” (=”enhörning” på grekiska) varken fruktade andra djur eller jägare och kunde bita, sparka eller stånga ihjäl sin motståndare oavsett vem denne var. Monokeros jagades för sitt horns skull som sades ha magiska och läkande egenskaper.
Redan vid denna första beskrivning är legenden om enhörningen nästan färdigsnickrad. Senare naturvetare lägger till extra detaljer eller ändrar på dess utséende. Den berömde grekiske naturvetaren Aristoteles (384-322 f Kr) berättar kort om Indiens enhörning i ett av sina verk, och romaren Plinus den äldre (23-79 e Kr) skriver: ”I Indien jagar man ytterligare ett vilddjur; enhörningen, som i kroppen liknar en häst och har hjorthuvud, elefantfötter och svans som en galt.” År 370 e Kr kom den grekiska naturhistoriska skriften Physiologus som berättar: ”Enhörningen är ett litet djur och han liknar en liten bock. Han är mycket mild och lugn, men då han mitt på huvudet har ett kraftigt horn, som är mycket långt och uppåtriktat, så kämpar han därmed mot djuren och fruktar icke någonting.”

En vildman rider på en enhörning. Bilden är hämtad från ett gammalt spelkort till spelet "Vogel-Unter"

Man trodde alltså att enhörningen levde i varmare länder och var en enstöring med rysligt humör och fruktansvärd styrka. Enhörningens värsta fiende var lejonet, en annan mycket gammal symbol för styrka och makt. Lejonet kunde omöjligen vinna över enhörningen i en närkamp. Det sades däremot vara bättre på att hålla huvudet kallt under striden och därmed kunna lura sin fiende in i nederlaget. Lejonet sades ställa sig framför ett träd och reta enhörningen att rusa mot det med sänkt horn. I sista sekund hoppade lejonet undan, så att enhörningen istället körde hornet rakt genom trädets stam och fastnade. Sedan kunde lejonet lätt döda sin motståndare.

En beskrivning av enhörningens styrka berättar att den lätt kunde spetsa tre vuxna elefanter på sitt horn och bära iväg med dem. Tyvärr kunde den aldrig skaka loss elefanterna efteråt och dog sedan av stanken från de ruttnande kropparna. Enhörningen sades vara så ilsken att den var ett hot mot sina egna honor. Men det var ingen vrede som höll i sig. Vid andra tillfällen kunde den vandra fridfullt bland andra djur utan att alls skada dem.

	Kinesisk enhörning

Den kinesiska enhörningen, ky-lin eller ch´i-lin, skiljde sig rätt mycket från den vi berättat om här. Den var ett hjortliknande djur med fjälligt skinn, oxsvans och ett skinnklätt horn i pannan. Ky-lin förde med sig lycka och stillhet överallt den drog fram. Den sades vara gudinnan Kuan-yins heliga djur och symboliserade fruktbarhet. Ky-lin förknippade särskilt med den lycka som många barn och en stor familj skänker.