Vissa stora asteroider har ganska stor gravitation. Här är asteroiden Ida, med sin egen lilla måne Dactyl.

Asteroider och meteoriter

Asteroider är enorma stenblock som svävar omkring i rymden, ofta i någon sorts omloppsbana. De är inte tillräckligt stora för att ha en dragningskraft som pressar samman dem i klot, som vår måne till exempel. De är dock stora nog för att göra ordentlig skada om de kraschade ner på jorden.

Den största asteroiden vi känner till, Ceres, är ungefär tusen kilometer i diameter.

Asteroidbälte

Mellan Mars och Jupiter finns ett utrymme i rymden där det egentligen borde finnas en planet. Istället finns det ett stort bälte asteroider som ligger i omloppsbana runt solen. Först trodde astronomerna att de var resterna av en planet som förintats.

Numera tror man att de snarare är byggklossarna till en planet som aldrig blev till. Det verkar som om planeterna och månarna skapats av stenbitar som brakat in i varandra och klumpats samman till stora klot.

Varför blev asteroidbältet aldrig någon planet, då? Jo, Jupiters dragningskraft är så stor att den troligen har hindrat stenarna i bältet att dra ihop sig. Däremot ligger de bundna i en ring mellan Jupiters dragningskraft och solen.

Se upp för asteroider som färdas!

Vad gör vi om det här händer? Man tror att det var en asteroid-smäll som utplånade dinosaurierna.

Vissa asteroider ligger inte lika stilla utan vandrar genom rymden. De dras till stjärnors gravitation, och om stjärnan är en sol med planeter kan det betyda att någon av himlakropparna kan få ovälkommet besök!

Det skulle bli en total katastrof om Jorden träffades av en asteroid. Kraften vid en sådan smäll skulle inte bara krossa allt liv på ett område tio gånger större än själva asteroiden, vår planet skulle troligen knuffas ur sin bana runt solen. Klimatet skulle ändras och kanske utplåna allt liv.

Astronomerna spanar ständigt ut i rymden för att upptäcka vandrande asteroider som kan ställa till det för oss. Än så länge har vi klarat oss, men frågan är vad vi egentligen skulle göra om en kollision var oundviklig. Det finns många idéer om att ändra asteroidens bana, så den fortsätter förbi Jorden, men riktigt hur det skulle gå till vet vi inte än.

Man kan också fråga sig varför vi ännu inte blivit träffade. Vi har nog Jupiter att tacka för det. Jätteplanetens dragningskraft sliter åt sig nästan allt som kommer in i vårt solsystem.

Bälte av is

Strax bortom planeten Neptunus ligger Kuiper-bältet. Det liknar det stora asteroidbältet, men har färre asteroider. Föremålen i Kuiper-bältet består troligen mest av is. Astronomerna har funderat på om miniplaneten Pluto är en rymling från Kuiper-bältet.

Stjärnfall

Meteorer eller stjärnfall, som de ofta kallas, är mindre föremål från rymden som faller in i vår atmosfär och brinner upp. Det är mest sten eller järnklumpar, men kan också vara delar från gamla satelliter och rymdstationer, eller isblock.

På en stjärnklar himmel kan man se dem som små tomtebloss. De gnistrar oftast bara till i några sekunder innan de löses upp. Det finns miljoner meteorer som snurrar kring solen och många av dem hänger ihop i stora svärmar.

Ett meteorregn över Niagarafallen i början av 1900-talet.

De är lite av rymdens egna sandstormar. Ibland kommer ett helt gäng av dem och träffar Jordens atmosfär. Då blir det ett märkligt fyrverkeri på himlen. Många meteorskurar kommer tillbaka år efter år. En sådan skur kallas Persiderna och dyker upp runt den 12 augusti. Enligt gammal folktro ska man önska sig något då man ser ett stjärnfall, men håll tyst om det –annars slår din önskan inte in.

Meteorer på Jorden!

Vissa meteorer rör sig horisontellt över himlen, och kallas bolider.

Ibland brinner inte meteorer upp, utan slår faktiskt ner på Jorden. De kallas då meteoriter. De flesta är så små att man knappast märker av dem när de dimper i backen. Andra är så stora att de lämnar enorma hål i marken efter sig.

Som exempel på detta finns Barringer-kratern i Arizona, USA, som är märket efter en meteorit som slog ner för ungefär 25 000 år sedan. Kratern är en kilometer i diameter och 200 meter djup.

I Sverige finns sjöar som tros vara gamla meteoritkratrar. Exempel på detta är Siljansringen i Dalarna och sjön Mien i Småland.

Den största meteorit man hittat väger omkring 60 ton och ligger kvar där den slog ner, i Namibia, Afrika. 1976 slog det ner en tvåtons-meteorit i Kina, och 1908 utplånades ett stort barrskogsområde i Tunguska, Sibirien, av något störtande föremål från rymden.