Borley prästgård

Bruna damen

Skrikande skallar

Borgvattnets prästgård

BORGVATTNETS PRÄSTGÅRD

Sveriges mest kända spökhus är antagligen prästgården i Borgvattnet. Det har skrivits mängder av tidningsartiklar om händelserna i byggnaden och massor av människor har besökt platsen. Man kan, om man vågar, övernatta där och få ett äkta spökdiplom för besväret.

Borgvattnets prästgård stod färdigbyggd 1876 och jämfört med andra hemsökta hus är stället inte särskilt gammalt. Det påstås att spökerierna började redan under 1800-talet, då den första prästen flyttade in, men riktigt omtalad blev platsen inte förrän 1927. Präst i Borgvattnet var då komminister Nils Hedlund, son till den tidigare prästen på orten. I ett brev till sin kollega Erik Lindgren berättade Hedlund att han upplevt en hel rad händelser i prästgården som han tyckte var oförklarliga. Flera gånger blev han övertygad om att han hörde fotsteg alldeles bredvid sig fast han visste att han var ensam i rummet. Vid ett tillfälle tycktes några lakan som hängde på tork flyga av linan som om någon drog i dem.

1930 efterträddes Nils Hedlund av Rolf Tängdén, som snart började uppleva underligheter i huset. Han berättade en gång för sin kantor om hur en dam klädd i grått plötsligt hade dykt upp i stora salen, där han satt och läste. Damen hade ljudlöst försvunnit in på expeditionen med långsamma steg, men då Tängdén följde efter fanns ingen i rummet. Därefter började Tängdén höra samma ljudfenomén som sin företrädare, med fotsteg och klapper längs golvet. Nils Hedlund valde att inte avslöja sina egna upplevelser för efterträdaren Tängdén, och därför betraktades de bägga prästernas lika upplevelser som ett bevis för att det verkligen spökade i prästgården.

.Första gången som Borgvattnets prästgård blev riktigt omtalat i media var 1947, då Tängdéns efterträdare Otto Lindgren berättade för Dagens Nyheter om fenomenen i huset. Enligt lindgren hade han och hans familj upplevt hur någon osynlig knackade på dörren, gick genom rummen och prasslade med kläder. En gammal gungstol som Lindgren köpt på auktion levde också rövare och tycktes gång på gång försöka kasta ur honom ur sitsen. Lindgren berättade om hur han till slut lyckades hålla sig kvar genom en kraftansträngning som ”kom fötterna och benen att skälva liksom i kramp”.

Lindgren skrev också till de präster som tidigare bott i huset och frågade om de haft liknande upplevelser. Då kom även deras historier fram och biskopen i Härnösands stift (som Borgvattnet tillhör) tyckte att det kunde vara värt att göra en grundlig undersökning av prästgården. ”Det finns mer mellan himmel och jord än man kan förklara”, menade biskopen. Nu blev aldrig någon riktig undersökning utförd och gungstolen såldes sedan vidare på en auktion. Den hamnade sedan som rekvisita i en teaterpjäs i Stockholm och verkar inte ha gjort något mera väsen av sig.

Den sista spökliga upplevelsen för familjen Lindgren ägde rum den sista söndagskvällen innan de flyttade. Som vanligt kunde de höra hur någon klev in genom ytterdörren, tog av sig kappan och stampade med fötterna. Plötsligt började någon ”spela” på elementet i tamburen och fru Lindgren öppnade dörren för att se om det verkligen fanns någon där. Så fort dörren öppnades tystnade musiken, och tamburen var lika tom som vanligt.

En av de mer omtalade historierna som kom fram efter det att Erik Lindgren pratat med tidningarna kommer ur händelser upplevda 1941. Då bodde komminister Bertil Tunström i huset, men det var sekreteraren i Härnösands stift Inga Flodin som hade den märkligaste upplevelsen. Då hon övernattade i prästgårdens vindsvåning vaknade hon av att hon kände sig iakttagen. Vindsvåningen hade väldigt få möbler och längs väggen mittemot sängen stod bara en stol. Stolen tycktes nu vara borta och i dess ställe fanns en soffa med tre damer i! Inga Flodin lade märke till att de var klädda i en svart, en grå och en lilafärgad klänning och att en av dem verkade arbeta med en stickning. Även när hon tände upp lampan satt damerna kvar och en av dem såg nu ut att ha skarpt röda ringar kring ögonen. Då Inga tittade på klockan kunde hon konstatera att den var fyra på natten. Damerna satt kvar ända tills hon till slut somnade, men då hon vaknade på morgonen var både de och soffan borta.

Tidningarna hade ganska roligt åt prästernas spökhistorier från Borgvattnet. Man publicerade skämtteckningar och Dagens Nyheter diktade en glad vers om ”Grå damer i Borgvattnet”, som handlade just om de tre damerna i soffan. Numera är Borgvattnets prästgård ett vandrarhem, som lever på sitt spökrykte. Man kan övernatta där för att själv se om det spökar eller ej. Många påstår att de upplevt oförklarliga saker i huset, medan andra menar att det är en gammal gård inte helt olik alla andra knarrande äldre hus. Här kan du hitta Borgvattnets egen hemsida, med kontaktuppgifter om du vill boka en natt i prästgården:
http://www.borgvattnet.nu/