|
SKRIKANDE SKALLAR
Det finns flera historier och legender om dödskallar som sprider oro kring sig om de avlägsnas från sina viloplatser. Också i Sverige finns sådana berättelser. En sägen från Blekinge berättar om hur en skalle från en snapphane håller folket på en gård i skräck med sina rysliga tjut. Men några av de här historierna är extra seglivade och dessa skallar har gjort husen de finns i berömda.
Legenderna om skrikande skallar har kanske sitt ursprung i en otäck gammal tradition från Storbritannien. Under den tid då både romare och kelter befolkade brittiska öarna kunde det hända att man offrade ett djur eller en människa och byggde in kroppen i grunden på ett nybyggt hus. På så sätt hade huset fått en egen skydds- eller vakt-ande. Också i Sverige finns historier om så kallade ”kyrkogrimmar”; djur som murats in i grunden på en kyrka. Dessa olycksaliga varelser återvände sedan som illasinnade andar som till varje pris skyddade kyrkan.
Broomes skalle
En av de mest berömda skrikande skallarna tillhörde en gång den engelske soldaten Theophilus Broome, som dog 1670. Under 1640-talet hade han tagit mycket illa vid sig när han såg hur många soldater högg sönder sina fienders döda kroppar. Själv var han livrädd för att någon skulle göra en trofé av hans eget huvud efter hans död. Han gav sin syster uppdraget att se till att hans skalle alltid skulle få finnas kvar på familjens gård, och så har den också förblivit till denna dag. I ett skåp på gården Chilton Cantelo Manor i Somerset, England, ligger Broomes skalle, polerad och glänsande. Hans släktingar uppskattade inte idén och försökte snart begrava skallen tillsammans med resten av Broomes kropp. Men enligt skriften på hans gravsten hördes då ”skrämmande ljud som från djupt känd sorg” i hela byn när skallen lämnade huset. Senare försök att plocka bort eller gömma undan Broomes skalle ska ha satt igång samma fenomen igen. Det har gjorts TV-program om skallen och skrivits artiklar om dess historia, men än så länge har inget övernaturligt fenomen bevisats. Men Broomes skalle får ligga kvar i huset för säkerhets skull.
Prästens skalle
En skalle med liknande historia tillhörde en präst som avrättades för förräderi 1640. Skallen finns nu i huset Wardley Hall nära Manchester. Till en börjat fanns skallen upphängd i ett kyrktorn i Manchester, men fick ett nytt hem när en katolsk familj tog den med sig hem till sitt hus i Wardley. Den här skallen skrek inte bara utan ska också ha framkallat rysliga åskväder. Spökjägaren Eric Maple undersökte skallen och ska ha utfört olika experiment med den. Enligt honom återvände den alltid själv till sin viloplats trots att den blev bortplockad.
 |
| Den pampiga porten till Burton Agnes Hall |
Anne Griffith
I Burton Agnes Hall i Humberside finns skallen efter Anne Griffith, som var dotter till mannen som byggde det stora huset 1590. På sin dödsbädd bad Anne om att hennes huvud skulle avlägsnas från kroppen och finnas kvar på godset. På 1900-talet murades skallen in i en vägg för att ingen skulle kunna röra vid den, men då började huset hemsökas av skrikande och jämrande kvinnoröster. Till slut fick man plocka fram skallen igen, varpå fenomenen slutade. Skallen har fått smeknamnet ”gumman Nance” och har på senare år inte flyttats från sin plats i huset.
Slavens skalle
Det pampiga godset Bettiscombe Manor i Dorset har också sin skalle, med en väldigt omtalad historia. Herren till godset i slutet av 1600-talet hade under ett uppror vänt sig mot kronan och därefter blivit förvisad till Västindien. När hans sonson, John Frederic Pinney, till slut återvände till Dorset för att återta godset hade han med sig en svart slav. Pinney lovade slaven att denne efter sin död skulle föras tillbaka till Afrika, där han blev bortförd som barn.
Men det blev Pinney som dog först. När slaven lite senare avled var det ingen som brydde sig om Pinneys löfte utan mannen blev begravd på kyrkogården, inte långt från sin herre. Enligt legenden började nu skallen göra hemskt väsen av sig. Från kyrkogården hördes fruktansvärda tjut och jämranden. Skörden i trakten slog fel, flera djur blev mystiskt sjuka och i månader stormade oväder fram. Till slut grävdes kroppen upp och skallen fördes tillbaka till godset, varefter det blev lugnt.
Släkten Pinney äger fortfarande Bettiscombe Manor och är mycket försiktiga med skallen. De hävdar bestämt att den inte får flyttas, annars för den oväsen kring sig och kan orsaka olyckor. Det finns ytterligare en historia om just den här skallen, som säger att den egentligen tillhör en flicka som blev instängd på vinden och matad som ett vilt djur. En kirurg undersökte skallen 1950 och påstods att den troligen inte tillhört varken slav eller flicka, utan en kvinna för cirka 4000 år sedan. Familjen Pinney vidhåller dock att skallen är en del av deras familjehistoria och tätt knuten till släkten, på ont och gott. |
