De första astronomerna

De som forskar kring rymden kallas astronomer, efter det grekiska ordet astronomi, "stjärnkunskap". De moderna astronomerna tar hjälp av otroliga tekniska hjälpmedel för att kunna se allt längre ut i rymden.

Människan har tittat på stjärnhimlen och gjort anteckningar om den sedan stenåldern. Att bevaka hur månen ändrade utseende på himlen var ett sätt att hålla reda på tiden.

En av de tidigaste typerna av kalender var just en så kallad "månkalender". Man ristade bilder av månens olika faser på ben, trästickor eller sten.

Under forntiden var babylonierna från Mesopotamien (nuvarande Irak) och mayafolken i Sydamerika skickliga astronomer. De hade inga stjärnkikare, men studerade tålmodigt hur olika ljus och föremål dök upp och försvann på natthimlen.

Babylonierna hade en vecka med fem dagar, döpt efter olika himlakroppar. Vår vecka bygger på den här idén, med till exempel måndag efter månen.

Dessa observationer kunde pågå i hundratals år! Det man saknade i teknik vägde man alltså upp med envishet och noggrannhet.

Genom att studera vissa förhållanden mellan solen och stjärnan Sirius fick egyptierna fram årets längd, det vill säga 365 dagar per år + 1/4 dag. Det är denna tideräkning vi rättar oss efter än idag.

Det var präster och visa män som höll på med detta. De påstod att stjärnorna och himlakropparnas rörelser kunde påverka människornas liv. Kunde man beräkna vad som skulle hända på stjärnhimlen, kunde man också förutspå krig, missväxt och annat elände.

Dessa stjärntydare höll kunskapen för sig själva och blev därför mycket mäktiga.