Den moderna astronomin

Efterhand började vetenskapen och kyrkan samsas allt bättre. I England ”upptäckte” Isaac Newton (1642-1727) tyngdkraften när ett äpple föll på hans huvud, sägs det.

Newton menade att varje himlakropp i universum hade ett centrum som hjälpte till att hålla ihop den. Varje himlakropp drog också andra, mindre föremål till sig. Därför drog solen till sig planeterna, och planeterna sina månar. De olika bitarna i universums stora pussel började falla på plats.

Newton byggde nya teleskop som var förbättringar av Galileos stjärnkikare. Alla tidigare teleskop innehöll två skarpa linser. Newtons nya kikare hade också en spegel, som hjälpte till att återge färger mycket bättre. Alltså kallade Newton sin uppfinning för ”spegelteleskopet”.

Nu gick utvecklingen snabbt framåt. När alla andra astronomer började använda spegelteleskopen gjordes en mängd nya, viktiga upptäckter.

Den ryske Astronomen Michail Lomonosov studerade Venus och konstaterade att den verkade ha ett tjockt molntäcke.

Edmund Halley läste om ett himlafenomen som uppenbarade sig vart 76:e år och alltid sades förebåda stora olyckor. Han menade att det var en komet, en himlakropp som hade en större elliptisk bana runt solen än planeterna. Halley förutspådde det år då kometen skulle dyka upp igen på himlen, och han fick också rätt.

Den tyske filosofen och naturvetaren Immanuel Kant menade att rymden var full av olika stjärnsystem med solar och planeter. Varje stjärnsystem ingick i sin tur i ett sorts hjul, med tusentals liknande system. Vintergatan, som man kan skymta på natthimlen ibland, var ett sådant hjul – en galax. Gradvis lärde man sig mer och mer om hur universum var uppbyggt.

Den som gjorde några av de viktigaste upptäckterna var engelsmannen William Herschell (1738-1822).

Han var från början kapellmästare i en orkester, men då han fyllt 50 började han intressera sig för astronomi.

Tillsammans med sin syster Carolyne byggde han allt större och mer komplicerade teleskop. Alla linser och speglar slipade de själva. Den största spegeln var 125 cm lång, och röret den satt i 12 meter! Med ett sådant teleskop kunde man förstås få fram mycket noggranna uppgifter. Varje natt Herschell och systern tittade i sitt jätteteleskop tycktes de göra nya viktiga upptäckter. De antecknade nya stjärnor, dubbelstjärnor, galaxer, nebulosor och månar. Bland annat upptäckte Herschell planeten Uranus.

Vidare räknade Herschell ut den så kallade ”ljushastigheten”, det vill säga hur långt ljuset hinner färdas ut i rymden på ett år. Det handlar om det ljus som vår sol kastar ut, men också det ljus som kommer till oss från andra stjärnor. Ett ljusår, menade Herschell, var 10 biljoner kilometer, 10 miljoner miljoner kilometer. Herschell använde flitigt sitt räknesystem och kom bland annat fram till att Vintergatan var 8000 ljusår tvärsöver. Än idag använder astronomerna Herschells ljusår för att beräkna avstånd i rymden.

Runt år 1870 hade astronomin blivit en så betydande vetenskap att en mängd städer hade låtit bygga observatorier, med enorma teleskop likt det Herschell konstruerade. I dessa observatorier samlades astronomerna för att utveckla sin forskning. Hela tiden experimenterade man också med nya, allt bättre teleskop. Världens största teleskop placerades på Mount Palomar i USA. Det stod färdigt 1949, men då var man redan en smartare teknik på spåret.

När forskarna upptäckte radioaktiv strålning, osynliga vågor av energi, började astronomerna fundera på om föremål i rymden kunde kasta ut sådana vågor. Om man från jorden kunde mäta rymdens radiovågor, kunde man också upptäcka saker i universum som kanske inte var synliga för blotta ögat. Detta resonemang ledde fram till att det första radioteleskopet byggdes.

Radioteleskopen tittar man inte genom, utan de fungerar som stora mottagare, liksom paraboler och TV-antenner.

Radiovågor från rymden träffar teleskopets stora skiva, och sedan sänds all information till datorer som berättar om vad teleskopet har ”hört”. På så sätt kan vi upptäcka föremål i rymden som ligger för långt bort för att man ska kunna se dem med ett optiskt teleskop.

Den senaste utvecklingen av de gammaldags optiska teleskopen är Hubble-teleskopet, döpt efter astronomen Edwin Hubble.

Detta 13,25 meter långa teleskop skickades upp i rymden och svävar nu i en bana runt jorden. Helt ostörd av dåligt väder, moln och annat i atmosfären kan Hubble-teleskopet ta knivskarpa bilder . Dessa bilder omvandlas till radiosignaler som först skickas till en kommunikations-satellit, och sedan ner till jorden.

Det är den amerikanska rymdstyrelsen NASA som skickat upp Hubble-teleskopet, och som forskar kring de bilder det skickar. NASA är en forskar-organisation som får pengar från den amerikanska staten för att utveckla vårt vetande om universum. Den gamla tiden då kyrkan tystade astronomerna är minsann långt borta!

Även i andra länder, Ryssland framför allt, så har rymdforskningen gått framåt. Till slut tog människan klivet upp bland de stjärnor man tittat på så länge. 1961 sköt Sovjetunionen (nuvarande Ryssland) upp den första människan i rymden. ”Astronauten” var född. 1969 skickade NASA sina astronauter till månen, och för första gången trampade människan annan mark än den jordiska.

Observatoriet i Sandvreten fotograferat en natt i april 1995 av Lars Hermansson. Källa: Uppsala Amatörastronomer

Flera små rymdskepp, sonder, har besökt de andra planeterna i vårt solsystem och samlat in mängder av information om dessa. Tekniken utvecklas hela tiden och tillåter oss att på olika sätt se längre och längre ut i vår stjärnhimmel.

Till slut kanske vi också kan besöka några av de stjärnor som ännu tycks så avlägsna.