Nya farliga idéer

1543 gav den polske prästen och läkaren Nicolaus Copernicus ut boken ”Om himlakropparnas omlopp”, där han berättade om hur han trodde att universum såg ut.

Han hade väntat till slutet på sitt liv med att göra detta, för han anade vilket rabalder det skulle bli.

Copernicus var egentligen ingen vetenskapsman, men som präst hade han översatt flera skrifter på grekiska. Bland de antika texterna läste han olika astronomiska verk, och började själv bli nyfiken på hur världsalltet var uppbyggt.

Efter att ha studerat himlen i flera år kom han fram till att solen låg i mitten av vårt solsystem, och inte jorden, som resten av världen trodde.

Att forska om rymden var farligt. Människan var rädd för kunskapen!
Här ovanför ser du en bild av vad man trodde kunde hända
- att man helt enkelt ramlade ut utanför himlavalvet.

Den mäktiga katolska kyrkan hade lärt ut att det var just jorden som allt annat i himlarna snurrade kring, och om någon påstod det motsatte uppfattade man det som ett farligt hot.

När Copernicus bok kom ut blev det mycket riktigt ett fasligt liv, och många exemplar beslagtogs och brändes.

En tänkande munk

På den här tiden kunde det vara livsfarligt att sätta sig upp mot den mäktiga kyrkan.

Munken Giordano Bruno menade att stjärnorna på natthimlen var solar precis som våran, och att det runt dessa snurrade världar likt vår egen. Universum var oändligt, sade Bruno, och oräkneliga världar föds och dör hela tiden.

Bruno fick betala ett högt pris för att han inte höll tyst om sina ideer. Den katolska kyrkan brände honom levande på bål.

Tycho Brahe

Men utvecklingen gick sakta framåt på sina ställen i Europa. Den danske astronomen Tycho Brahe (1546-1601) var en märklig och uppfinningsrik man. När han under studieåren fick sin nästipp avhuggen under en duell byggde han sig en ny i silver!

Brahe upptäckte 1572 en ny stjärna i stjärnbilden Cassiopeja. Den lyste så starkt att man till och med kunde se den på dagen. Den antika världsbild som alla trodde på sade att stjärnorna var oföränderliga, att de funnits för evigt och alltid skulle finnas. Men Brahes upptäckts visade på något helt annat –här föddes ju en helt ny stjärna.

Kepler jämför

Tycho Brahe hade en assistent som hette Johannes Kepler (1571-1630). Han fortsatte att forska om stjärnhimlen efter Brahes död. Kepler hade läst om Copernicus idéer och var övertygad om att han hade rätt. Han kom dock på att Copernicus hade fel i en sak. Copernicus hade ritat en karta över solsystemet där alla planeterna rörde sig i perfekta cirklar runt solen. Brahes anteckningar av stjärnornas och planeternas rörelser på himlen visade att det inte kunde stämma.

Kepler kom fram till att planeterna snurrade i elipser (avlånga cirklar). I elipsens ena ände låg solen och slungade planeterna runt sig, ungefär som en släggkastare svingar sin slägga.

Solen kontrollerade också med vilken hastighet planeterna snurrade –ju närmre de kom solen, desto fortare rörde de sig. Liksom Copernicus skrev också Kepler en bok om sina ideer, men han blev också utskrattad och avskydd.

Kepler hade byggt sina egna kikare för att kunna se stjärnorna bättre, men de hade flera brister. Till exempel blev bilden spegelvänd.

Det första teleskopet

Italienaren Galileo Galilei (1563-1642) byggde kikare som var bra mycket bättre, och som bara skulle användas för att titta ut i rymden. Han kallade dem för teleskop. När Galileo riktade sina nya superkikare mot himlakropparna började han genast göra flera viktiga upptäckter.

Greken Aristoteles, som kyrkan grundade sin världsuppfattning på, hade sagt att månen var slät som ett ägg. När Galileo tittade på den visade sig månen vara bucklig, ärrad och full med kratrar.

Vidare hade Aristoteles trott att allt i rymden, även månen, bara snurrade runt jorden. Men när Galileo tittade på Jupiter i sitt teleskop upptäckte han massor av månar som cirkulerade runt planeten. Han upptäckte också Saturnus ringar och att solen hade små fläckar som rörde på sig.

Galileo trodde förstås att han gjort upptäckter som skulle vara till nytta för mänskligheten, men kyrkan blev upprörd över hans påståenden. Galileo blev dragen inför inkvisitionen, den katolska kyrkans domstol som skulle avgöra om människor hade satt sig upp mot Gud.

Den som fanns skyldig av inkvisitionen blev ofta fruktansvärt torterad och avrättad.

Galileo visste nog vad som väntade. Han fick falla på knä inför Kardinalen som ledde förhöret och tvingas säga att han hade fel, och att han aldrig skulle prata mer om det. När han lämnade rättegången lär han ha tittat upp mot solen och sagt: ”…Ändå rör den sig.”